Take your sweet time..

... står det i boken jag tycker så mycket om. Den som jag köpte på Hawaii och som jag ofta bläddrar i.

Jag sitter på min balkong och augustisolen värmer dagen även om en sval vind smeker min kind där jag sitter i skuggan. Bakom min rygg frodas tomater i klasar av de plantor som pedagogiska mamman gav mig som spirande små blad och som nu växt sig stora. Jag dricker polkagristhe och äter kakor bakade med kärlek av finaste vännen. Hon som väver drömmar och får andra att göra detsamma. Stunden är stilla och jag njuter den som den är.

Jag tar mig min söta tid och jag sötar tiden. Med stunder, vänner och med livet. Det har varit vackra dagar. En vän jag inte träffat på tre år anländer från Thailand, sen sitter vi där i mitt kök och äter smågodis och pratar som om det var igår vi sågs. Hon reser snart vidare till ett annat land för att utbilda sig. Oavsett var hon befinner sig så följer jag henne på färden. Hon är den som inte längre låter sig styras av rädslor och det har tagit henne ut i världen.

När hon nu är i Sverige så vill jag tillbringa så mycket tid med henne som det går. Fylla min tid med hennes klokhet och våra gemensamma skratt och vänskapen som bara är i sitt varande och närvarande. Viktigt på riktigt tid men om jag inte är närvarande i den så missar jag det som är. Så jag närvarar i tiden och tiden varar i mig.

En annan av mina sötestunder är när skogen omfamnar mig med sin grönska efter en intensiv arbetsdag. Där plockar jag blåbär och njuter det vackra, det vildvuxna och det som inte lägger sig tillrätta eller försöker vara till lags. En plats som omfamnar mig med sin doft och allt det som är så bekant. Som liten växte jag upp invid en skog. Mina vänner och jag lekte där. Skogens väsen väcker frid i mig. Att jag boende nära staden även nu bor invid en skog är något som gör att jag verkligen tycker om den boplats som är min. Jag närvarar i friden och den närvarar i mig när jag får vara i skogsnymfen som inom mig ständigt vilar.

Men den mest sockerpudrade stunden är den när min brorsson Louie somnar på min axel och sover i min famn i timmar. De fridfulla andetagen och hur han tillitsfullt vilar hos mig får tiden att stanna och stjärnorna att tystna. Han är nästan fem månader och jag har fått den stora äran att passa honom några timmar. Det är som en gåva till mig och en stor ära, att det vackraste de har får vila hos mig. Vi vilar tillsammans i andetaget, stunden och ovanför oss glittrar stjärnorna ikapp med glittret i mitt hjärta. När lördagskvällen möter natten så har han lekt, ätit och somnat igen.

I söndagsstunden på balkongen stänger jag min bok. Den som i korta meningar omfattar så mycket av det jag tror på. Kort därefter har jag någon i mitt knä som vill leka mer. På bordet ligger den igenslagna boken med den passande titeln "Life is good". Det är ju det jag vill lära honom, att finna det goda i livet.