Jag skulle tro att han ser detsamma i mitt ansikte. På en promenad på söders gator där jag sällan går på morgonen passerar jag ett hotell och där möts vi bara för några sekunder i en kram innan han hastar vidare till ett jobbmöte. Ett ovanligt möte som inte hade skett om inte jag råkat hinna med en tunnelbana tidigare och därmed bestämt mig för att promenera istället för att ta bussen. Ett "sliding-doors" ögonblick där vi färdas ett halvt liv för en sekund.
Han var en av mina första kärlekar och jag har inte sett honom på över 15 år. Han bor kvar i den stad i Dalarna han är uppvuxen i men vistas mycket på resande fot via sitt jobb så att vi skulle mötas här och nu är oväntat. Hans dalmål är bredare än jag mindes, han har gråa inslag i sitt skägg och sitt hår men är sig i övrigt väldigt lik. Kärleken är försvunnen sen länge men jag minns honom och våra år med värme.
För en stund krymper min värld och jag inser att man har aldrig nån aning om vad som väntar runt hörnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen