Havet vilar som bakgrundskullis

... natt som dag. Det är bland det vilsammaste ljud jag vet.

Jag ser det från min veranda och jag kan gå ner till en liten men skimrande vit strand på en minut. Det är magiskt på nåt vis. Jag är inne på min tredje dag här men jag tänker hur snabbt man anpassar sig till att vara där man är.

Seychellerna har så här långt varit balsam för själen för mig, vackert, vilsamt och alldeles underbart. Jag bor hos en bekant som kommer härifrån men numera bor i Sverige men det gör att jag har en helt annan ingång i kulturen än om jag enbart vore turist. Jag har ätit creolsk hemlagad mat och hängt med hennes vänner. Det blir annorlunda att resa så och jag älskar det.

Igår besökte vi ön Curieuse över dagen. Vi grillade och mötte de stora sköldpaddorna som lever där och som numera lyckligtvis är skyddade, i början plundrades ön på dem. Detta urtidsdjur som långsamt kommer gående över stranden på sitt vilsamma vis fascinerar mig.

Över ön flyger färgglada fåglar och till doften av grillat så har vi en fantastisk dag. Levnadstakten går i sakta mak och det är en skön kontrast till det liv jag vanligtvis lever och älskar. Den långsammare delen av mig får sitt vilket den behöver med jämna mellanrum.

Fågelfröjd

Mot Seychellerna..

... om det är hälften så vackert som på bilderna så är det väldigt vackert.

Det ska bli underbart att efter hektiska dagar logga ut, varva ner och uppleva nytt. Ja, jag loggar ju inte ut helt, det finns fortfarande plugg som ska göras men det blir lite lugnare nu. Så jag får läsa filosofiska texter på stranden och känna sand mellan tårna. Sitter just nu på Arlanda, incheckad och klar och med ett lugn inom mig och utan några direkta planer på vad jag kommer göra på Seychellerna. Det tar jag när jag landat. Jag kommer bo hos en bekant som är från Seychellerna även om hon numera bor i Sverige så jag tror att jag kommer att få uppleva mer än jag gjort om jag hade varit där som turist. Nu är det dags att borda planet. Äventyret väntar och vi hörs snart igen.

Jag andas höst..

I

... och drar in all dess krispighet, välkända dofter och dess löfte om att nu lämnar vi det gamla bakom oss och kliver in i en ny dörr. Höstens dörr.

Här sedan någon månad men idag så närvarande i sin vackraste form med en smekande kyla på kinden och höstsol bland färgade löv. Sinnenas årstid som jag älskar så.

Det tar tid att landa när man varit i något stort, utmanande och oförklarligt men naturen finns alltid där för mig då. Löven prasslar under mina fötter och jag lutar mig mot trädets stam. Där finns härvaron, lugnet och livet.

Fem dagar i en dansbubbla. Dagar med så mycket innehåll att min skattkista svämmar över och jag inte vet vilken guldklimp jag ska börja betrakta. Jag behöver nog landa först. Men nu är jag färdigutbildad dansledare för Friskis och Svettis. Jag vill att alla som vill ska våga dansa och finna sitt steg och känslan av att inget är fel. Vi hamnar alltid i otakt i livet ibland eller dansar fel, det är en del av livet och det är bara att dansa vidare.

Men min blyga sida som inte vill stå i centrum utmanas i detta. Så jag tänker att jag sätter dansen i centrum istället. Dans gör oss glada, friska och smarta. Dans som är förebyggande för demens och får oss människor att bli mer empatiska. Den som gör något med mig och väcker min glädje, det vill jag ge till andra.

Det var en fin stund att stå där med intyget i min hand utfärdat av mina fantastiska utbildare som gett absolut allt men framförallt massa inspiration och kunskap. Nu är det upp till mig att skapa det som blir mitt. Ungefär 15 koreografier ska jag sätta samman till danspasset. Det ska bli spännande. Med mig på vägen har jag en fadder innan det är upp till bevis på licensieringsdagen och därefter är ni välkomna att dansa med mig.

Men det är inte bara utbildarna som har lärt mig massor, de fantastiska deltagarna har bidragit till en kurs utöver det vanliga. Alla dessa inspirerande dansare som visat mig steg jag inte visste fanns och som visat sårbarhet, styrka, mod och omtanke om varandra. Det tar jag med mig i hjärtat.

En vän bjuder på lunch hemma hos henne innan jag får lämna höstens skira skönhet i sin glans och gå inomhus för att vara närvararande på onlineseminarium. På torsdag far jag vidare på färden, Seychellerna blir mitt mål. Tiden fram tills dess fyller jag med vänner, danspass och studier. Stjärnströssel skapar vardagsmagi i livet en måndag i oktober. Just another magic monday, my monday.

Ljudlöst korsar de min väg..

.. en älgko och hennes två kalvar.

De är så stora och samtidigt så smidiga. Stunden är över efter några sekunder och en suddig bild är allt som vittnar om vårt möte. Man vet aldrig vad man möter på en promenad.


Det har varit härliga dagar i Leksand. Dalarna i höstskrud med sol, morgondimma och tid med familj och min bästa vän är vackra stunder och ögonblick som ger mig fridfull energi. Sånt som är viktigt på riktigt för mig gör det.

Finaste brorsonen Louie som växt sig stor och som jag inte kommer få se på några månader men det har redan hans mamma tänkt på och skickar med mig några svartvita bilder på färden. Det är spännande att se hur han utforskar världen.

Jag älskar att ha naturens inpå knuten i vår by. En morgon när jag vaknar vilar morgondimman över tjärnen i gryningen, det är så vackert. Det är nästan så man ser älvorna dansa över det mörka vattnet.

I åkerns kant växer sommarens blomster vilande i höstens famn som visar att växtkraft behöver inte anpassa sig till normer och årstider. Ibland gör man som man vill även när frosten biter i gräset om natten.

Nu har ännu en dag grytt, om några timmar sitter jag på tåget på väg till Uppsala för att gå dansledardelen av min ledarutbildning. 5 dagar dans och kunskap och nya möten väntar. Det ska bli spännande att kliva ur en värld och in i en annan. Lyckans fjäril sätter sig på den som har tid att vänta säger ordspråket, jag tänker att lyckans fjäril ser till att styra sin färd till den blomma som ger den vad den vill ha i livet.

Hemma igen..

... efter intensiva dagar på första delen av min ledarkurs på min väg mot att bli dansledare.

Dagar som varit späckade med träning, kunskap, nya möten och övningar. Fantastiskt roligt men det var skönt att komma hem och få landa i några dagar. Kursen hölls på Lillsveds folkhögskola i mellersta skärgården. Så vackert vilande i grönskande natur vid havets kant. Det fanns en brygga som jag vilade på när tid fanns. Men nu är jag tillbaka i staden för att ta itu med studier, höstplanering och förbereda för nästa del av kursen då det bara kommer handla om dans. Mitt liv är härligt just nu, det är skönt att bestämma över min egen tid och kunna njuta av dagarna och platserna och byta/bryta vardagen mot en annan vardag. Min dag.

Duggregnet faller och ett sirligt dis..

... letar sig fram mellan de höstbelagda träden.

Vi är i Malmberget. Varje dag tar mormor och morfar en timmes promenad och under veckan jag har varit här har vi tagit en ny tur varje dag. Idag kommer vi till Malmberget där min mormor växte upp. Det är lite vemodigt att vara här numera säger mormor. Bakom stängsel vilar fina gamla trähus varav ett av dem var hennes barndomshem. Några gungor vajar i stillsam vind men inga barn kommer leka i dem någonsin mer. 

Det skär i mitt hjärta när jag ser Disponentvillan i detta skick

bakom stängsel. Ett hus som väcker hela min själ av längtan,

jag som ständigt drömmer om att bo i ett sekelskifteshus med

torn. På nätet finner jag olika information om dess framtid

men det verkar som att det ska flyttas och bevaras. Jag hoppas

sannerligen att det stämmer. Jag är helt förälskad i det

 huset.

(Fotot är lånat av Vardagslunken på Instagram)

Stängslet markerar rasområdet men är också en bit historia över en ort som närts av gruvan men nu får flytta på sig tack vare densamma. Det finns redan en gruvgrop där det gamla centrumet låg och nu vill LKAB bryta malm som ligger under samhället vilket inte gör det säkert. Malmberget var en plats med ett levande samhälle om man vrider klockan tillbaka. I  början av 1900-talet omsatte handeln ungefär 100 000 svenska kronor samma dag som löningen kom i flera år. En svindlande summa för ett arbetarsamhälle för över hundra år sedan. Kåkstaden berättar deras historia. Den är stängd denna onsdag i september men det är som att vandra i historien när man läser om den polske entreprenören Finkelstein, all handel som försigått och ser skylten för Kafé endast för nyktra.

Men det är trots allt min mormors historia som fascinerar mig mest av allt. Hon visar och berättar om livet där, även morfar bodde där tills att han var åtta så han fyller i med sina barndomsminnen. Mormor blir min guide och hon målar upp bilden av det samhälle som var när hon växte upp och var hennes familj bodde. Hon visar stigar hon vandrat på och berättar om vart alla ungdomar hängde och en tid när man fick förvarna polisen om att en möhippa var i görningen. Hennes historia är min historia. Min gammelmorfar Axel var själv gruvarbetare så även gruvnäringen är min familjehistoria. Axel som arbetade på ackord och lastade malmvagnar i en rasande fart. Att vara gruvarbetare innebar förmåner för både honom och hans familj men även att tjäna bra. Han fick stendammslunga som så många andra gruvarbetare men som den krutgubbe han var så levde han till endast några dagar innan han skulle fylla 90.

Jag tog inga bilder på stängsel, igenbommade hus och flagnande skyltar. Kanske för att jag vill minnas det på annat vis. Det kändes sorgligt att fotografera men jag önskar i efterhand att jag gjort det. Kåkstaden fick bli min fotokuliss, den delen av historien är tillräckligt avlägsen för att inte beröra lika mycket. Men jag fick låna en bild av Vardagslunken på Instagram och för de som vill se lite bilder från Malmberget så finns de HÄR och HÄR.

Jag hoppas de far varsamt fram med husen som man vill bevara och de människor som bor här för vilka Malmberget fortfarande är deras plats på jorden. Far varsamt med mitt minne färgat av mormors blick och hennes ord. 

Det är vemodigt, vackert och sorgligt att vandra här på en och samma gång. Malmberget gör fortfarande skäl för sitt namn men orten kommer sakteliga att försvinna. Samhället förändras och för bygdens överlevnad så får gruvan vara det som går före med arbetsmöjligheter och på den plats där gruvan haft en central plats över 100 år. Samhället utvecklas och ibland är det enda man kan göra att följa med.. De flesta jag möter verkar acceptera att så är det i gruvans land men det som är logiskt i tanken kan ändå kännas i hjärtat. Vissa av byggnaderna flyttas och bevaras som tur är. Jag ser en vacker och välskött sekelskiftesvilla där jag gärna skulle sitta på punchverandan och läppja mitt the och njuta höstens skönhet. Jag hoppas så att det huset får vara kvar. Man måste värna om det vackra och det unika.

Drömmen om äventyret..

... har nog funnits hos mig redan som liten även om jag inte förstod det då.

Jag har tidigare berättat om de cirkusdrömmar som bodde i mitt hjärta då jag skrev cirkusartist som svar på frågan vad jag ville bli när jag blev stor i de "Mina vänner böcker" man skrev i som liten.  Numera har jag insett att hela livet är ett äventyr att uppleva och att vardagsäventyr och nya bekantskaper kan finnas i varje dag. Man måste inte bo i en målad vagn, hänga med elefanter och njuta rosa sockervadd för att finna det (jag kan medge att min bild av cirkusen var väldigt rosaskimrande som drömmar sig bör).

Men i äventyret livet så kan oväntade dörrar öppna sig när man minst anar det, en sådan dörr ställdes på glänt för några veckor sedan då jag fick en möjlighet att få prövas till dansledare hos Friskis och Svettis utan att jag hade ansökt om det. En dörr som borde vart stängd eftersom de inte har så stort behov av dansledare just nu, men jag klev in genom den dörren och blev antagen. Så nu börjar ett nytt äventyr, att lära mig leda människor i dans och dansglädje. Min förhoppning är att alla som vill dansa ska göra det och känna glädjen, inte utvärdera sig själv utifrån en prestationsskala utan vara i steget. Vi kan alla vara dansare. Kom och dansa med mig!