Härligt! Hela bloggen glimmar till av alla härliga gästbloggare likt stjärnströssel på en mörk himmel. En av dessa bloggare vill jag nu presentera för er..
Mamma Melissa är en änglamamma (som bär ett nytt mirakel inom sig) och vars läsvärda blogg guidar sina läsare genom glädje och sorg. Varmt tack till härliga Melissa.
"Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det", skrev Vida för en tid sedan. Jag läste hennes ord om och om igen och ju fler gånger jag läste dem desto mer sanning insåg jag att dessa få ord innehöll. Det handlar inte om hur man har det. Utan hur man tar det.
Inför varje livserfarenhet så ställs man inför olika vägskäl och inför varje sådant avgörande beslut om vilken väg som skall bli nästa stig i livet så får man se över sin utrustning. Vad har jag i min ryggsäck som kan hjälpa mig att fatta beslut kring detta? Jag sticker ned handen och känner efter vad jag har packat ned. En kompass. En karta. Och en ask med tändstickor.
Men vid vissa vägskäl i livets skog så kan man stå där och rota runt i sin ryggsäck utan att finna någonting. Förtvivlan över att ens utrustning inte bara är otillräcklig utan dessutom obefintlig kan bli överväldigande. Men nog finns det någonting i ryggsäcken. Den kan bara vara oerhört djup. Och då krävs det många försök innan man finner någonting användbart i den alls.
Jag har många gånger befunnit mig i livets skog och febrilt sökt efter användbar utrustning i min ryggsäck. Vissa gånger har jag även sett på kompassen, kartan och asken med tändstickor och genom gråten skrikit: "Och vad fan vill ni att jag skall ha detta till då?"
Men då tänker jag tillbaka på Vidas kloka ord. "Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det", och så ser jag på min utrustning. Jag tar upp kompassen. Jag tittar på kartan. Och jag tänder en tändsticka.
Det finns vägskäl i livet som innebär en möjlighet att besöka nya platser som man inte ens kunde ana fanns på kartan. Det finns vägskäl i livet som kräver en kompass som vägvisare för att du skall inse vad som är viktigt i livet. Och ibland krävs det eld av tändstickan för att se saker i ett nytt ljus.
För det handlar inte om hur man har det. Utan hur man tar det.
Inför varje livserfarenhet så ställs man inför olika vägskäl och inför varje sådant avgörande beslut om vilken väg som skall bli nästa stig i livet så får man se över sin utrustning. Vad har jag i min ryggsäck som kan hjälpa mig att fatta beslut kring detta? Jag sticker ned handen och känner efter vad jag har packat ned. En kompass. En karta. Och en ask med tändstickor.
Men vid vissa vägskäl i livets skog så kan man stå där och rota runt i sin ryggsäck utan att finna någonting. Förtvivlan över att ens utrustning inte bara är otillräcklig utan dessutom obefintlig kan bli överväldigande. Men nog finns det någonting i ryggsäcken. Den kan bara vara oerhört djup. Och då krävs det många försök innan man finner någonting användbart i den alls.
Jag har många gånger befunnit mig i livets skog och febrilt sökt efter användbar utrustning i min ryggsäck. Vissa gånger har jag även sett på kompassen, kartan och asken med tändstickor och genom gråten skrikit: "Och vad fan vill ni att jag skall ha detta till då?"
Men då tänker jag tillbaka på Vidas kloka ord. "Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det", och så ser jag på min utrustning. Jag tar upp kompassen. Jag tittar på kartan. Och jag tänder en tändsticka.
Det finns vägskäl i livet som innebär en möjlighet att besöka nya platser som man inte ens kunde ana fanns på kartan. Det finns vägskäl i livet som kräver en kompass som vägvisare för att du skall inse vad som är viktigt i livet. Och ibland krävs det eld av tändstickan för att se saker i ett nytt ljus.
För det handlar inte om hur man har det. Utan hur man tar det.
kloka tankar av dig Melissa! Så fint skrivet och tack för att du visar oss att vi kan använda kompassen även om stormen mörkar vår himmel! kram
SvaraRaderaTack för att jag blev tillfrågad av dig Vida!:.))
SvaraRaderaVad underbart! Det är precis så det är.
SvaraRaderaJag blir sällan svarslös, eller rättare sagt skrivlös, men nu blev jag det.... allt jag kan skriva är att det här är bland det bästa jag har läst på mycket mycket länge!
SvaraRaderaTack!
Varm kram till dig, och till Vida som gav mig den här möjligheten att läsa...
Fina funderingar. Vida är klok på många sätt. Hon väljer även fina gästbloggare må jag säga!
SvaraRaderaVäldigt fint inlägg Melissa! Tänkvärda och vackra ord...
SvaraRaderaOch Vida - återigen ett bra val av gästbloggare...bearbetar prestationsångesten och återkommer inom kort...
Kram till er båda!