Perspektivskifte...

... från oviktiga saker till det som är viktigt på riktigt är det som sammanfattar dagen igår.

Dels i ett telefonsamtal med en av de finaste och klokaste personer jag vet och jag blir påmind om att när livet skalas av så blir många saker oviktiga. Hon väntar på ett besked som hon inte vet vad det innebär mer än att det förändrar livet. Hon bor inte i min stad men känns ändå nära på mer än ett vis. Jag måste dit inser jag. Det är människorna och att umgås med dem man tycker om som är det viktiga i livet.

När stjärnorna glittrar från Stockholmshimlen och jag är lycklig och knallröd efter danspasset som alltid lyfter mig i glädje så möter jag en av mina bästa vänner.Under kristallkronor och  till ackompanjemang av fransk musik så äter vi crepes och möts i bubblande samtal. Hon stöttar och lyssnar mig på bästa sätt och sen skrattar vi sådär som bara vi kan, så rutor skallrar och garnnystan yr ur hennes väska. Hon har hittat en nya väg i livet som hon nu kliver in på med bestämda steg men med okänd destination men jag bär vissheten att hon hamnar rätt.

Från kristallkronans glans på Söder så vandrar vi kort därefter i kullerstensbelagda gränder i gamla stan. I ett källarvalv reser vi sedan genom i tid och rum när vi lyssnar på tolkningen av den samiska skapelseberättelsen. Jag är inte same själv men med Gällivare som en av mina hemorter och med samiska vänner så känns det nära, spännande och viktigt. Mytologi, historia och skapelseberättelser har alltid fascinerat mig. Efter föreställningen så utspinner sig ett samtal kring samer, utanförskap, styrka och identitet. Sådant som är viktigt på riktigt för mig. Harriet som gestaltar berättelsen är en vän till pedagogiska mamman men som jag inte träffat sen jag var barn. Hon säger att jag och mamma är lika på det vis att det  glittrar och lyser ur våra ögon. Det är nog en av de finaste komplimanger jag fått.

Den största gåvan på kvällen är de tankar som väcks i mig och de möten som det innebar där broar byggs och murar rivs men även en påminnelse om en historia som är till för att förtrycka. Människors nyfikenhet på varandra och öppenhet i att dela erfarenheter är något jag tycker om även om jag är den lyssnande underkvällen. Det är spännander i att myter och skapelseberättelser från de arktiska folken liknar varandra och element återkommer. Att världen krymper så Sapmi, Hawaiis urbefolkning, Maorifolket, Aboriginerna och andra delar berättelserna. Det muntliga berättandet och berättelser med djupare bottnar och symbolik där man kan hämta kraft ur väcker något i mig.

Detta inlägg är mest en minnesanteckning för mig själv och utan struktur men jag inser att det nog till stor del handlar om att byta perspektiv och att mötas i respekt, acceptans och kärlek. Att låta siginspireras och att minnas och lyssna på varandras historier och verklighet. Det är viktigheter det.