Det är en person jag möter som gör liknelsen och jag tycker om den. Jag upptäcker ibland sidor av mig själv jag inte kände till eller styrkor som lyfts fram i ljuset där jag själv inte alltid sett dem. I mitt arbete blir det ibland att öppna upp ytterligare en rysk docka för att finna en skatt inuti, men de är personerna själva som avgör vad de vill utforska. Vi har så mycket mer att ge än vad vi själva ser många gånger.
Imorgon så sätter jag mig på tåget till en värld och ett sammanhang jag inte känner men som ändå är en del av mig. Där kanske nya sidor av mig själv framträder eller gamla belyses ur annat ljus. En viktig resa men där jag inte vet vad som väntar inom mig och i de yttre omständigheterna. Det viktigaste av allt, en öppen famn från en storebror. Ett telefonsamtal från Schweiz. Ett möte mellan tre personer som borde skett för länge sen, men kanske är det dags först nu. En cirkel som sluts men även en stund av vördnad och tacksamhet för någon som är en del av min livshistoria.
Vissa vändningar i livet kommer oväntat, ofta vet man inte vart de leder men ibland så öppnas en dörr och i det här fallet väljer jag att kliva in. Det finns egentligen inget annat alternativ, men det är på darrande ben och med blandade känslor men med vissheten att man ångrar mer det man inte gjorde och inte utforskade. Oavslutade trådar som vill nystas eller nystas upp. Vissa beslut kan inte fattas i tanken, man behöver ta dem steg för steg och se vad som händer längs med vägen. Det är så jag kommer att göra den här resan.
Att ha oöppnade dockor som förblir stängda kan ge mer frågetecken än att se vad som döljer sig däri och vad man finner är min mening. Det är en av orsakerna till att jag nu öppnar upp för nya stunder och erfarenheter.
Man kan finna något oväntat där man minst anar det, något som öppnar upp för nya möjligheter. |
Så fint du beskriver det. Jag har också funderat på den där liknelsen med ryska dockor. Kram i solen!
SvaraRaderaDet är intressant tycker jag och kommer fortsätta virvla vidare i den tanken. Kramar
RaderaFint skrivet..som vanligt :)
SvaraRaderaTack finaste Annica <3
RaderaJavisst det svåraste är att upptäcka sig själv :).
SvaraRaderaLätt att se andras sidor men egna göms för ögonen. Ofta vi vill inte se men också kan vi vara blinda.
Vilket som hoppas att din resa blir (varit?) givande.
Och som du säger så klokt - det är inte tankar utan handlingar som bestämmer vår resa. Kramar många.
Precis så.. Min resa var omtumlande, härlig och livsändrande.. avskalad ibland och nyfikenhetsletande andra gånger. Det kommer ta ett tag att landa.
RaderaKramar i massor
Men ibland är det så svårt att öppna den där dockan som är JAG..... Och lite läskigt.:-) Hoppas turen blev trevlig. Du, vännen? Jag har en fråga till dig som jag varken vill ställa här på bloggen eller få svar på via en bloggkommentar. Inte något farligt, bl a Moi har fått samma förfrågan, så du är i gott sällskap:-)) Skulle du kanske kunna skicka din mailadress till siotiumest@gmail.com så vi får kontakt den vägen? Stor kram till dig
SvaraRaderaVisst är det svårt att våga öppna och man ska nog välja inför vem. Turen blev en resa som förändrade livet på ett fint sätt, trådar som knöts samman och nya dörrar som öppnades. Jag har mailat dig och är mycket nyfiken på vad frågan handlar om.
RaderaVarm kram
Mmm. Jag njuter, känner igen, inspireras, förundras och väcks av det här inlägget.
SvaraRaderaFörst, liknelsen med den ryska dockan. Påminner mig om en diskussion med en vän. Han påstår att han är okomplicerad, att han menar vad han säger och säger vad han menar och att det inte finns mer än vad jag redan sett. Själv tror jag att jag är en människa, men med tusen ansikten. Jag ser och släpper fram nya sidor hela tiden, och hoppas att jag aldrig någonsin slutar upptäcka. Jag undrar hur det är med min vän. Är det som han säger, eller är också han en rysk docka?
Och så vändningarna. Dörrarna som öppnas. Ibland finns inget annat alternativ än att följa med förändringarna. Och kanske också att mana på dem...
Man kan ju inte veta om vissa är exakt som de säger.. min erfarenhet är att i vissa fall dyker fasetter upp av oss som vi inte funnit innan. Som när något oväntat händer och jag upptäcker fortfarande sidor hos mig jag inte kände till. Men vem har svaret egentligen på om vissa bara har en docka.. men jag tror vi alla har flera när jag tänker efter..
RaderaKramar från Liv