Bilden av den perfekta vardagen..

.. på bloggar, instagram och facebook pratar Elin Kling om i sitt sommarprogram. De forum där vi visar perfekta sommardagar, vackert inredda hem, lyckliga stunder och oss själv i det liv vi vill leva.

För visst blir det lätt så? Att man inte fotar, skriver och beskriver de där ohärliga dagarna, det där sovrummet som inte känns så kul eller disken som fick stå en dag till för att jag bara inte orkade ta itu med den. Om man gör det så är det lätt att det då handlar om hur den ohärliga dagen blir härligare (den kategorin faller jag nog ofta i) och hur sovrummet ska rustas eller allt roligt jag gjorde istället för att diska.

Självklart blir det så eftersom det är vi själva som bestämmer vad vi vill visa upp på vår scen över livet och vad vi lämnar i kulisserna. Problemet blir väl om de som läser, bevittnar, betraktar och gillar vad vi skriver eller våra bilder inte ser igenom den fasaden och ibland även charaden. För jag vill inte att vi tror att andra har perfekta liv och sen sitter vi där och blickar ut genom våra egna otvättade fönster och känner oss misslyckade.

Vi har alla dagar som vi önskar vi kunde glömma, det finns alltid stunder när vi känner oss små, rädda, arga eller önskar att vi var någon annanstans. Det finns alltid skuggor av oss själva som kommer på besök och det är OK. Det är det som är livet. Mina uppförsbackar har gett mig starka ben och tagit mig dit jag är idag.

Min blogg har ofta mer fokus på hur livet blir skimrande eftersom det betytt mycket för mig som människa och det är vad som präglar mitt liv men jag vill göra det på ett ärligt vis. Ibland kanske jag inte skriver exakt vad som försiggår i kulissen men det handlar mer om att min blogg inte är anonym längre och jag väljer att låta mina privata relationer vara de som får dela det som händer på annat håll. I vissa fall skriver jag inte av respekt till andra som inte valt att blogga eller skriver om känsliga saker längre fram när saker är mindre laddade.

Minns dock att min instagram och blogg bara är en sida av mitt liv. Den som oftast visar härliga stunder jag vill minnas eftersom de ohärliga minns jag ändå eller så faller de i glömska vilket inte gör mig något. Det är ju ingen hemlighet att de finns i allas liv.

Men eftersom jag ändå lyft på locket så kan jag ju passa på att fråga er som läser.. är det något ni vill att jag lyfter fram mer i scenljuset? Har ni nån tuff fråga ni vill att jag svarar på i ett blogginlägg? Nåt ni vill veta som ni känner att jag inte skriver om? Låt mig få veta. För jag lockas själv inte till perfekta människor utan jag dras till de mänskliga och autentiska människor som korsar min stig. De som är modiga att gå sina egna vägar även om det innebär skavsår ibland. De som är i kontakt med sina känslor, sina drömmar och där vi kan vara oss själva i mötet med varandra.

En skulptur av mig och en av mina
bästa vänner. Med håret på svaj studsar
vi båda genom livets upp och nerförsbackar
medan vi ibland snubblar i steget.
Det viktiga är att vi gör det tillsammans.