Di queen gästbloggar

.. på the adventure of life.

Di queen är en av de bloggar jag följer och jag blev jätteglad när hon tackade ja till att delta i min gästbloggarskatt. Stort tack till dig Di för ditt härliga, ärliga och modiga inlägg.

Jag blev jätteglad när jag fick förfrågan av Vida, denna fantastiskt goa tjej, med alla sina kloka tankar och som fått mitt hjärta att slå volter av glädje många gånger med sina inlägg.

I morse fick jag till mig följande tankar och det slog mig att ja just det ska jag dela med mig till er hos Vida. Så här kommer mina tankar.

En fantastisk morgon är det när jag sitter på bussen till mitt arbete, ängarna vilar i en grågrön skimrande disig morgon, solen har inte riktigt vaknat bakom de gråblå moln som möter mig på vägen. Det är tyst och lugnt ute, och världen har inte riktigt vaknat upp ännu. Jag slås av den fantastiska lugna känslan som förmedlas av naturens kraft, hur jag ser det lilla i det stora precis just då.

Och precis de orden ”hur jag ser det lilla i det stora” är det som har gjort att jag börjat fotografera alla små saker jag ser. Det är det som gör att jag passionerat kryper runt i alla möjliga och omöjliga miljöer för att jag hittar just det. Det lilla, precis där i det stora. Jag kryper tätt inpå, upptäcker nya saker, vinklar och vrider min kameras objektiv, zoomar och försöker nå, det jag precis i ögonblicket fångar i min lins.

Det är då som lyckan infinner sig, det bubblar inom bords av glädje, förväntan, spänning. Spänning efter att se hur bilden av mitt öga blev. Om den överensstämmer med det jag precis sett, eller om något annat dyker upp. En bild som jag inte sett förr, någonting nytt, något lika fascinerande som ögonblicket då min bild blir till. Men ofta infinner sig också en besvikelse, bilden blev inte alls som jag såg den. Det är inte alla dagar, bilden blir som jag tänkte mig.

Att fotografera ett ögonblick, är som att fotografera livet själv. Det skiftar, dag från dag, det är olika vyer som flyger förbi våra ögon. Ibland har jag ögon som är vidöppna, ibland har jag ögon som är halvslutna, eller till och med stängda, helt stängda.

Det är i de ögonblick jag öppnar ögat för att se det som jag egentligen inte sett, för att jag inte tittat så noga, jag har inte sett ljusets brytpunkter, glittret i någons öga. Jag har heller inte upptäckt skönheten i ett utryck av sorg, eller gråt, eller något annat som jag valt att se bort ifrån. Men precis där, där jag väljer att se bort, kan jag i ett ögonblick reflektera över, vad är det jag ser just nu. Jag behöver inte döma, moralisera, ha tankar om vad jag ser, utan bara stanna upp, och vara. Låta det som jag ser i mitt ögas lins komma till mig.

När jag för några år sen vände mitt liv till det nya liv jag lever idag, och fortfarande arbetar på att leva, så hände det fantastiska. Ljuset kom tillbaks, jag kunde plötsligt se saker i nya skiftningar, och som jag skrev i min blogg häromdagen.

Livet har så otroligt många skiftande färger. Jag hade tyvärr inte sett skiftningarna förr. För mig fanns det oftast bara 2 färger. Det var vitt eller svart. Oftast var livet mycket svart. Svårt, tungt, och när jag någonstans kände att det var vitt, tryckte jag tillbaks det av mig själv, automatiskt satte jag in växeln så att jag föll baklänges, för att gå framåt var det inte tal om.

Ni kanske kan känna igen tanken om att katastrofen kommer snart?

Men långt där inne, skrek något i mig och min kropp att: – Gör något! Bryt upp ur sorgen, lev livet, njut och var glad, se det underbara runt dig och lev nu! Det tog mig lång tid att få ut smärtan och förlusterna som jag hade i mitt liv, som jag levt med trots att jag inte förstått att de påverkat mig.

Det var en fantastisk känsla den dagen jag förstod sammanhanget av vad som påverkat/ påverkar mitt liv, och framförallt förståelsen av att jag själv kunde göra något åt min situation.

Att min mamma valde att avsluta sitt liv, att min pappa valde att inte ha kontakt med mig, att de två stora sorgerna gjort att jag kände mig obekräftad och o älskad av allt och alla och framförallt av mig själv. De sakerna hade jag inte något ansvar för, det var inte mitt fel att de gjorde sina val. Men jag blev drabbad. Och att jag därför inte älskade mig själv på grund av det och att det långt där inne behövde så mycket kärlek och bekräftelse för att bli hel i mig själv var något nytt, främmande och svårt.

Att jag fick det liv jag levt som barn, var något jag själv inte kunde välja, men insikten över att jag faktiskt var vuxen och inte ett barn längre, gav mig modet och kraften att förändra det som behövdes.

Men det tog många år av upprivande, nybyggande och till sist hade jag fått kunskapen att se det lilla i det stora, att möta detaljerna i livet, att uppskatta livets skiftningar.

Att ändra mitt ögas lins och inte styras av allt jag kände, att ha tillit till att det som jag såg också kunde vara det jag kände. Det var som ett stort pussel av lösa trådar som skulle söka kontakt med varandra.

Att våga lita på mig själv, och framförallt älska mig själv, som den jag var och är. Att våga ta till mig, att se mitt liv och att jag i det stora hela hade haft en bra barndom, och uppväxt, trots att jag omedvetet fokuserat på det som saknats i mitt liv, och inte kunnat uppskatta allt det bra som funnits i mitt liv.

När jag nu fick instrumentet och insikten om att mina tankar styr mig och vad jag både känner och ser, kändes en enorm frihet. Den friheten består i att välja vad jag ser, vad jag vill känna, och backa tillbaks en stund då de automatiska känslorna rullar in. Att inte rusa direkt utan att ifrågasätta dem, arbeta med dem, ta emot dem som vänner, låta dem finnas där i mitt inre som något bra. Sluta att tänka tankar som inte är sanna.

Allt det här jag skrivit ovan, har gjort att jag började blogga och fotografera mer igen, att jag börjat om att skriva dikter . Men framförallt har jag hittat så många fantastiska människor, sett nya saker i mitt liv och nu vågat och orkat prova nya saker.

Det är ingen självklarhet att jag lever idag, det är ett under, mitt under, mitt val, en önskan att leva som en hel människa, precis som den jag är. Det är också mitt val att berätta om min historia, och med den vill jag bara visa er andra, inte döma, inte moralisera, inte peka, bara berätta. Hur fantastiskt ett hårt arbete mot något nytt kan bli. Och att det är en stor belöning i arbetet.

Tack Vida för att jag fick låna din ”plats” en stund. Tack alla ni som orkar läsa, och till sist:

Jag skyller inte ifrån mig att jag inte har haft ansvar för mig och mina handlingar i mitt liv, för ansvar har jag alltid haft, både för mig själv och andra, men det jag säger är att jag inte visste bättre just då, men att jag idag vet mycket bättre.

Ansvaret är fortfarande mitt det jag har ansvar för väljer jag. Andra får ha sitt ansvar. Visst, det finns saker som händer som vi inte rår över, men för mig är det ändå mitt liv precis så som jag väljer att se det.

Kram på er!
Di

PS. "Här är ett exempel på hur det kan se ut om vi väljer att se något annorlunda. Bild 1 är den bild precis så om linsen fångade det ögonblicket och den andra är precis så som jag just nu önskade den skulle vara med lite manipulation..ser ni hur olika det kan bli, och ändå är det samma bild, den lilla världen i regndroppen finns där, men den ser också olika ut beroende av bildens manipulation. Visst är det facinerande hur det kan bli?" DS.