Under de gamla valven möts vi i en lyckocirkel..

... då vi diskuterar vad som skapar lycka på djupet.

De gamla valven i Gamla stan som stått där i hundratals år och där samtal från så många århundraden vilar i väggarna blir en plats för ett viktigt möte. Där möts vår drop-in lyckocirkel för att diskutera kursen "The science of happiness". Gratis kunskap via webben som når ut till all världens hörn är sannerligen en gåva. Kursen arrangeras av forskare som tillhör Berkley (University of California) där man forskar i ämnen såsom vad som gör oss lyckliga, vad som skapar hållbara relationer, vad som är viktigt på riktigt och vanliga lyckomyter.

Det finns mängder av studier kring ångest, depression och vad som får oss att må dåligt men inte lika många kring lycka. Samma sak gäller varför vi separerar istället för att även ha fokus i forskningen som får människor att lyckas i sina äktenskap. För mig framstår det som märkligt, att vi så gärna studerat olyckan men inte blickat på vad som finns som skapar meningsfullhet och vad vi själva kan påverka.

Min gamla forskarsida som beteendevetare jublar över att få djupdyka i forskning igen och få lära mig nytt, få bekräftat saker jag trott på men att även få kunskap som jag kan använda för att förändra delar av min vardag men även hur jag arbetar med motivation och beteendeförändringar. Alla har sin väg att gå och olika verktyg fungerar olika bra beroende på vem man är och vad man behöver men att använda beprövade verktyg känns bra.

När regnet faller över kullerstenarna i gränderna så får väggarna ta del av ett samtal där lyckan står i fokus. Idag reflekterade vi mest kring kursen och dess upplägg men vid nästa lyckocirkel då vi landat mer i kursen tror jag det kommer handla mer om vår egen lycka, vad vi vill göra med kunskapen och våra livsvägar. Jag känner redan att det kommer sippra ut lyckoinlägg baserade på den kunskap jag får genom kursen eftersom jag tror på lyckocirklar, stora som små.

Klättertankar i mitt klätterträd....

.... med septembersolen strilande genom lövverket och den krispiga luften som jag bara älskar. Ännu har inte hösten klätt in världen i sina färger utan mest varsamt smekt in några penseldrag här och var. 

Klättertankar handlar både om de tankar som får vila hos mig i trädet men också att jag tankar kraft av att sitta i där. Det är andra gången de senaste tio dagarna jag tar mig tiden att åka ut dit för att vila och reflektera i dess famn. Trädets tankeplats är en plats att landa på, samla tankar inför och efter de utbildningsdagar som jag nyligen har ansvarat för vilket är en utmaning för en person som inte tycker om att stå i centrum men som vill sprida kunskap, hopp och tillit till de som möter de jag arbetar med. Det har varit vemodsstunder också, över drömmar som inte slog in när de vävt ett stjärnglittrande täcke en stund över livet men ännu mer över någon som lämnat jordens stigar för tidigt och som följt min och pedagogiska mammans livsstig innan jag var född. Någon fattas oss helt enkelt.

Hösten är en av de vackraste årstiderna i min värld, jag tycker så mycket om att vara i dess mitt och leva med alla sinnen på vid gavel. Den är mer romantisk och sagoskimrande än våren tycker jag många gånger. Den senaste veckan har jag vaknat till en dimma som lättar över Svedmyraskog innan dagen fylls med solens lekfulla lek genom grenverk, över gator och i vattnets spegel och det är så vackert så jag tappar andan ibland.

När tankar snurrar kring mina utbildningsdagar och jag behöver landa i kroppen är det klätterträd, glädjefull dans och promenader som ger mig frid, ro och lugn. Det gäller att veta vad och var man behöver tanka oavsett om livet går i dur eller moll.

 oc