Det spirar blått bland fjolårets löv..

... och min morgonpromenad kantas av våren som väcker naturens vårblom till liv.

Tänk på allt vackert som kan vila under gråa löv som tappat sin lyskraft men inte sin vårdande förmåga. Så ofta saker sker under ytan i livet för att sedan slå ut i blom när tiden är rätt. Det är bra att påminna sig om ibland, att man vet aldrig när något slår ut i blom.

Årstiderna och dess cykler är så vackra tycker jag, alla årstider har något som är vackert och njutbart och behövs för mitt egna njutande. Det är en sån vacker tavla att njuta naturen, den som förändras i stämningar och uttryckssätt under året men även under varje dygn. Jag kan förundras hur mycket motstånd det finns mot vissa delar av året eller väder som inte passar. Men om vi inte hade regn skulle vi inte ha den grönskande natur som jag tycker så mycket om, vi skulle inte få njuta svamp om hösten och jag skulle inte kunna njuta regnets rytm som jag tycker så mycket om.

Att hänföras och använda alla mina sinnen i mötet med naturen och livet gör det så mycket mer nyanserat, mångfasetterat och njutbart. När jag var ung uppskattade jag inte det på samma vis som jag gör nu. Imorse när jag promenerade genom min skog och lyssnade på fåglars sång och susande trädkronor så kändes det som en ovärderlig gåva, en sån gåva som bara kan njutas i stunden och som bara är att ta emot. Det finns så mycket gåvor i livet, men det gäller att öppna hjärtat, vara i stunden och vänta sig mirakler av små och stora mått.