Jag fastnar i breven och bilderna..

.. de är inte så många men de tillhör vår familjehistoria.

Historien är inte alltid enkel, vi lägger pusselbitar och en del av familjeträdet försvann på andra sidan atlanten när min morfars farbror Hagard emigrerade till Staterna som 20-åring. Dessutom har det funnits fler brev men de försvann i vad som min familj benämns som branden. Den natten när hela gammelfarfars färghandel brann ner till grunden.

Min mamma var bara tre år och hon bodde tillsammans med gammelfarfar, gammelfarmor, morfar och mormor i lägenheten ovanpå färghandeln. Min gammelfarfar stod där och såg ett av sina livsverk brinna ner men även många av våra personliga tillhörigheter och foton. Därför har jag aldrig sett ett bröllopsfoto på min gammelfarmor Signe och gammelfarfar Helon.

Helon var bara 9 år när hans storebror Hagard åkte till USA, detaljerna kring hur det gick till har försvunnit med dem som kände till dem som inte lever längre. Men de skrev till varandra och Hagard bjöd över Signe och Helon men de kunde inte vara ifrån sitt företag och företog sig aldrig den långa resan till USA. Hagard bosatte sig i Hoquiam och gifte sig med den svenska Enes. Historien om hur de träffades känner jag inte till, det kanske beskrevs i brev som försvann i branden.

Bröderna brevväxlade men de finns bara ett fåtal brev kvar som jag läser om om igen och alla är efter branden. När Hagard dog 1962 tappade vi kontakten med den delen av familjen.  Jag tänker på hur det måste varit, att lämna allt bakom sig och bygga upp ett nytt liv. Hagard bytte ut andranamnet Karl till det engelska tilltalsnamnet Charles, förmodligen för att Hagard var svårt att uttala i Amerikat. Han försörjde sig med att arbeta (eller kanske äga) en stugby i ett friluftsområde där man kan fiska. Jag tänker att det borde ha påmint honom om hans norrländska rötter och uppväxt nära naturen men även älven i Gammelstad.

I breven märker man att Hagard bibehållit den gamla svenskan som nog var den gängse när han lämnade landet och han använder uttryck som äro. Jag skrattar till när han skriver "Jag var på sjukhuset 3 dagar i September, första gången på 53 år. Doktoren sa att det var något fel med hjärtat men jag tror att han ljuger". Jag skrattar för det är nåt som flera av oss skulle kunna säga i vår familj, inte att vi misstror läkare men att vi tror på vår hälsa och att vi känner våra kroppar. Han var 73 när han skrev brevet så han måste varit 20 när han var till läkaren sist. Det är såna där detaljer jag tycker om att känna till om människor. Små uttryck som ger avtryck på nåt vis.

Sen kommer de ledsamma breven, när han hastigt förlorat sin fru Enes i en hjärtattack och han skickar en bild på sig själv framför begravningsblommorna och på baksidan står "Ensamen hemma". Det blir så sorgligt. Han skriver att han inte riktigt vet var han ska ta vägen.  Man läser sorgen i breven varav det längsta är skrivet på engelska, han har då bott i Amerika i 51 år och det är inte konstigt att han vant sig att uttrycka sig på det språket. I brevet där han beskriver hur Enes gick bort beklagar han att de aldrig fick lära känna henne och vilken fin människa hon var. Han beskriver en närhet och en familj där man uppskattade varandra vilket inte alla får uppleva konkluderar han. Flera hundra personer kom till begravningen nämner han men inte så mycket mer än att hon skulle tyckt blommorna varit fina eftersom hon tyckte om blommor.

Jag undrar om han pratade svenska med sin svenska fru och sina barn eller om det var engelskan som tog över helt. Ett julkort som är tryckt i Amerika har julhälsningen både tryckt på engelska och svenska. Det måste ha funnits många svenskar där som ville skicka vykort på svenska hem även om de lämnat landet sen länge. Såpass många att man tryckte upp svensk-amerikanska julkort.

Jag tänker på människoöden. Två bröder som växer upp utan att känna varandra i vuxen ålder mer än brevledes. En mamma vars son emigrerar vid 20-års ålder och som hon inte får träffa mer under sitt liv. Brottstycken av Hagard och Enes liv, bilder på barn och barnbarn. Jag läser ett gratulationskort till när mormor och morfar gifter sig 1953 som de skickat till bröllopet. I brevet där han beskriver hur Enes gick bort beklagar han att de aldrig fick lära känna henne och vilken fin människa hon var. Han beskriver en närhet och en familj där man uppskattade varandra vilket inte alla får uppleva konkluderar han. Det är så fint på nåt vis.

Jag undrar om Helon var den som skrev tillbaka eller om det var Signe som svarade på Hagards brev. Det väcks många frågor. Jag googlar och får upp var Enes ligger begravd, jag får brottstycken av Hagards registrering inför andra världskriget där han 1942 registrerades i gruppen för män över 45. Där står engelska som språk även om ursprunget svensk även nämns, det verkar som att alla registrerades inte för att de var aktuella men som en inventering av krigsföra män.

Jag googlar namnet på hans barn och söker på facebook men ingen träff verkar stämma fullt ut. Sajten "Ancestry" kommer upp som förslag men jag vet inte om det finns information som är värt att betala för. Men min nyfikenhet har väckts och en glittrande låda jag fått till jul får gömma sin första skatt då morfar ger mig breven och de gulnande fotona. Jag kommer leta vidare, har jag väl blivit nyfiken så måste jag få veta mer.

Det där med livsöden finner jag fascinerande, livskartor som ritas om och där oväntade svängar kan få större konsekvenser än man anar när man tar dem. Vi ser på filmer från förr där Signe och Helon finns med, jag minns deras röst och värme men att se dem filmade är som att göra en resa i tiden. I en intervju berättade de om hur de träffades och en bestämd Helon sa att han hade inte alls tänkt gifta sig i början. Vilken tur han tänkte om för annars hade inte jag funnits.