Jag drar på min vätteluva..

.. och tar semester från vardag, arbete och Stockholm.

Jag far till snön, mormorföräldrarna och en av mina hemorter. När jag kliver av tåget i Gällivare så kommer jag hem i en mening även om jag nästan inte känner någon här. Jag passerar en skylt där det står "Öströms begravningsbyrå". Begravningsfirman har behållit vårt efternamn i firmanamnet även om det var länge sen vi sålde den och den inte är kvar i lokalen som var min lekplats när jag var liten. Själv minns jag barndomsminnen av att smyga ner och titta på alla kistorna som stod i källaren i mjuk belysning så att man skulle kunna göra ett val vilken kista man ville ha. På ovanvåningen fanns det lilla kontoret vägg i vägg med färghandeln.

Men den lokalen står tom idag. Den vars doft jag fortfarande förnimmer och där jag har lekt bland tapethyllor, dansat framför speglarna som gjorde så man såg hur hela rummet skulle se ut med en viss tapet men som blev min scen. Där jag klättrat inuti vaxdukställ för att sedan sitta däruppe och blicka ut över butiken. Än idag så blir jag lugn och glad när jag kliver in  en färghandel med alla dess dofter. Jag känner mig helt enkelt hemma i den miljön och kommer så alltid att göra. Men det känns lite sorgligt att det inte är någon affärsverksamhet där idag.

Det är skönt att komma hem men inte ha några måsten utan njuta möten, läsning, lösa korsord med mormor och vackra bland snötyngda träd i ett sagolandskap där livets saga tog sin början för min del. En intensiv höst har tagit ut sin rätt och jag behöver det här så himla mycket. Både att komma bort men även att komma hem. Att få umgås med större delen av familjen är också något ovanligt för mig då vi är utspridda över Sverige och det känns desto viktigare när vi möts. Det är det viktigaste med julen numera, att mötas och spendera tid ihop.

Men det fanns en spännande dörr jag bara gläntade på, ett "sliding doors" ögonblick som kanske hade lett till ett spännande samtal. En varm ung kvinna som satt i min kupé skulle till Jokkmokk, det var svindlande nära att jag frågade om hon kände min gudmor med familj men tänkte att jag låter det vara. Men jag konstaterade för mig själv att hon var en person med en sån oerhörd varm och öppen utstrålning som för mig kännetecknar många norrifrån och inte den ordkarghet som ofta beskrivs. Jag önskar henne god jul när hon kliver av i Murjek. Nu på eftermiddagen i en kommentar på instagram så skriver en av mammas barndomsvänner att hon just insett att jag delat kupe med hennes dotter. Världen är ibland sådär svindlande liten men det gäller att glänta lite mer på dörrarna för att inse det. Jag brukar alltid fråga om någon känner nån av de jag känner om det är en bekant ort, den här gången lät jag bli men jag inser att jag ska fortsätta göra det.

I livets väv kan oväntade möten öppna nya dörrar. Min vän Karo uppmärksammar  min blogg men framförallt att vi tillsammans har förmågan att göra skillnad i ett blogginlägg i "Sticka till små". Det är fint, att vi tillsammans är starka och att alla kan vara viktig för någon annan. Generositet, medmänsklighet och vänlighet skapar snöänglar som flyger högre  och längre än vi kan tänka oss. Forskning inom lyckopsykologi stödjer den liknelsen eftersom generositet, medmänsklighet och vänlighet smittar nämligen. Så gå ut och strössla världen med detta så får vi en vänligare värld tillbaka.