fredag 14 augusti 2009

Carrroline från vardagspussel gästbloggar...

... på the adventure of life.

Carrroline är den person som inspirerade mig att börja blogga. Men så är ju Carrroline en inspirerande person på så många plan och en av de varmaste personer jag träffat. När jag personligen bad Carrroline gästblogga hos mig för ett tag sedan så anade jag vilket ämnet skulle bli men inte i vilken form. När detta läsvärda inlägg trillade ner i min inbox för några dagar sedan så grät jag när jag läste det. Men så minns jag ju också när solen kom till Carrroline. Varmt tack underbara, söta, goa Carroline för att du tog dig tiden att skriva ditt fina inlägg och dela med dig av dig själv. Stort varmt tack!! Här är inlägget:

När solen kom till oss….

För länge sedan nu så frågade min vän Vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg till bloggen. Självklart. Jag gillar att ge. Tankar, värme, känslor. Det gillar jag att ge. Så började jag så smått fundera på…vad ska jag blogga om. Tanken blev inte så lång, det finns en självklarhet i inlägget. Samma självklarhet som fick mig själv att börja blogga… så här kommer berättelsen om min och min mans värsta och bästa stund i livet. Beskedet om när solen kom till oss.

Det var en lördag i augusti. En underbar lördag. På natten hade vi fött vår förstfödda son. Världens finaste Calle. Allt är bra sa jag i telefonen till stolta morföräldrar hemma i Småland. Vi kommer nog hem imorgon. Imorgon ja,… istället var det dem som kom till BB på SöS, 50 mil iväg.

Eftermiddagen på lördagen kom och läkarbesöket närmade sig. Vi skulle bara in och visa upp vår prins. Stolt som en tupp som min man brukar säga. Stolt över en fin och stark liten krabat till son. Doktorn vände och vred och avslutade mötet med…”jag har vissa observandum…jag vill att ni stannar tills imorgon och träffar en läkare till”. I vanliga fall ganska ifrågasättande individer, men i den stunden fungerade nog inte en enda cell. Tillbaka på rummet…panik i mitt hjärta. Från ett rosa moln till för första gången i mitt liv….ren och djup ångest.

Mannen i mitt liv går tillbaka efter doktorn. Måste fråga. Måste veta vad ”vissa observandum” innebär. Ensam i ett rum får han beskedet, ensamma i ett rum ger han mig beskedet. Det fanns bara vi och vår prins. Ingen som kunde fånga upp oss, ingen som tog en hand av våra för att göra ett svårt besked så lindrigt som möjligt. Glömmer aldrig min mans ord. ”Doktorn misstänker att han kan ha Down Syndrom”. Glömmer aldrig känslan i min mage. Det iskalla knytnävslaget som gav mig känslan. Det fanns inte längre någon misstanke, jag visste. Calle har Down Syndrom. Calle är Down Syndrom.

Med panikartade tårar höll jag honom så hårt hårt intill mig och jag ville bara göra om. Göra om allting. Glömma, radera, försvinna och göra om. Jag ville ha samma prins i min famn, samma lukt, samma tindrande ögon, samma kropp. MEN INTE DOWN SYNDROM.
Visste ingenting. Såg 20 år framför mig. Mitt första barn, mitt livs dröm. Det skulle inte bli så här.

Vi grät. I två dagar grät vi konstant. I varandras famnar grät vi. Två underbara barnmorskor tog oss till sig och höll den där handen vi så väl behövde. Våra föräldrar kom till oss…så skönt. De fick träffa sitt fina fina barnbarn och från första stund har han varit nummer ett i deras hjärta. Inga övriga samtal orkade jag med. Ett mass-sms gick ut till alla vänner och alla fantastiska svar vi fick finns idag nerskrivna.

På måndagen stod han i dörren. Den läkare som skulle komma att förändra hela vår läkningsprocess, hela vårt känsloliv och vår inställning till Down Syndrom. Han gav oss klara, tydliga besked men var framför allt sympatisk. En man som kunde ge besked. En man som inte glömt bort människan bakom varje journalpapper. Tack till dig. Efter att ha undersökt Calle i ca 1 minut satte han sig ner och sa. ”Jag kan till 99% säkerhet säga att Calle har Down Syndrom, vi kommer att ta ett blodprov för att vara 100% säkra. Calle kommer att………Han gav oss information, anekdoter, känslor etc. Inte en gång fanns det någon osäkerhet eller rädsla inför mötet med två uppbrutna föräldrar.

Min man släppte ångesten ganska snabbt. En vecka, sen bestämde han sig för att göra allt för Calle och det fanns heller inga hinder för det. För mig tog det några dagar till. Jag hade ett lager med tårar som var tvungna att rinna först. Minns den första duschen jag tog när vi kom hem från BB. Jag hade längtat efter den så mycket, att få duscha hemma. Istället är det bland de värsta minnena jag har från den här tiden. Då släppte så mycket ångest, då slutade tårarna att rinna för att istället komma i form av hulkande ångest från hjärtat. Då fanns ingen lycka kvar, då fanns bara Down Syndrom.

Idag ser jag tillbaka på de här två veckorna som det handlade om med en osäkerhet om det verkligen var jag som stod i den där duschen, om det verkligen var jag som hade alla de där tårarna på lager. Jag har svårt att förstå att jag var så ledsen, samtidigt som minnena ligger så nära i mitt hjärta och då också känslorna. Visst var det jag. Och jag är glad att vi tog det så den första veckan. Vi tog ut all ångest. Vi grät alla tårar. När det var klart. Då var vi redo att älska vår son. Kärleken hade funnits där hela tiden. Det var det som var det svåra. Samtidigt som vi vår så lyckliga över vår son så fanns det lika mycket ångest över vår son. Men när den var lagd på hyllan, då var vi redo för bara kärlek. Kärlek i kubik.

I dagarna fyller Calle 2 år. Calle är verkligen inte Down Syndrom. Calle är Calle. Tänk så mycket vi har fått uppleva. Vi har fått vänner för livet, vi har fått perspektiv på tillvaron, vi har förstått vad äkta kärlek innebär. Vi har förstått att annorlunda är unikt. Nu är det bara samhället som ska förstå samma sak.

Solen kom till oss den där augustinatten. Det är vi innerligt tacksamma för.


10 kommentarer:

  1. Ett väldigt fint och hjärtligt och känslomässigt inlägg. Om en del av livet. Som det kan vara. När det oväntade händer, men kan vändas till att bli något så underbart.

    SvaraRadera
  2. Så vackert, jag gråter...
    Jag är så glad för er skull, att lille Calle kom till er den där dagen.
    Vilken härlig unge han ser ut att vara, sån otrolig glädje! Min bästa väns syster har down syndrom, och en människa med större hjärta och mer härlig och oförstörd spontanitet får man leta efter. Var glada och njut av livet med er skatt!

    SvaraRadera
  3. Tack för att du delade med dig!

    Och ni har kommit fram till någonting som många föräldrar kan missa (har arbetat en hel del med barn med olika diagnoser bla DS och därmed fått kontakt med deras föräldrar)och det är att barnen först och främst ÄR deras barn. Och att de i andra hand HAR en sjukdom.

    Och bilden på Calle är ju så härlig!:.))

    SvaraRadera
  4. ALLA barn är bra. Alla människor är bra och olika. Så ska det vara.
    Fint skrivet.

    SvaraRadera
  5. väldans fint skrivet!
    tack för att du delade med dig!
    underbar bild på er sötnos :)

    SvaraRadera
  6. Åhh, vad fint och innerligt skrivet om en sådan livsomvälvande upplevelse som vändes till något positivt. Tack för vackra ord!

    SvaraRadera
  7. Tck för en underbar berättlse. Grät en skvätt jag med. Calle ser att vara en riktig solstråle som här här, precis som alla andra barn/människor, för att ge oss något! TACK!

    SvaraRadera
  8. Oj. Det har ju alltid varit "mardrömmen" när vi väntat barn. Fast jag tror också att det skulle bli mitt barn, med eller utan syndrom.

    SvaraRadera
  9. Tänk vilken tur att Calle fick er som föräldrar, och tack för att du delar med dig av era tankar och framförallt att du visar mig hur föräldrakärlek kan vara! Jag grät en skvätt,för jag tänkte tillbaks på hur jag som liten sett barn fara illa eftersom deras föräldrar inte klarat det ni gjorde,utan lämnat bort barnet. Kram till er alla

    SvaraRadera
  10. Vilket vackert inlägg.
    Det var så klokt av er att låta alla känslor få rasa ut under den första veckan istället för att lägga locket på.

    Och nog är det en Calle med sin egen personlighet och inte ett DSbarn som heter Calle. Ett barn som verkligen ser ut till att vara solen.

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen