onsdag 31 december 2014

Tycker om att vakna till..

...ljudet av en annan plats och på gator där man inte vet vad ens blick ska möta. Att äta frukost på cafe och vara lyhört uppmärksam på allt omkring samtidigt som man känner sig lättjefullt ledig. London bjuder mycket att se.

Nyår i ett annat land och med annorlunda planer bryter av ett intensivt år som jag känner mig klar med. Nu vill jag öppna nya blad på andra sidan året och se vad det kommer fyllas med. Önskar er alla ett gott nytt år och hoppas ni får den finaste av nyårskvällar. 




lördag 27 december 2014

I tomtars land..


... så finner jag frid, leklusta, inspiration, familjestunder och stunder av bara varande.

Det har varit sköna dagar och jag har njutit av att få umgås med familjen. Idag anländer min bror och sambo. Hon bär livets mirakel inom sig och jag är nog världens mest förväntansfulla faster. Jag blev så glad när jag fick beskedet så jag bara gick omkring och log i flera dagar. Det ska bli så härligt att få en ny familjemedlem.

Själv bär färden hemåt när stjärnhimlen lagt sig till vila över dagen. Tåget tar mig hem till Stockholm för en kort mellanlandning och ompackning av väskan inför London. Jag och två vänner ska fira nyår där och njuta vintagefest, afternoon the, Harry Potters värld och att bara vara på en annan plats. 2014 har varit ett intensivt år på många plan, det ska bli väldigt skönt att vända blad och öppna upp ett glittrande nytt 2015 med nya äventyr att uppleva.

Jag bär alltid med mig Gällivare, dess vackra natur, de människor som bor och bodde här inom mitt hjärta vart jag än är i världen men det känns alltid tråkigt att åka härifrån. Mina morföräldrar fattas mig i min vardag och min familj likaså eftersom majoriteten bor på annan ort. Valet att bo i Stockholm är mitt och även om jag just nu inte vill bosätta mig på nån annan av mina hemplatser än möjligtvis Göteborg så innebär det inte att jag ofta saknar dem. Men i hjärtat bor de alla och kommer så alltid att göra.

fredag 26 december 2014

Hela dan snöar det....

... och glittrande flingor faller över Gällivare.

Snölycka byggs av unika stjärnor som singlar ner lägger sig över marken medan jag själv stannar inne och läser böcker som fångar mig och får mig att upptäcka nya världar. Norrskenet glittrade med sin kappa över julaftonskvällen i några minuter. Mönster växte fram och försvann för att lämna stjärnhimlen lysande i sin glans.

Det är många som talar om mörkret när jag nämner Lappland men jag skulle vilja prata om ljuset. Jag önskar många förstod hur mycket den glittrande snön skapar ljus i mörket. Jag önskar många fick uppleva hur himlen målas i rosa, lila och aprikos av solen även om den inte går upp över horisonten utan bara leker med sina strålar och skapar färger som man vill måla tavlor av.

Jag vandrar ut i snöfallet och njuter frisk luft och lekande flingor. Att pulsa genom nyfallen snö och göra en snöängel det är vinterglädje för nån som längtar snö under vintern. Jag vandrar på gator som jag mött så många gånger förr men där de jag möter ser mig som en främling. Det här är ett av mina hem men för mig har hemkänslan varit fast förankrad inombords och det finns flera platser runtom i världen som känns hemma för mig. Jag är inte en hemkär person på så sätt att jag måste vara hemma i min lägenhet mycket eller återvända till den plats jag växte upp. Men Gällivare är en del av mitt ursprung.

Jag vandrar förbi lägenheten där min gammelmormor Thuli bodde. Minns hur hon satt vid fönstret och hur jag som barn fick leka med lappdockan som jag tyckte var så fin och som nu är min. I hennes frys så fanns alltid GB-nougatglass som jag älskade. Sen vandrar jag förbi huset där gammelfarfar Helon och gammelfarmor Signe bodde. Jag minns hembakta drömmar som smälter i munnen och en pyttebibel i en ask i sovrummet som jag andäktigt bläddrade i. Jag kan höra Helons skrockande skratt och Signes ljusa röst.

När jag passerar deras bostäder tänker jag på dem med kärlek för den tid vi fick tillsammans och jag blir varm i hjärtat. Jag är tacksam över min fina familj med alla dessa varma människor som finns med mig oavsett om de är kvar i denna värld. De är mitt ljus på färden.


torsdag 25 december 2014

Jag fastnar i breven och bilderna..


.. de är inte så många men de tillhör vår familjehistoria.

Historien är inte alltid enkel, vi lägger pusselbitar och en del av familjeträdet försvann på andra sidan atlanten när min morfars farbror Hagard emigrerade till Staterna som 20-åring. Dessutom har det funnits fler brev men de försvann i vad som min familj benämns som branden. Den natten när hela gammelfarfars färghandel brann ner till grunden.

Min mamma var bara tre år och hon bodde tillsammans med gammelfarfar, gammelfarmor, morfar och mormor i lägenheten ovanpå färghandeln. Min gammelfarfar stod där och såg ett av sina livsverk brinna ner men även många av våra personliga tillhörigheter och foton. Därför har jag aldrig sett ett bröllopsfoto på min gammelfarmor Signe och gammelfarfar Helon.

Helon var bara 9 år när hans storebror Hagard åkte till USA, detaljerna kring hur det gick till har försvunnit med dem som kände till dem som inte lever längre. Men de skrev till varandra och Hagard bjöd över Signe och Helon men de kunde inte vara ifrån sitt företag och företog sig aldrig den långa resan till USA. Hagard bosatte sig i Hoquiam och gifte sig med den svenska Enes. Historien om hur de träffades känner jag inte till, det kanske beskrevs i brev som försvann i branden.

Bröderna brevväxlade men de finns bara ett fåtal brev kvar som jag läser om om igen och alla är efter branden. När Hagard dog 1962 tappade vi kontakten med den delen av familjen.  Jag tänker på hur det måste varit, att lämna allt bakom sig och bygga upp ett nytt liv. Hagard bytte ut andranamnet Karl till det engelska tilltalsnamnet Charles, förmodligen för att Hagard var svårt att uttala i Amerikat. Han försörjde sig med att arbeta (eller kanske äga) en stugby i ett friluftsområde där man kan fiska. Jag tänker att det borde ha påmint honom om hans norrländska rötter och uppväxt nära naturen men även älven i Gammelstad.

I breven märker man att Hagard bibehållit den gamla svenskan som nog var den gängse när han lämnade landet och han använder uttryck som äro. Jag skrattar till när han skriver "Jag var på sjukhuset 3 dagar i September, första gången på 53 år. Doktoren sa att det var något fel med hjärtat men jag tror att han ljuger". Jag skrattar för det är nåt som flera av oss skulle kunna säga i vår familj, inte att vi misstror läkare men att vi tror på vår hälsa och att vi känner våra kroppar. Han var 73 när han skrev brevet så han måste varit 20 när han var till läkaren sist. Det är såna där detaljer jag tycker om att känna till om människor. Små uttryck som ger avtryck på nåt vis.

Sen kommer de ledsamma breven, när han hastigt förlorat sin fru Enes i en hjärtattack och han skickar en bild på sig själv framför begravningsblommorna och på baksidan står "Ensamen hemma". Det blir så sorgligt. Han skriver att han inte riktigt vet var han ska ta vägen.  Man läser sorgen i breven varav det längsta är skrivet på engelska, han har då bott i Amerika i 51 år och det är inte konstigt att han vant sig att uttrycka sig på det språket. I brevet där han beskriver hur Enes gick bort beklagar han att de aldrig fick lära känna henne och vilken fin människa hon var. Han beskriver en närhet och en familj där man uppskattade varandra vilket inte alla får uppleva konkluderar han. Flera hundra personer kom till begravningen nämner han men inte så mycket mer än att hon skulle tyckt blommorna varit fina eftersom hon tyckte om blommor.

Jag undrar om han pratade svenska med sin svenska fru och sina barn eller om det var engelskan som tog över helt. Ett julkort som är tryckt i Amerika har julhälsningen både tryckt på engelska och svenska. Det måste ha funnits många svenskar där som ville skicka vykort på svenska hem även om de lämnat landet sen länge. Såpass många att man tryckte upp svensk-amerikanska julkort.

Jag tänker på människoöden. Två bröder som växer upp utan att känna varandra i vuxen ålder mer än brevledes. En mamma vars son emigrerar vid 20-års ålder och som hon inte får träffa mer under sitt liv. Brottstycken av Hagard och Enes liv, bilder på barn och barnbarn. Jag läser ett gratulationskort till när mormor och morfar gifter sig 1953 som de skickat till bröllopet. I brevet där han beskriver hur Enes gick bort beklagar han att de aldrig fick lära känna henne och vilken fin människa hon var. Han beskriver en närhet och en familj där man uppskattade varandra vilket inte alla får uppleva konkluderar han. Det är så fint på nåt vis.

Jag undrar om Helon var den som skrev tillbaka eller om det var Signe som svarade på Hagards brev. Det väcks många frågor. Jag googlar och får upp var Enes ligger begravd, jag får brottstycken av Hagards registrering inför andra världskriget där han 1942 registrerades i gruppen för män över 45. Där står engelska som språk även om ursprunget svensk även nämns, det verkar som att alla registrerades inte för att de var aktuella men som en inventering av krigsföra män.

Jag googlar namnet på hans barn och söker på facebook men ingen träff verkar stämma fullt ut. Sajten "Ancestry" kommer upp som förslag men jag vet inte om det finns information som är värt att betala för. Men min nyfikenhet har väckts och en glittrande låda jag fått till jul får gömma sin första skatt då morfar ger mig breven och de gulnande fotona. Jag kommer leta vidare, har jag väl blivit nyfiken så måste jag få veta mer.

Det där med livsöden finner jag fascinerande, livskartor som ritas om och där oväntade svängar kan få större konsekvenser än man anar när man tar dem. Vi ser på filmer från förr där Signe och Helon finns med, jag minns deras röst och värme men att se dem filmade är som att göra en resa i tiden. I en intervju berättade de om hur de träffades och en bestämd Helon sa att han hade inte alls tänkt gifta sig i början. Vilken tur han tänkte om för annars hade inte jag funnits.


tisdag 23 december 2014

Det glittrar jul runt hörnet..


... och snällkalendern uppmanar till att bjuda in någon som är ensam till julfirandet.

Det är fint, jag hoppas ingen som inte vill det behöver sitta ensam. I storstäderna finns alternativa julfiranden men att bli inbjuden till en familj är mer personligt. En av mina vänner har en stor familj och där är det alltid nån med på jul som inte tillhör familjen. Det började redan hennes farmor med och sen dess är det en självklarhet.

Jag önskar att du som läser firar en jul precis som du önskar eller kanske låter bli att fira överhuvudtaget om det är vad du önskar. Men oavsett vad så hoppas jag att du inte behöver göra det ensam om du inte har valt det själv. Jag hoppas ditt nyår blir glittrande på det vis som får dig att skimra lite extra. På en grafittivägg fann jag i somras denna tomteflicka som blickade ner på mig. Minns att när man minst anar kan man möta tomtar, generösa människor, jordänglar och oväntade välgörare. Det är inte alltid de gör så mycket väsen av sig utan många arbetar i det tysta. Vissa gör det varje dag utan att förvänta sig ett tack och andra gör det utan att kanske förstå vilket skillnad det gör. Men det är vackert och gör vårt samhälle, vår jord och vår vardag bättre.

Så från mig till just dig: En önskan om en riktigt God Jul och ett Glittrande Nytt År fyllt med allt det du önskar.



söndag 21 december 2014

Snön vilar över träden...


... och lyser upp. Det är så vackert så det tar andan ur mig.

Jag har längtat snö sen November och jag är nog inte den enda. När jag la upp ovanstående bild är den en av mina mest gillade någonsin. Jag tycker om att ha fyra årstider, att se den ena glida över i den andra. Var årstid har sina styrkor och njutbarheter. Jag tycker om den utskällda vintern och att njuta ljuset från vit snö när dagen är kort. Det känns som att vandra i ett sagolandskap där de snötäckta träden är naturens egna konstverk som kan förändras i nästa ögonblick. Det gäller att njuta dem i stunden.

Snön skapar ett inre lugn inom mig, det tystar ljud och klär in allt i vitt. Många tror att Norrland innebär mörker men de glömmer snön, norrsken och klara kvällar där stjärnhimlen lyser upp så även om vintrarna är långa så är de inte så mörka som många tror. Det är vackert här men så är det också ett av mina landskap.

Jag har sedan barnsben älskat julen och gör det än. Att få umgås med familjen, ta tid till lättja och att bara vara i några dagar tillsammans blir så mycket värt när vi är utspridda över Sverige. Jag klär granen med min lillebror med de kulor som vi hängt upp så många gånger förr. Det doftar gran och ett måste i vårt familj är änglahår över ljusen, det är det som skapar det magiska skenet som får den att glimma till lite extra. 


Jag trodde det skulle ta tid att varva ner efter en intensiv höst både privat och på jobbet men jag kopplar av direkt när jag kommit hit. Jag tappar tiden, går in i närvaro och härvaro och njuter av varandet. Morfar kokar julkolan som också hör julen till. Det är gott att vara här i vinterland. Det är frid, återhämtning och vardagslycka på riktigt. 

fredag 19 december 2014

Jag drar på min vätteluva..

.. och tar semester från vardag, arbete och Stockholm.

Jag far till snön, mormorföräldrarna och en av mina hemorter. När jag kliver av tåget i Gällivare så kommer jag hem i en mening även om jag nästan inte känner någon här. Jag passerar en skylt där det står "Öströms begravningsbyrå". Begravningsfirman har behållit vårt efternamn i firmanamnet även om det var länge sen vi sålde den och den inte är kvar i lokalen som var min lekplats när jag var liten. Själv minns jag barndomsminnen av att smyga ner och titta på alla kistorna som stod i källaren i mjuk belysning så att man skulle kunna göra ett val vilken kista man ville ha. På ovanvåningen fanns det lilla kontoret vägg i vägg med färghandeln.

Men den lokalen står tom idag. Den vars doft jag fortfarande förnimmer och där jag har lekt bland tapethyllor, dansat framför speglarna som gjorde så man såg hur hela rummet skulle se ut med en viss tapet men som blev min scen. Där jag klättrat inuti vaxdukställ för att sedan sitta däruppe och blicka ut över butiken. Än idag så blir jag lugn och glad när jag kliver in  en färghandel med alla dess dofter. Jag känner mig helt enkelt hemma i den miljön och kommer så alltid att göra. Men det känns lite sorgligt att det inte är någon affärsverksamhet där idag.

Det är skönt att komma hem men inte ha några måsten utan njuta möten, läsning, lösa korsord med mormor och vackra bland snötyngda träd i ett sagolandskap där livets saga tog sin början för min del. En intensiv höst har tagit ut sin rätt och jag behöver det här så himla mycket. Både att komma bort men även att komma hem. Att få umgås med större delen av familjen är också något ovanligt för mig då vi är utspridda över Sverige och det känns desto viktigare när vi möts. Det är det viktigaste med julen numera, att mötas och spendera tid ihop.

Men det fanns en spännande dörr jag bara gläntade på, ett "sliding doors" ögonblick som kanske hade lett till ett spännande samtal. En varm ung kvinna som satt i min kupé skulle till Jokkmokk, det var svindlande nära att jag frågade om hon kände min gudmor med familj men tänkte att jag låter det vara. Men jag konstaterade för mig själv att hon var en person med en sån oerhörd varm och öppen utstrålning som för mig kännetecknar många norrifrån och inte den ordkarghet som ofta beskrivs. Jag önskar henne god jul när hon kliver av i Murjek. Nu på eftermiddagen i en kommentar på instagram så skriver en av mammas barndomsvänner att hon just insett att jag delat kupe med hennes dotter. Världen är ibland sådär svindlande liten men det gäller att glänta lite mer på dörrarna för att inse det. Jag brukar alltid fråga om någon känner nån av de jag känner om det är en bekant ort, den här gången lät jag bli men jag inser att jag ska fortsätta göra det.

I livets väv kan oväntade möten öppna nya dörrar. Min vän Karo uppmärksammar  min blogg men framförallt att vi tillsammans har förmågan att göra skillnad i ett blogginlägg i "Sticka till små". Det är fint, att vi tillsammans är starka och att alla kan vara viktig för någon annan. Generositet, medmänsklighet och vänlighet skapar snöänglar som flyger högre  och längre än vi kan tänka oss. Forskning inom lyckopsykologi stödjer den liknelsen eftersom generositet, medmänsklighet och vänlighet smittar nämligen. Så gå ut och strössla världen med detta så får vi en vänligare värld tillbaka.


söndag 14 december 2014

Det glittrar silverstjärnor...

... över asfaltens svarta skrud.

Som ett mönster av magi vecklar det ut sig under mina fötter. Jag blickar upp mot den stjärnklara himlen som glittrar ikapp med sina vänner på marken.  Det är vackert, magiskt och kräver att man går med varsamma steg i närvaro. Vi består alla av stjärnstoft och är stjärnornas barnbarn, mer magiskt än så kan det inte bli tänker jag.

Det måste vara det där stoftet som får oss att glimma till när vi hamnar i vårt rätta element, jag gör det nog oftast i dansen eller när jag är inspirerad, då bubblar jag över av stjärnströssel. Men om stjärnor ska glittra kan du inte placera in dem i samma form och med lika långt avstånd från varandra, det vill säga om vårt stjärnstoft ska få glänsa så måste vi få vara dem vi är så länge vi inte kränker andras gränser. Jag tror inte på raka rader, att vi alla ska vara lika, att vi ska stänga gränser och stänga in oss i vårt land.

Jag tror istället vi kan lära oss, inspireras och njuta andras lyster och magi men det kan vi inte göra med stängda hjärtan eller utifrån rädslans perspektiv eller en förväntan att alla ska tycka och vara som jag själv är. Om du vill bli bemött med medmänsklighet, respekt och acceptans så måste du spegla det i mötet med andra.  Vi har alla unika gåvor och styrkor. Vi har alla saker vi behöver bli bättre på, saker vi önskar  vi gjort annorlunda och dagar där magin och friden känns långt borta. Det är att vara människa men i det är du inte ensam. Likt stjärnorna som lyser upp natten men finns där även när vi inte ser dem bakom molnen eller under dagen så kan du finnas i många personers tankar och hjärtan utan att du kanske vet och känner det i stunden. Men om du påminner dig om det så kan det finnas kraft, kärlek och hopp att hämta. 

Min stjärnbeklädda promenad får mig att minnas att det är upp till dig att öppna ögonen och lägga märke till det magiska i oss själva, andra och livet. Som det stod på ett skyltfönster jag passerade nyligen: "Magic is something you make". Så vad väntar vi på? Låt oss skapa magi. Vi är ju ändå en del av stjärnorna och då måste allt vara möjligt.

På en av granens grenar vilar frågan: Vem vill du vara?
Den frågan har många facetter, det kan både handla
om mötet med andra, vem man vill vara inför
sig själv och för vems skull man är den man
är. Men den kan även handla om att man
kan ha fastnat i en roll som man vill
forma om 

fredag 12 december 2014

Det trillar stora tårar längs med mina kinder..

.. när jag bevittnar galan för svenska hjältar.

Jag blir så berörd av människors mod, osjälviskhet, och att de gör något de brinner för och tror på. Det är så vackert. Vi borde uppmärksamma våra hjältar oftare.Det är faktiskt något som är positivt med sociala media, att man kan uppmärksamma de som gör något bra.

Jag har tidigare skrivit om de hjältar som jag möter dagligen men som många inte vet vilka hjältedåd de gör. För hjältar kommer i alla skepnader. Det finns många vardagshjältarna som jobbar inom vård, ser till att det är rent på gatorna, de som säger ifrån på skolgården när någon blir mobbad, de som knackar på hos en granne och erbjuder sina hembakta bullar. Någons mod och medmänsklighet kan förändra en människas liv i stort eller smått.

Jag tänker på en del människor jag mött som förändrat mitt liv och ibland påverkat det i en riktning som jag bär med mig än idag. Som en kompis i Göteborg som i sin beskrivning av mig visade en helt annan sida än den osäkra unga kvinna jag var då och fick mig att inse att min sanning om mig själv kanske inte var den enda rådande.

En annan person som har betytt mycket för mig är en klasskompis på Psykologikursen på Högskolan. Hon uppmuntrade mig att bli kurator för hon sa att jag fick folk att öppna sig på ett sätt som inte alla kan och att hon visste vad hon pratade om. Hon berättade även att hennes kurator som hon träffade i högstadiet hade räddat hennes liv efter en tuff uppväxt. Det var samma klasskompis som lärde mig räkna och förstå formler trots att jag inte hade haft matte sen högstadiet då jag gått tvåårigt gymnasium.

Jag blev inte kurator. Men jag blev beteendevetare och coach och jag har i många år arbetat med förändringsprocesser med människor som mår dåligt av olika orsaker. Efter att ha arbetat som ätstörningsbehandlare hamnade jag sen på drömjobbet jag har idag där jag arbetar med med arbetsmarknadsinriktad rehabilitering för de med psykisk ohälsa och komplex problematik. Det är i dessa yrken jag mött mina hjältar. Det går inte att säga om jag hamnat där jag är utan mötet med min klasskompis men jag har burit hennes ord inom mig och vetskapen om att även om du tror att du är dålig på matte kan någons hjälpsamhet få dig att klara det som du trodde var omöjligt att övervinna.

Varje morgon så öppnar jag en ny lucka i snällkalendern som jag hoppas återkommer nästa år för då ska jag köpa flera och dela ut till finingar nära mig. Imorse var uppdraget att kontakta en gammal kompis för att kolla läget. Idag ska jag kontakta henne och berätta vad hon betytt för mig. En av de som förändrade mitt liv.

Några av snällkalenderns uppdrag och ett sätt att göra världen
snällare både genom de handlingar som den sprider men
även att intäkterna går till att bekämpa Ebola. 





måndag 8 december 2014

Det glittrar om min gran..



.. som sprider julstämning, hemtrevnad och frid i mitt hem.

Det är en av höjdpunkterna under December, att ha en gran vid sin sida och komma hem till grandoft, glitter och symboliska saker som hänger i min alldeles egna gran. Vissa med högt affektionsvärde och andra som alla har sin egen historia. Funderar på om det nya ska vara att på mina resor införskaffa något att hänga i granen, annars är jag inte så mycket för souvenirer men det vore kul med en gran som speglar mitt resande.

Senaste veckan har jag fyllt med mysiga saker, de som bor i mitt hjärta och vackra platser. Jag har njutit friden, skönheten och kreativitet på Lejondals slott som jag bara älskar. Planeringsdagar med jobbet som blev även balsam för själen och sinnena. Att sitta framför en sprakande brasa under glittrande kristallkronor och dricka gott the och njuta fantastisk mat med sjöutsikt gör att man laddar på lite extra av det man behöver.

Yngst i granen är två små tovade väsen som kommit till mig från Italien och som Alice Savage har skapat. De kommer i par för ingen ska behöva färdas ensam, därför får de även hänga nära varandra i granen. Där hänger de i gott sällskap med alla de saker jag tycker om att ha i min gran och som varit med förr.

Det doftar gran när jag kommer hem till min lägenhet och granens ljus och dekorationer sprider en sällsam frid över December. Njutbart i stunden och enkelt att skapa. Julgranar, slott, tovade väsen, vänner, glöggstunder och treårskalas med hembakt Pippi-tårta är sånt som skapat glitter och vardagsmagi över veckan. Det är helt enkelt livet med all sin rikedom om man tar sig tid att upptäcka den och att hänföras över det lilla och det stora.



tisdag 2 december 2014

Det glittrar av adventstjärnor i fönstren..

...och trafiken flyter i en glittrande flod där vi blickar ut från åttonde våningen. Det är mörkt ute men varmt, ombonat och tända ljus där jag sitter vid köksbordet tillsammans med tre andra livsskapare och drömfångare. Det är den första dagen i December och jag är bjuden på mysfika och pysselkväll.

Mysfikan pryds med hjärtan, både de varma som klappar innanför allas bröst och de som så fint dekorerar vårt bord, våra glöggmuggar och tallrikar. December inleds sådär mysigt så jag påminner mig om att detta är en av mina favoritmånader sedan länge. Jag glömmer bort det ibland och dras med i andras stress och press. Men för mig har December sedan barnsben präglats av känslan av magi, att skapa ljus i mörkret, gemenskap, värme och generositet. Det är det vi skapar där för några timmar.

Att ta tid att i lugn och ro samtala om viktiga saker och reflektera över livet blir för mig ett ständigt pågående samtal med livet självt tror jag. Jag kan vara studsig, bubblig och spontan i min personlighet många gånger men det är tänkaren som tar mig fram i livet och som ofta behöver tid för att må bra. Det blir ett sånt samtal, utan början och utan slut. Vi vet inte när vi ses igen men jag tar med mig lite stjärnstoft som samtalet lämnade i mig som jag kastar upp på kvällshimlen utanför för att kunna betrakta på min färd genom livet.

Finaste vännen som generöst bjudit in oss öppnar sen in till sin kreativa och magiska pysselvärld. Hon fyller ett helt golv med allt som kreativa inre barn kan önska och med glittrande ögon så säger hon att ni måste bara pröva det här glittret, det är underbart. Tanken med kvällen är att man kan skapa nåt, slå in något till sig själv eller bara vara mitt i allt papper. Vi knaprar potatisstjärnor och låter oss svepas med in i kreativitetens värld.

Jag tömmer ut min kasse med lappar från peppkalendern, stjärnströssellådan, presenter jag köpt till mig själv med en lust och längtan till att skapa som bara forsar ut en sån här kväll. Sen slår jag in allt till en improviserad adventskalender. Med presenterna från mig själv till mig själv medföljer en lapp jag skrivit för att påminna mig om något. Det blir på sätt och vis en reflektionskalender.

Jag älskar kalendrar (om någon missat det) så utöver min inköpta lyxiga kalender från bodyshop, en the-kalender med 24 olika örtheer att dricka så har jag nu även skapat, återanvänt och fått en alldeles egen paketkalender. Sen har jag investerat i två fina kalendrar som inte enbart skänker glädje till mig. Den första är nämligen en yogisk adventskalender (där pengarna går till stadsmissionen) och en snällkalender (som går till att bekämpa Ebola). De är nästan de finaste kalendrarna tycker jag, de som gör gott och sprider en annan sorts glädje.

Mitt löfte till mig själv och kanske det viktigaste av allt är att jag tänker ta en stund om dan då jag kokar mitt the, öppnar mina kalendrar och tar mig en egenstund där jag reflekterar, skriver och filosoferar när jag en stund kan glädjas allt gott som kommer till mig. Det skapar en grad av julefrid oavsett hur fullspäckad dagen är tänker jag, en stund med mig själv och för mig själv.

Klockan är över tio när vi vandrar hem i den krispiga luften, jag tror minsann det glittrar i vårt spår och våra kassar är fyllda med lekfulla, färglada fina visionboards och presenter till oss själva. Själv bär jag på mina knöliga paket som det ser ut som en femåring slagit in för sån är jag. I min andra hand bär jag en pyssellåda som ska slås in till min systerdotter i julklapp. Lekfullhet, glitter och kreativitet vill man ju skänka vidare till familjens kommande generationer.