Rysken gästbloggar..

.. på the adventure of life.

Ännu en guldklimp i bloggskatten är ryskens blogg. Jag blev väldigt glad när han tackade ja till att gästblogga hos mig och här kommer hans läsvärda inlägg (tidigare gästbloggsinläggg hittar ni i länklistan över gästbloggare).

Jag vill berätta för dig om min bästa träningskompis, någon som står mig väldigt nära, någon som jag har öppnat mitt hjärta för och släppt djupt in på livet. Jag har en PM (pacemaker). Jag skulle aldrig släppa in någon så innerligt inpå livet som min PM. Min älskade träningskompis, bäste vän och livräddare.

Hur det kommer sig att jag har den? Jag har under större delen av mitt liv idrottat och tränat i en eller annan form. Basket och friidrott när jag var mindre (tills jag blev för kort (?) för basketen) och tappade intresset för idrott. Bodybuilding när jag blev äldre, parat med löpning och klassisk balett (!). Skadade axeln och ryggen men det var inte så farligt att jag slutade träna, utan fick ”hålla upp lite”.

Sedan ”mognade” jag. Förlovade mig, fick barn, började arbeta heltid, förstörde knät i en skojmatch i fotboll. Började som chef och fick ett mer utsvävande liv – jag började ”unna” mig saker, som öl, vin, god whiskey. Mycket konferenser, mycket resande, utbildningar och ett stillasittande jobb. På ett sätt kände jag att jag var värd allt detta, samtidigt som jag ”visste” att jag inte gick upp i vikt. ”Jag” blir inte fet, intalade jag mig.

Sedan började ryggen konstigt nog att krångla. Ofta. Typ fyra ryggskott per år. Så här i backspegeln mådde jag inte bra. Jag hade lyckats gå ner mig i ett djupt träsk utan att själv förstå det. Jag hade blivit fet, sur, negativ, men framför allt trött. Otroligt trött hela tiden och orkade egentligen inte med något annat än jobbet. Och knappt det.
Jag får väl börja träna, var ju slutsatsen. Och sluta dricka alkohol.

Jag började träna men kände mig fortfarande väldigt trött trots att jag gick ner i vikt. Slutsatsen blev att jag var för dåligt tränad för att träna. Så jag ökade dosen. Cyklade till jobbet (fem mil i veckan), började på Friskisgympa och skivstång. Kände mig ändå väldigt ofta otroligt yr under uppvärmningarna och fick ofta leda cykeln uppför backar. Somnade vid matbordet. Somnade framför datorn på jobbet.

Sedan började jag (genom sonen) i Kickboxning. Alltså ännu tuffare träning. Vid detta lag hade jag gått ner tio kilo trots att jag lagt på mig muskler. Såg ut som en riktigt vältränad ”hunk”. Men fortfarande så orkade jag inte springa. Orkade inte cykla i uppförsbackar. Fick värma upp innan uppvärmningar för att inte behöva sätta mig ner av att det snurrade så i huvudet.

Sedan small det till. Vi värmde upp på kickboxningen genom att springa runt i salen. Jag blev yr. Väldigt yr. Stannade till och stretchade lite. Jag vaknade av att träningskompisarna försökte få liv i mig. Ambulansen var där. De tog med mig in till akuten. Läkare kom och gick. Jag fick stanna över natten för observation. Det var något konstigt med EKG´t.

Dagen efter kom läkaren och pratade med mig. Han berättade att hjärtat gick ner väldigt i hastighet under längre perioder. Som lägst slog det 28 slag i minuten. Egentligen var han inte intresserad av vad jag hade att säga. Utan konstaterade att jag behövde en pacemaker akut.
De släppte ut mig från sjukhuset två dagar senare. Mig och min nya kompis. Min käraste ägodel som sitter fast med två trådar in i hjärtat och förhindrar pulsen att gå under femtio slag i minuten. Som sparkar igång hjärtat när jag tränar. Som styr min andning.

Nu, fjorton månader senare har jag gått ner ytterligare 8 kilo i fett, jag springer obehindrat, tränar 8-10 timmar i veckan, är en alkoholfri, positiv, välmående man i mina bästa år. Tack vara en liten batteridriven metallbit och två små trådar.