Duggregnet faller och ett sirligt dis..

... letar sig fram mellan de höstbelagda träden.

Vi är i Malmberget. Varje dag tar mormor och morfar en timmes promenad och under veckan jag har varit här har vi tagit en ny tur varje dag. Idag kommer vi till Malmberget där min mormor växte upp. Det är lite vemodigt att vara här numera säger mormor. Bakom stängsel vilar fina gamla trähus varav ett av dem var hennes barndomshem. Några gungor vajar i stillsam vind men inga barn kommer leka i dem någonsin mer. 

Det skär i mitt hjärta när jag ser Disponentvillan i detta skick

bakom stängsel. Ett hus som väcker hela min själ av längtan,

jag som ständigt drömmer om att bo i ett sekelskifteshus med

torn. På nätet finner jag olika information om dess framtid

men det verkar som att det ska flyttas och bevaras. Jag hoppas

sannerligen att det stämmer. Jag är helt förälskad i det

 huset.

(Fotot är lånat av Vardagslunken på Instagram)

Stängslet markerar rasområdet men är också en bit historia över en ort som närts av gruvan men nu får flytta på sig tack vare densamma. Det finns redan en gruvgrop där det gamla centrumet låg och nu vill LKAB bryta malm som ligger under samhället vilket inte gör det säkert. Malmberget var en plats med ett levande samhälle om man vrider klockan tillbaka. I  början av 1900-talet omsatte handeln ungefär 100 000 svenska kronor samma dag som löningen kom i flera år. En svindlande summa för ett arbetarsamhälle för över hundra år sedan. Kåkstaden berättar deras historia. Den är stängd denna onsdag i september men det är som att vandra i historien när man läser om den polske entreprenören Finkelstein, all handel som försigått och ser skylten för Kafé endast för nyktra.

Men det är trots allt min mormors historia som fascinerar mig mest av allt. Hon visar och berättar om livet där, även morfar bodde där tills att han var åtta så han fyller i med sina barndomsminnen. Mormor blir min guide och hon målar upp bilden av det samhälle som var när hon växte upp och var hennes familj bodde. Hon visar stigar hon vandrat på och berättar om vart alla ungdomar hängde och en tid när man fick förvarna polisen om att en möhippa var i görningen. Hennes historia är min historia. Min gammelmorfar Axel var själv gruvarbetare så även gruvnäringen är min familjehistoria. Axel som arbetade på ackord och lastade malmvagnar i en rasande fart. Att vara gruvarbetare innebar förmåner för både honom och hans familj men även att tjäna bra. Han fick stendammslunga som så många andra gruvarbetare men som den krutgubbe han var så levde han till endast några dagar innan han skulle fylla 90.

Jag tog inga bilder på stängsel, igenbommade hus och flagnande skyltar. Kanske för att jag vill minnas det på annat vis. Det kändes sorgligt att fotografera men jag önskar i efterhand att jag gjort det. Kåkstaden fick bli min fotokuliss, den delen av historien är tillräckligt avlägsen för att inte beröra lika mycket. Men jag fick låna en bild av Vardagslunken på Instagram och för de som vill se lite bilder från Malmberget så finns de HÄR och HÄR.

Jag hoppas de far varsamt fram med husen som man vill bevara och de människor som bor här för vilka Malmberget fortfarande är deras plats på jorden. Far varsamt med mitt minne färgat av mormors blick och hennes ord. 

Det är vemodigt, vackert och sorgligt att vandra här på en och samma gång. Malmberget gör fortfarande skäl för sitt namn men orten kommer sakteliga att försvinna. Samhället förändras och för bygdens överlevnad så får gruvan vara det som går före med arbetsmöjligheter och på den plats där gruvan haft en central plats över 100 år. Samhället utvecklas och ibland är det enda man kan göra att följa med.. De flesta jag möter verkar acceptera att så är det i gruvans land men det som är logiskt i tanken kan ändå kännas i hjärtat. Vissa av byggnaderna flyttas och bevaras som tur är. Jag ser en vacker och välskött sekelskiftesvilla där jag gärna skulle sitta på punchverandan och läppja mitt the och njuta höstens skönhet. Jag hoppas så att det huset får vara kvar. Man måste värna om det vackra och det unika.