Det glittrar av adventstjärnor i fönstren..

...och trafiken flyter i en glittrande flod där vi blickar ut från åttonde våningen. Det är mörkt ute men varmt, ombonat och tända ljus där jag sitter vid köksbordet tillsammans med tre andra livsskapare och drömfångare. Det är den första dagen i December och jag är bjuden på mysfika och pysselkväll.

Mysfikan pryds med hjärtan, både de varma som klappar innanför allas bröst och de som så fint dekorerar vårt bord, våra glöggmuggar och tallrikar. December inleds sådär mysigt så jag påminner mig om att detta är en av mina favoritmånader sedan länge. Jag glömmer bort det ibland och dras med i andras stress och press. Men för mig har December sedan barnsben präglats av känslan av magi, att skapa ljus i mörkret, gemenskap, värme och generositet. Det är det vi skapar där för några timmar.

Att ta tid att i lugn och ro samtala om viktiga saker och reflektera över livet blir för mig ett ständigt pågående samtal med livet självt tror jag. Jag kan vara studsig, bubblig och spontan i min personlighet många gånger men det är tänkaren som tar mig fram i livet och som ofta behöver tid för att må bra. Det blir ett sånt samtal, utan början och utan slut. Vi vet inte när vi ses igen men jag tar med mig lite stjärnstoft som samtalet lämnade i mig som jag kastar upp på kvällshimlen utanför för att kunna betrakta på min färd genom livet.

Finaste vännen som generöst bjudit in oss öppnar sen in till sin kreativa och magiska pysselvärld. Hon fyller ett helt golv med allt som kreativa inre barn kan önska och med glittrande ögon så säger hon att ni måste bara pröva det här glittret, det är underbart. Tanken med kvällen är att man kan skapa nåt, slå in något till sig själv eller bara vara mitt i allt papper. Vi knaprar potatisstjärnor och låter oss svepas med in i kreativitetens värld.

Jag tömmer ut min kasse med lappar från peppkalendern, stjärnströssellådan, presenter jag köpt till mig själv med en lust och längtan till att skapa som bara forsar ut en sån här kväll. Sen slår jag in allt till en improviserad adventskalender. Med presenterna från mig själv till mig själv medföljer en lapp jag skrivit för att påminna mig om något. Det blir på sätt och vis en reflektionskalender.

Jag älskar kalendrar (om någon missat det) så utöver min inköpta lyxiga kalender från bodyshop, en the-kalender med 24 olika örtheer att dricka så har jag nu även skapat, återanvänt och fått en alldeles egen paketkalender. Sen har jag investerat i två fina kalendrar som inte enbart skänker glädje till mig. Den första är nämligen en yogisk adventskalender (där pengarna går till stadsmissionen) och en snällkalender (som går till att bekämpa Ebola). De är nästan de finaste kalendrarna tycker jag, de som gör gott och sprider en annan sorts glädje.

Mitt löfte till mig själv och kanske det viktigaste av allt är att jag tänker ta en stund om dan då jag kokar mitt the, öppnar mina kalendrar och tar mig en egenstund där jag reflekterar, skriver och filosoferar när jag en stund kan glädjas allt gott som kommer till mig. Det skapar en grad av julefrid oavsett hur fullspäckad dagen är tänker jag, en stund med mig själv och för mig själv.

Klockan är över tio när vi vandrar hem i den krispiga luften, jag tror minsann det glittrar i vårt spår och våra kassar är fyllda med lekfulla, färglada fina visionboards och presenter till oss själva. Själv bär jag på mina knöliga paket som det ser ut som en femåring slagit in för sån är jag. I min andra hand bär jag en pyssellåda som ska slås in till min systerdotter i julklapp. Lekfullhet, glitter och kreativitet vill man ju skänka vidare till familjens kommande generationer.