Det är inte så många personer...

... som känt en nästan hela livet. 

Men idag träffar jag en sån, den barndomsvän jag känt sen vi började på samma dagis i treårsåldern. Som sen bodde i den by dit jag flyttade och som jag gick i samma klass med hela grundskolan. Som jag delat hemligheter, sommarlov och livets början med. Som jag känt i närmare 35 år. 

Numera hörs vi inte speciellt ofta och ses desto mer sällan. Ändå är det något speciellt med att ta en fika några timmar med någon som vet så mycket om en. Jag märker hur jag själv kliver in ett sånt möte helt utan murar. Redan i bilen gapskrattar vi åt något som hänt och våra samtal berör allt från familj, livet, döden, vad vi lärt oss och vad vi fortfarande behöver lära oss. 

Dagen präglas av regn, sol, regnbågar och fina möten. Framför allt minns jag den sista dagen i juli för att tacksamheten blommar mitt hjärta som den vackraste av regnvåta blomsterängar som vilar under regnbågsglans.

Rosbiten blev min och gjorde fikan blommande på mer än ett sätt. 

100 tacksamhetstavlor..

.. målar Lori Portka till vänner, personer hon inte träffat i verkligheten och familj som berört henne. Det blir en utställning som hon kallar "A Hundred Thank Yous".

Bilden tillhör Lori Portka

Jag glömmer bort att andas när jag läser om denna utställning. Det är så jag reagerar när jag blir berörd, hänförd och inspirerad. Tänk alla känslor av kärlek, kreativitet, hänförelse och tacksamhet som måste funnits under skapandet, utställningen och när mottagarna fick just sin tavla.

Några av de 100 tavlorna i färgglada staplar (Bilden tillhör Lori Portka)

Under hundra dagar skickar hon sedan ut dessa tavlor med ett brev där hon berättar varför just den här personen får sin tavla. Om du själv vill införskaffa hennes konst å säljer hon tryck, vykort, vimplar, smycken på ETSY. Jag blir så glad av hennes härliga bilder så jag vill ha dem i mitt hem.

Detalj från en av tacksamhetstavlorna (bilden tillhör Lori Portka)

Loris ledord är "Spreading Happiness through Art" och det är just det hon gör.Den här utställningen tror jag verkligen sprider glädje som är större än kanske Lori anade när hon började sitt projekt. 

Jag tror vi alla kan göra en skillnad i en annan människas liv på stort eller smått sätt. Dagens uppmaning till dig som läser blir att visa tacksamhet mot någon som betytt mycket för dig på något plan. Den andra uppmaningen blir att om någon visar dig tacksamhet så ta emot det med öppet hjärta utan ifrågasättande eller förminskande. TACK för att just du tog dig tid att läsa detta.

Ett dygn att minnas..

.. som idag gör att jag är fylld av en vilsam trötthet men även en skön glädje inombords. Inspirerad och lycklig på enklaste sätt.

Imorse anlände jag hem strax innan kl fem på morgonen efter ett dygn fyllt av fina stunder, härliga människor, dansglädje och nya upptäcker. Mycket lycka i sommarens förpackning.

Lördagen inleddes med lördagslyx i flera timmar tillsammans med Chissra. Hon var barnfri och vi hade bestämt att njuta en sommardag i Stockholms famn tillsammans. Det är underligt hur mycket man kan hinna på några timmar trots att det går i så lugn takt och man bestämmer längs med vägen vad man vill hitta på. Jag har verkligen hittat hem i semesterlunken och känner mig närvarande.

I strålande sol tog vi färjan över till Djurgården, våra fötter mötte kullersten i Djurgårdsstaden, grenar i favoritklätterträdet, grönska på uteserveringen till etnografiska och andra världar på deras utställning. I samtal, skratt och promenadlycka under en hel dag som avslutades med en fika under ett träd i blommande Rosendahls trädgårdar. I sommarklänningar så satt vi där och njöt livet, en lördag i juli (om ni vill läsa vad Chissra skrivit om dagen så kan ni göra det HÄR). 

När vi skildes åt så mötte jag kort därefter upp en av mina dansande vänner. I bil ackompanjerad av skön musik, samtal och upptäckarlusta för att skåda vackra vyer så bar färden av mot Herräng för att dansa. På vägen så hamnar vi på ett café som fullständigt tar andan ur mig. Min pippisjäl blir lycklig och jag kan inte sluta förundras och hänföras. Denna plats förtjänar sitt eget inlägg så jag återkommer till denna plats som jag blev så förälskad i. 

I år så fyller danslägret i Herräng 30 år, jag har varit där de senaste två åren men i år blev det inte så vilket jag vant mig vid tanken på men vad härligt att därför kunna hälsa på där en kväll och njuta atmosfären och få bli sådär Herrängsglad. Min kropp var också glad för att väcka dansen till liv efter att ha dansat för lite de senaste veckorna. Mina tidigare inlägg om Herräng hittar ni om ni klickar på etiketterna märkta med Herräng och Herräng dance camp. Hur mycket jag än försöker beskriva det så måste man uppleva det för att förstå till fullo.

Glada och svettiga så vänder jag och min vän åter mot stora staden en stund efter klockan två när dansgolven fortfarande är fulla med dansande par. Dansen pågår hela natten. Resan hem tar några timmar och vi möter vildsvin, fåglar, rävar och sen solen som går upp. Soluppgångens skönhet är svårslagen. När jag anländer hem i  den tidiga morgonen har jag nästan varit vaken ett dygn. Men dessa timmar har fyllts med så mycket av det jag älskar, värderar och som ger mig energi så trots segheten idag så är det en investering i framtiden, mig själv och allt det jag älskar. Tack livet, tack vännerna, tack fantastiska Stockholm, tack Herräng och tack naturen. 

Nu faller regnet hårt mot min ruta, min kopp är fylld med det godaste the och väskan är packad för att i arla morgon åka hem till den plats där jag växte upp, där de människor jag älskar mest bor och där vi är fler syskon som möts den här veckan. Kärlek, familj, hemkänsla och semester blir en fina blommor i nästa veckas bukett. 

Ett sätt att öppna sina ögon...

.. är att fråga sig själv: 
Tänk om jag aldrig hade sett det här förut? 
Tänk om jag aldrig skulle få se det igen?

(Richard Carson)

Konsten att hänföras. Ibland tappar vi den men om vi öppnar våra sinnen så finns det ju där. Det är inte bara ögonen som kan hänföras, ställ samma frågor till de andra sinnena. Hur skulle det här lukta om jag aldrig känt doften förut? Hur skulle det kännas om jag inte känna den här beröringen igen?

Det är de små och stora sakerna som gör mig glad. Som att anlända hem trött på morgonen efter att ha haft sittplats på nattåget (eftersom kattplatser inte finns i sovvagnarna) och få en trevlig taxichaufför som erbjuder sig att hjälpa mig uppför trapporna med väskorna och även om jag avböjde så uppskattar jag gesten. På radion spelades "Personal Jesus" med Depeche Mode och solen sken över Stockholm när dagen tog sin början. På mitt köksbord stod en present från bästa vännen med familj som lånat Svedmyralyan under min bortavaro, en fin flaska champagen. Härliga onsdag.

De flesta av mina vänner är bortresta eller arbetar så jag bestämde att onsdagen skulle bli en semesterdag till stor del i mitt eget sällskap. Jordgubbar under ett träd i Rosendals trädgård med en god latte och en bra bok blev min egen hänförelse. Därefter möte med en vän efter hon slutat jobba, en sån där klok kvinna som lever livet fullt ut men fortfarande nya insikter.

Dagen idag blev till stor del en bara-vara-dag, men med avslutande dans. Vad min kropp har saknat det, det ger mig verkligen livsglädje. Det vill jag fortsätta fylla livet med, för det kan jag själv påverka. Att boka in livsglädje med mig själv. Så öppna dina ögon, iaktta och upptäck och tillåt dig att hänföras.

En blomma möter min blick i sin utslagna prakt.  

Med ett stråk av vemod..

.. tar jag farväl av min strand, lilla stugan och av mormor och morfar.

Sista dagen för denna gång har präglats av sol, moln, vind och regnstänk. Precis som livet med alla sina skiftningar. I solens blick läste jag ackompanjerad av vindens sus och älvens vågspel. Vackert och vemodigt på samma gång. Men vemodet bottnar i kärlek och att inte bo nära de som bor en närmst i hjärtat.

Jag hoppas att jag träffar mina morföräldrar snart igen, att de kanske kommer till mig i Stockholm eller till pedagogiska mamman i Dalarnas famn. Till stranden, stugan och älven kommer jag nästa år igen. Så egentligen tar jag inte farväl, jag säger på återseende.

Om du hör en röst inom dig..

... som säger : Du kan inte måla - för allt i världen: måla!
Då kommer den rösten att tystna (Vincent Van Gogh)

Klokt Vincent. Det är bara att vara i det skapande, inte ha fokus på andras tyckande eller vårt eget. Som barn visar vi glatt upp våra danssteg, våra teckningar och sjunger högt så alla hör. Som vuxna fäster vi ofta fokus på resultatet med kritiskt granskande ögon eller försöker inte ens. Vi söker ibland andras gillande och bekräftelse för att det vi gör är rätt eller fel.

Istället för att njuta av skapandeprocessen så fastnar vi lätt i tankarna kring vad vi själva och andra ska tycka. Jag tror att vi alla är skapande människor i grunden med det som ett grundläggande behov. Om det tar sig uttryck genom att vi gillar att skriva, måla, dansa, musicera, tänka i kreativa banor, fotografera, laga mat, sy osv är mindre viktigt. En del har sin skapande sida i uppskattandet av att kunna njuta naturens skönhet, mönster eller lyssna till ljudet av vågor som slår in mot strand är mindre viktigt.

Ibland när kritiska tankar skriker högt så tar jag hjälp av förebilder, såväl privata som offentliga. Vad hade Pippi Långstrump/min vän gjort/tänkt i samma situation? Det hjälper mig att få perspektiv och släppa jagfokuseringen. Om vi går emot rösten som säger att vi inte kan och gör precis det vi känner för och låter oss fångas i skapandet, hänförelsen, dansen eller vad det är nu vi vill göra så tror jag likt Vincent att den tystnar och försvinner.

 Så GÖR det du känner för, gå emot rösten och lek med livet. Det är ditt liv och din tid.

I kvällsol vid älvens kant antecknar jag i min skrivbok, läser  om dansglädje och lyssnar på vågornas sång. Att vara i stunden öppnar dörrar till kreativitetens rum. 

Vad skulle DU göra..

.. om du visste att du INTE kunde misslyckas?

Den frågan dök upp i min mailbox idag. Jag har hört den förut men vissa dagar är man kanske mottagligare än andra. Så nu har den snurrat. Det finns faktiskt en del saker jag skulle göra annorlunda eller ta mig an. Ännu är jag inte redo att dela dem, de är mest som splittrade tanketrådar som kastats ut och ännu inte bildat ett knypplat mönster. Men jag skickar frågan vidare för dig att tänka på eller dela med dig svaret av i en kommentar. Om du kommer på det utmanar jag dig att fundera ut åtminstone ett pyttesteg i den riktningen för att påbörja den resan.

Vad skulle DU göra om du visste att du INTE kunde misslyckas? Vilket blir ditt första steg i den riktningen?