Vid älven som följt mig sedan jag föddes...

... tycker jag om att vila och ta en tankestund. Det är en bra tankeplats i såväl solsken som i duggregn med vågor som slår mot stranden.

Livet, detta äventyr med sina soliga dagar och sina stormar. Denna plats för kärlek, lycka, sorg, besvikelser, vackra stunder och gråa dagar. Detta äventyr som bara kan levas i nuet men återupplevas i minnet och väva framtidsdrömmar om.

Att för några timmar möta en vän som jag lärde känna för 25 år sedan och bara vara i den stunden. Prata om det som varit fantastiskt under de år vi inte mötts och det som varit tufft. Hur livet har fört oss i olika riktningar från bygden där röda trädhus och djupa tjärnar vilar mellan grönskande dalar, åkrar och livets ängar. När vi skiljs så får jag med mig  lite hopp, inspiration och värme hem när kvällen är över. Nästa sommar ses vi igen, men vi finns i varandras liv i vardagen genom tankar, bloggen och facebook. Vägen till en vän är aldrig lång.

Mina tankestunder är nödvändiga för att jag ska fatta välgrundade beslut, förstå det som händer mig i livet, smälta de härligheter jag upplever och acceptera de svårigheter jag möter. Att känna mig som en del av något större i naturens mitt på denna plats  där min gammelfarfar inledde sitt liv. Hans bygd, en av alla mina hembygder. De som jag bär med mig i hjärtat var jag än i världen befinner mig och som på olika vis präglat vem jag är.

Med en kopp thé i handen så kliver jag ner på min strand eller vilar på piren för att bara vara i livet så väl i tanken som i nuet. Älskar denna plats, denna älv, denna strand och denna stund.