Klättertankar i mitt klätterträd....

.... med septembersolen strilande genom lövverket och den krispiga luften som jag bara älskar. Ännu har inte hösten klätt in världen i sina färger utan mest varsamt smekt in några penseldrag här och var. 

Klättertankar handlar både om de tankar som får vila hos mig i trädet men också att jag tankar kraft av att sitta i där. Det är andra gången de senaste tio dagarna jag tar mig tiden att åka ut dit för att vila och reflektera i dess famn. Trädets tankeplats är en plats att landa på, samla tankar inför och efter de utbildningsdagar som jag nyligen har ansvarat för vilket är en utmaning för en person som inte tycker om att stå i centrum men som vill sprida kunskap, hopp och tillit till de som möter de jag arbetar med. Det har varit vemodsstunder också, över drömmar som inte slog in när de vävt ett stjärnglittrande täcke en stund över livet men ännu mer över någon som lämnat jordens stigar för tidigt och som följt min och pedagogiska mammans livsstig innan jag var född. Någon fattas oss helt enkelt.

Hösten är en av de vackraste årstiderna i min värld, jag tycker så mycket om att vara i dess mitt och leva med alla sinnen på vid gavel. Den är mer romantisk och sagoskimrande än våren tycker jag många gånger. Den senaste veckan har jag vaknat till en dimma som lättar över Svedmyraskog innan dagen fylls med solens lekfulla lek genom grenverk, över gator och i vattnets spegel och det är så vackert så jag tappar andan ibland.

När tankar snurrar kring mina utbildningsdagar och jag behöver landa i kroppen är det klätterträd, glädjefull dans och promenader som ger mig frid, ro och lugn. Det gäller att veta vad och var man behöver tanka oavsett om livet går i dur eller moll.

 oc