Mamms gästbloggar..

.. på the adventure of life.

Om jag inte börjat blogga så är jag övertygad om att jag inte träffat mamms (även kallad chissra). Men som tur var så möttes våra vägar här och nu är hon en nyfunnen vän. Här är hennes läsvärda inlägg specialskrivet för min blogg. Varmt tack till dig mamms.

Älvlika Vida frågade mig om jag ville gästblogga i hennes blogg. Givetvis vill jag det. Men jag behövde fundera på vad jag skulle skriva om. Eftersom jag just nu är höggravid och känner en viss lack of creativity. Men ingen utmaning är tråkig. Det är bara att ta ett djupt andetag och låta pennan styra flödet och de ord som skall komma.

Livets skörhet är vackert. Men det är också Dödens närvaro. Vi lever våra liv här i väster som att döden är något som inte drabbar oss och många förnekar sin egna kropps dödlighet allt för länge. Döden blir något skrämmande och något undangömt. När man blir gammal göms man undan på ålderdomshem där många avslutar sina dagar, eller på sjukhus. Att bli påmind om döden är alltför skrämmande och smärtsamt. Men Döden är egentligen mycket vacker. Döden är ofrånkomlig. Det enda vi verkligen kan vara säkra på när vi föds det är att vi också ska dö. Döden är en förlägning av livet. Döden är den magiska resan in i det nya eller om man heller vill se det som en återkomst till där vi var innan vi kom hit. För här på jorden är vi tillfälligt. Dödens oundvikliga närvaro gör att livet kan verka skört men också så förtrollande underbart. Varje morgon är en ny dag fylld med möjligheter och den enda som kan begränsa dig är du själv och dina tankar. Dödens närvaro är konstant och betyder inte att man behöver leva med livshotande sjukdom, förluster av barn eller man ellers å för att upplevas. För att våga leva livet fullt ut är det viktigt att våga acceptera Döden. Då lever vi. Då kan vi verkligen omfamna livet och tänka på allt det vackra vi faktiskt upplever under vår livstid. Vår livstid är fylld av glädje, sorg, lust, tankar, oro. Livets spektrum är som en mångslipad kristall och när solen lyser på ser vi alla dess vackra färger släppas lösa, dess sanna potential. Vi är som dessa mångfascetterade kristaller. Våra själar äger en potential som bara väntar på att få bli utlösta. Att få komma till ytan och blända omvärlden med dess kraft och kärlek. Titta på mig!!! Titta på mig!! säger den, fantastiskt.

Att leva i Dödens närvaro betyder för mig att leva mitt liv till fullo. Att leva i tillit och försöka att inte vara rädd vare sig för det okända, onda, jobbiga eller oundvikliga. Livet är en magisk resa där vi lär oss något nytt varje dag. En resa där det egentligen inte finns något mål utan snarare erfarenheter. Varje dag innebär nya möjligheter där vi kan utvecklas och bli det bästa vi kan vara. Vi kommer att gå på livets stig, snubbla, resa oss och borsta bort smutset från knäna men vi kommer att fortsätta att ta oss framåt, för vi är menade att ta oss framåt. Vi är utforskare och upplevare av livets essens. Att leva är att uppleva. Att leva är att utveckla våra relationer, leva i relationer och känna kärlek och vänskap i relationer men också sorg. Hela livet, hela livsresan handlar ju egentligen om relationer av alla konstellationer. Relationer i livet i Dödens närhet i livets vackra skörhet och genom lärodmarna vi bär med oss i själen.

Vår sanna potential, det vi ibland söker, vår väg att gå, vårt eget syfte. Men syftet är LIVET!