Jag sörjer dem än men förstår hur hon tog miste då papperspåsen stod för nära soporna. Men det var en skatt funnen på en liten vintagebutik i Lanai town där tiden stått still och som vi besökte över en dag. För det är ju så med skatter, det är ibland ägaren som avgör dess värde och ingen annan. Det är kanske inte alltid mina dyraste smycken eller saker jag värderar mest utan de är de som jag har ett emotionellt värde i eller som är ett minne efter en plats, en stund eller den som ägt den.
Det finns en sajt som heter Historieskatten som är helt fantastisk, en blogg om svunna tider och sanna sagor. Det är en blogg som samlar gamla livshistorier och vill överbrygga gapen mellan generationer. När jag var liten älskade jag att höra om hur det var förr och det gör jag fortfarande. Sajtens skapare tänker att det finns så många livsäventyr att nedteckna och med det även skapa möten mellan generationer. Det är en riktig skatt tänker jag.
Jag har många gånger önskat att mina släktingar hade nedtecknat sina liv och att jag fått ta del av deras tankar och minnen som någonstans är en del av min historia. I sommar kanske jag intervjuar mormor och morfar och mailar in deras berättelser om jag får. De har lärt mig så mycket om livet och den skatten är ovärderlig.
Någonstans på Lahaina försvann en skatt, men med skattletarögon finner man nya även om jag önskar så att jag kommit hem med en Hawaiiskjorta från förr inköpt på en av de minsta öarna och med gulnande mönster från USA och Hawaii som bara min syster kunnat förstå värdet på. Nu blev det inte så men jag lärde mig något. Var rädd om dina skatter och förvara dem på väl utvalda utrymmen.
.JPG) |
| Minnet av ön Lanai sparar jag i mitt hjärta som en reseskatt |
Det där har faktiskt hänt mig också! Jag bor ju väldigt ofta på hotell i mitt jobb och någon gång har det hänt att jag just som du råkat slänga en påse lite väl slarvigt och lite väl nära papperskorgen....
SvaraRaderaDet där med att nedteckna livsberättelser har jag försökt ta tag i de sista åren. Jag har t ex en svärmor som upplevde massor under sin uppväxttid i ett av tyskarna ockuperat fjordsamhälle här i Norge. Den historien förtjänar att berättas en dag. Stor kram till dig, vännen.
Kommer bli noggrannare efter det här, det fanns så många andra påsar hon hellre fått råka kasta.
RaderaLåter som en historia värd att nedteckna oavsett om ni delar den för andra eller håller den inom släkten, men jag skulle gärna läsa.. de vanliga ovanliga människornas historia. Älskar livshistorier.
Kramar
Vad jag önskar att jag hade kunnat intervjua min mormor och morfar och skriva ner deras levnadshistoria. Vi pratade mycket när jag var barn, men som vuxen hade jag ju fått en annan vinkling på deras liv. Ta chansen, medan du kan. Under min studietid skulle vi göra en intervju och jag gjorde en fiktiv med mormor. Läraren blev helt förtjust och jag fick högsta betyg, men jag berättade aldrig att mormor var död.
SvaraRaderaAllt jag skrev om var sant, sådant hon berättat för mig under min uppväxt, men tyvärr tror jag inte den finns kvar.
Kram M.E
Vad synd att den inte finns kvar, för sånt är ju en stor skatt. Ja, när man är vuxen får man annat perspektiv och jag önskar också att jag frågat mer och skrivit ner mer från min gammelmor- och farföräldrar som jag faktiskt minns.
RaderaKramar från Liv
Vet du jag har också funderat över att skriva ner och spara... men det kom jag på lite försent på. De som kunde berätta finns inte länge, men jag ändå minns vissa berättelser, tack och lov. Gör det medan de som minns kan berätta.
SvaraRaderaPs tack för att du tycker jag är duktig på att ta foto. Jag tror att det beror på mitt stora intresse för det precis som du är duktig på dans och annat du är intresserad av :) Stor kram
Ja, så är det nog. Att vi har intressen som vi utvecklas inom och kan lära av varandra.
RaderaJag förstår dig verkligen, hoppas du skriver ner de berättelser du minns. Om så bara för din egen skull.
Kramen från Liv
Åhh ja.. världen är full av sanna berättelser som borde få höras och läsas av alla. Det finns så mycket.
SvaraRaderaNej vad synd att påsen kastades!! Förstår värdet i den..
Kram Ann-Louise
Ja, jag förstår att du förstår.. för mig var den någonstans ovärderlig och jag grämer mig ännu även om det var så många månader sen.
RaderaDe är de berättelserna som jag vill höra, livshistorier fascinerar mig mest.
Kramen från Liv