onsdag 29 juli 2009

Mamms gästbloggar..

.. på the adventure of life.

Om jag inte börjat blogga så är jag övertygad om att jag inte träffat mamms (även kallad chissra). Men som tur var så möttes våra vägar här och nu är hon en nyfunnen vän. Här är hennes läsvärda inlägg specialskrivet för min blogg. Varmt tack till dig mamms.

Älvlika Vida frågade mig om jag ville gästblogga i hennes blogg. Givetvis vill jag det. Men jag behövde fundera på vad jag skulle skriva om. Eftersom jag just nu är höggravid och känner en viss lack of creativity. Men ingen utmaning är tråkig. Det är bara att ta ett djupt andetag och låta pennan styra flödet och de ord som skall komma.

Livets skörhet är vackert. Men det är också Dödens närvaro. Vi lever våra liv här i väster som att döden är något som inte drabbar oss och många förnekar sin egna kropps dödlighet allt för länge. Döden blir något skrämmande och något undangömt. När man blir gammal göms man undan på ålderdomshem där många avslutar sina dagar, eller på sjukhus. Att bli påmind om döden är alltför skrämmande och smärtsamt. Men Döden är egentligen mycket vacker. Döden är ofrånkomlig. Det enda vi verkligen kan vara säkra på när vi föds det är att vi också ska dö. Döden är en förlägning av livet. Döden är den magiska resan in i det nya eller om man heller vill se det som en återkomst till där vi var innan vi kom hit. För här på jorden är vi tillfälligt. Dödens oundvikliga närvaro gör att livet kan verka skört men också så förtrollande underbart. Varje morgon är en ny dag fylld med möjligheter och den enda som kan begränsa dig är du själv och dina tankar. Dödens närvaro är konstant och betyder inte att man behöver leva med livshotande sjukdom, förluster av barn eller man ellers å för att upplevas. För att våga leva livet fullt ut är det viktigt att våga acceptera Döden. Då lever vi. Då kan vi verkligen omfamna livet och tänka på allt det vackra vi faktiskt upplever under vår livstid. Vår livstid är fylld av glädje, sorg, lust, tankar, oro. Livets spektrum är som en mångslipad kristall och när solen lyser på ser vi alla dess vackra färger släppas lösa, dess sanna potential. Vi är som dessa mångfascetterade kristaller. Våra själar äger en potential som bara väntar på att få bli utlösta. Att få komma till ytan och blända omvärlden med dess kraft och kärlek. Titta på mig!!! Titta på mig!! säger den, fantastiskt.

Att leva i Dödens närvaro betyder för mig att leva mitt liv till fullo. Att leva i tillit och försöka att inte vara rädd vare sig för det okända, onda, jobbiga eller oundvikliga. Livet är en magisk resa där vi lär oss något nytt varje dag. En resa där det egentligen inte finns något mål utan snarare erfarenheter. Varje dag innebär nya möjligheter där vi kan utvecklas och bli det bästa vi kan vara. Vi kommer att gå på livets stig, snubbla, resa oss och borsta bort smutset från knäna men vi kommer att fortsätta att ta oss framåt, för vi är menade att ta oss framåt. Vi är utforskare och upplevare av livets essens. Att leva är att uppleva. Att leva är att utveckla våra relationer, leva i relationer och känna kärlek och vänskap i relationer men också sorg. Hela livet, hela livsresan handlar ju egentligen om relationer av alla konstellationer. Relationer i livet i Dödens närhet i livets vackra skörhet och genom lärodmarna vi bär med oss i själen.

Vår sanna potential, det vi ibland söker, vår väg att gå, vårt eget syfte. Men syftet är LIVET!

8 kommentarer:

  1. jag tyckte döden var en fasa i många år, tills jag under ett år var med när 2 nära dog, och precis i dödens ögonblick stod livet så stilla, allt var tyst och märkligt nog var det något av det vackraste jag upplevt. Det är svårt att klä i ord, för att någon ska förstå, för mitt i den enorma sorgen, fanns en fantastisk känsla av harmoni. Den dagen det hände, slutade min fasa över döden. Tack för ditt inlägg! kram

    SvaraRadera
  2. Hej Vida. Jag har ett inlägg till din blogg. Som ödmjuk gäst. Ville du ha den på mejl?

    SvaraRadera
  3. Döden... något de flesta inte vill tala om... men så aktuellt eftersom vi alla den vägen ska vandra en gång.

    Bra skrivet!

    SvaraRadera
  4. Helt underbart skrivet! Och så härligt att någon vågar skriva om det som är så tabubelagt -döden! Nej, vi blir inte mindre levande för att vi inser att döden är det enda definitiva. Tvärtom!:.))

    SvaraRadera
  5. Nu är gästblogginlägget till dig klart!:.))

    Du får gärna maila din adress till mammamelissa@gmail.com så skickar jag över det med en gång.

    Tack så hemskt mycket för att jag fick förfrågan av dig -det är en ära och krävde därför sin eftertanke:.))

    SvaraRadera
  6. Klokt inlägg om något som i vårt västerländska samhälle är lite tabubelagt.

    Stor varm kram
    Emma

    SvaraRadera
  7. Döden är något vissa fasar för, andra längtar efter döden och så är det dem som inser att döden kommer någongång och när det är dags är det dags men fram till dess ska livet levas fullt ut.

    Klokt!

    SvaraRadera
  8. Jag tror att de flesta är rädd för döden, och därför väljer att inte låtsas om den. Hur ofrånkomlig vi än vet att den är... så är fasan för detta enda.. att vi, det som är du och jag, en dag inte längre får finnas. Alla vill vi finnas... och den där berömda livsgnistan är stark.
    De enda som kanske känner en större tillförsikt till döden är de som har en tro. Att den inte är slutgiltig... att den är en magisk resa, som du skriver, eller/och en himlafärd.

    Så tror jag... som kommentar till ett mycket välskrivet och bra gästboksinlägg!

    Varm kram..

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen