måndag 30 november 2015

Är du kvar i Verkala…


… undrar någon och ja, det är jag och jag har ännu inte bestämt när jag ska åka härifrån eller om jag ens ska göra det.

Jag ska till Backwaters en sväng men det kan vara så att jag väljer att stanna här och stanna upp istället för att vara på språng på det vis jag så ofta är. Jag trivs här och det är en plats med god energi. Detta är jag inte ensam om att känna utan det är många som reser hit och fastnar här eller återkommer år efter år. Jag tar morgonpromenader vid havet, ser fiskarna åka ut med sina båtar och morgonpigga människor yoga, bada, promenera eller surfa vid havet.

Jag prestationsreser inte, det vill säga att jag behöver inte komma hem och ha besökt 17 ställen med en mängd bilder i kameran men inga minnen i hjärtat. Jag har gjort sådana resor men utifrån friheten att välja platser jag vill stanna på, människor jag vill hänga eller resa vidare med och platser jag vill se. Vi får se vart den här resan tar mig, men just nu får den mig att leva i ett resande och upptäckande men på samma plats.






torsdag 26 november 2015

Vi kallar er LL

... säge servitören på Sunrise Restaurant och skriver LL på vår nota.

Vi sitter på en av våra favoritrestauranger och har pratat en lång stund om hans drömmar och att våga vara modig och gå in genom en dörr när den öppnas.

LL? Vi ser båda ut som frågetecken. Laughing Ladies, because you laugh a lot and sometimes when you laugh we laugh with you. It's nice to laugh.

De skrattande damerna, jag kan faktiskt förstå varför. För vi är fyra personer som umgås och vi skrattar mycket. En av de första kvällarna vi satt där så skrattade vi så vi tjöt och fick ont i magen. Men det finns sämre saker man kan bli kallad tänker vi och skrattar åt deras smeknamn. De har varit med om så mycket i livet och kan ändå glädjas åt vårt skratt.

Ikväll ska vi gå på fullmeditation för världsfred för att tillsammans främja gott. Igår skrev en av mina nyfunna vänner den här statusen på facebook och det är en bra påminnelse om att vi är så många som vill gott och vi är några av dem.

De fyras gäng i Varkala! Att umgås, innebär att vi ibland får säga till oss själva att sluta, för nu har vi för ont i magen av allt skrattande! Men det innebär också att vi tillsammans upptäcker nya behandlingar, möter nya människor från olika ställen i världen,hela tiden, som ger oss en massa nya insikter och kunskaper. I dessa oroliga tider, vilket vi inte märker något av, innebär det också, tex att vi vissa dagar gör yoga med människor från alla världens hörn och kontinenter, det känns så stort. Det finns så många människor som bara vill gott! Ja, vad ska man säga? /Namaste



onsdag 25 november 2015

Stretching the limits...

… är en mening som kommer till mig i yogasalen.

Jag tänjer mina gränser och hittar nya möjligheter eller klarar saker jag inte kan. Det är inte alltid bekvämt och stundtals får det mig att känna mig otrygg, lite rädd och stundtals obekväm. Jag lyssnar till kroppen men utmanar den och mig själv på en nivå som är nyttig för mig.

Lita på mig, du kommer klara det här säger yogaläraren när han kommer fram till mig och utmanar mig att gå baklänges ner i brygga. Han lägger en hand under min rygg och rädslan för att falla handlöst baklänges vecklar ut sig i mitt bröst men jag litar på honom och böjer mig bakåt och klarar det. Med en lätt hand som stöd går jag sedan upp igen efter att ha stått där en kort stund. Jag sa ju det säger han och ler.

 Man klarar så mycket mer än man tror i många lägen men ingen har sagt att det ska vara enkelt, utan oro eller att man behöver klara allt själv. Någon annan kan se en förmåga i dig som du själv inte insett att du hade och ibland behöver du lita på någon du inte känner men som kan det dom kan. Samma yogaledare utmanar mig att testa att stå på huvud vid mitt första träningstillfälle med honom efter en noggrann koll att jag inte har nack- eller ryggproblem.

Jag som känner mig som en nybörjare på yoga får med hans stöd för att finna nya perspektiv och träna andra färdigheter. Han är ju trygg i att han vet hur han ska lotsa mig och se till att jag inte faller. Han är grundad och kunnig i yogan och jag är det inte men han stöttar mig i att få min kropp att inta nya positioner och tänja sina gränser men på ett varsamt sätt och hela tiden med ett fokus och en tydlighet att man inte ska pressa kroppen eller göra saker som är för obehagliga utan känna efter. Det handlar inte om prestation.

Yogan är stor här och det erbjuds i alla varianter. Jag prövar mig fram och just nu så passar hans lektioner mig för att de innehåller det jag behöver och är en bra introduktion till mig som är ny. Att yoga en och en halv timme kostar ca 40 kr och lärarna är mer än erfarna och väldigt välutbildade. En av yogalokalerna är magisk med utsikt över havet men den ledaren är många gånger lite för snabb i tempot för mig som är ny men någon som jag kommer gå till ibland.

Att tänja sina egna gränser ibland är nyttigt och att göra det med varsamhet. Att våga nytt är viktigt för mig. Det är en del av mitt växande. Att våga göra något nytt behöver inte alltid handla om att göra mer, det kan handla om att göra mindre. Som att om man är en person som ständigt är på språng kanske man ska stanna upp ett tag, att vila sinnet och kroppen som jag fick i hemläxa var ett sätt för mig att tänja min gräns.

Det är inte alltid nån annan kan avgöra när vi tänjer en gräns utan det är vi själva som vet, behöver jag träna på att säga nej oftare eller våga begära något för min del. Är det att åka ensam som är min utmaning eller att gå den där kursen jag drömt om. Men ingen har sagt att det ska vara lätt, utan smärta eller inte få oss att känna oss sårbara. Att tänja gränser kan ge träningsvärk men det får oss att växa.



söndag 22 november 2015

Roligt att resa bort..

… och träffa vänner du inte visste du hade skriver vännen K i sitt mail.

Jag har just beskrivit alla spännande möten och sammanträffanden som sker på min resa. När det verkar som man helt enkelt är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det känns som om osynliga trådar vävs och spännande människor med intressanta erfarenheter och tankar kommer in i mitt liv.

För några dagar sedan träffade vi en spännande ung indisk kvinna som reste på egen hand på sin semester. Hon var välutbildad och har helt andra möjligheter än många andra. Hon gav mig och min vän värdefulla Indien-tips som vi har nedskrivna. Om vi skulle komma förbi hennes stad var vi välkomna att besöka henne. Vi sa att om hon är i Sverige nästa år när hon ska resa i Europa är hon välkommen till någon av våra städer.

Tre härliga svenska kvinnor från Göteborg är de som jag tillbringar mest tid med. De har också alla något gemensamt med mig. En av dem är född och uppvuxen på min födelseort i världen, en annan har jag en vän gemensam med visade det sig, vi skickade en bild på oss tillsammans och hon blev något förvånad. Men mest märkligt är nog den sista personen som utöver att jag påminner väldigt mycket om hennes syskonbarn så visade det sig att en av hennes nära vänner är en person vars familj jag arbetade i för 16 år sen. De här kvinnorna inspirerar, influerar och skrattar jag mycket med samtidigt som jag har mycket egentid. Sen finns det möten som sätter prägel på annat vis också och det är mötet med människorna som bor och lever här, men det kommer jag berätta mer om i ett annat inlägg.


onsdag 18 november 2015

Du ska inte arbeta...


... varken med sinnet eller kroppen de närmsta 3 dagarna berättar min ayurvedabehandlare.

Det är lördag morgon och jag har olja från topp till tå efter att ha gjort en behandling där man först masseras och sedan får en långsam stråle med olja över pannan i en halvtimme. Hela håret är indränkt och så är även jag.

Vad innebär det frågar jag? Nästan inget läsande (och därmed inget skrivande räknar jag snabbt ut), ingen fysisk träning det vill säga varken yoga eller dans. Låt sinnet och kroppen vila så mycket som möjligt i 3 dagar.

Där står jag med en dag med inplanerad pluggtid, blogginlägg som kittlar och vill ut och danskoreografier som ska spelas in. Jag har mail jag vill besvara och som alltid en bok i väskan som väntas på att läsas. Men jag släpper allt det och bestämmer mig för att göra exakt det han uppmanar mig till. Jag lägger allt åt sidan några dagar.

Det har varit en spännande och annorlunda upplevelse. Att vara i varandet och låta allt vara ett tag och inte aktivera mig på det vis som för mig är naturligt. Det var ovant men samtidigt fantastiskt. Vissa saker faller på plats, jag har mött fantastiska människor med livstrådar som är gemensamma och lite förunderliga och jag har njutit och varit i det som är. Jag fick även i läxa att göra just det här lite då och då, det känns som en bra del att ha med sig i livet och jag kommer göra det igen. Men nu är jag tillbaka, i bloggen, i studierna och att dansa på det vis jag vill. 

torsdag 12 november 2015

I hängmattan


... så njuter jag att lättjefullt vila med fötterna i luften istället för på jorden en stund. Det borde man göra oftare.

Dessa vilsamma gungor för små och stora barn där man kan vila tanken en stund och låta den leka under himlars vyer. Det är skönt att ligga där. Jag tycker man borde ha hängmattor lite här och var tycker jag, kanske istället för parkbänkar och ibland i träd bredvid varandra, tror det blir intressanta möten och samtal då. För åtminstone händer det nåt med mig när jag ligger där och det är dit många längtar, men kanske borde man bara skapa hängmattestunder i sin vardag. När man tror att man har som minst tid för det är förmodligen då man behöver det som mest.

Jag njuter ayurvedabehandlingar, träffa intressanta människor. Lyssnar på havets vågor som slår in mot stränder och jag äter fantastisk mat. Jag svettas så det rinner ner i ögonen och börjar svida så jag knappt kan se och ler samtidigt, det är så galet på nåt vis.  Jag sitter och pluggar med utsikt över havet eller över en kopp varmt, kryddigt och sött masalathé under tända stjärnor. Det är en annorlunda höst, det är en höst med andra färger och en höst som bryter alla mönster. Vad jag gillar det, att leva livet i på annat vis än till vardags även om min familj och vänner är mig nära i hjärtat vart jag än i världen är. Det är viktigt att våga lyfta fötterna ibland, att skapa sin egen livets hängmatta.


söndag 8 november 2015

Just som jag njuter


... av upptäckarlusta och ligga i hängmattan och njuta att fötterna inte längre är på jorden så drabbas jag av teknikens under.

Min mobil tvärdör efter att ha laddat ur på alldeles vanligt sätt. Då inser man hur avkapad man känner sig utan, jag är nåbar via nätet men inte på annat sätt. Jag kan inte fylla mitt instagramflöde och jag vet inte om någon försöker messa mig. Jag har försökt på alla sätt jag kan men inget händer. Jag ska ta den till någon som kan titta på den (inte lika lätt här som hemma i Sverige kan jag säga) och jag hoppas på ett under, för jag vill kunna kommunicera och bli nådd. Annars kanske jag får köpa en indisk mobil av enklare slag och ge mig in i den byråkrati som krävs för att få ett simkort. Jag ska sova på saken och hoppas även min iphone gör det och vaknar på bästa sätt imorgon. Men jag har det bra, oförskämt bra annars. Så mig går det ingen nöd på, bortsett från lite tekniknöd. Men mail, facebook och andra kontakvägar finns ju kvar. Men jag inser att den där lilla manicken är mer värdefull för mig än jag skulle önska.

Sen helt plötsligt efter att jag skrivit det här inlägget så startar den helt utan förvarning, så kanske hörde den mina böner, svordomar och min vädjan. Jag kan nås igen, tack universum för det. 

fredag 6 november 2015

I väntan på regnet...


.... hör  jag åskan mullra över himlen och blixtar lysa upp havet och himlavalvet.

Jag dricker varm citrondryck med ingefära och honung och skriver på en inlämningsuppgift. Snart har jag varit i Indien i två dygn. Jag har jetlag och lider lite sömnbrist men vad gör det när det är flera veckor tills jag ska åka hem, jag har ju nästan inga tider att passa. Jag utforskar i lugn takt och känner mig närvarande och nyfiken. Jag har ännu inte bestämt hur länge jag ska stanna men stanna ska jag i minst en vecka till. Jag tycker om Varkala och jag bor på mysiga The Village med fantastiska ägare som gör allt för att deras gäster ska trivas. På måndag måste jag dock flytta ut för då kommer en hel grupp och inkvarterar sig, men ägarna har redan tipsat om andra ställen de rekommenderar vilka jag ska kolla upp de närmsta dagarna.



Det är färgstarkt och kontrastrikt här. Lite lugnare än många andra platser i Indien sägs det, en lagom start som någon påpekade. För mig blir det en plats att landa på. Jag har inte bråttom någonstans och jag prestationsreser inte så jag måste inte komma hem och uppvisa alla platser jag har besökt. Jag glömmer bort att fota utan fastnar i iakttagandet och närvaron men jag ska försöka påminna mig om att inte bara låta mina intryck stanna i hjärtat. 

Nu kommer regnet och jag lyssnar på dess rytm, ett vilsamt ljud jag tycker om. Jag läppjar vidare på min varma dryck och njuter av att vara just här, på denna plats, i detta land och i mitt egna sällskap. 



onsdag 4 november 2015

Nu far jag vidare..


... efter en knapp vecka nästan på minuten.

Vilken härlig vecka det varit med stjärnströsslarvänner, dansfest, pluggerier och att njuta känslan av att sparka i löv och andas klar luft. Det har varit skönt att vara i en hemtam miljö innan jag åker till ett land som är så olikt mitt. Väskan är fylld av såväl kurslitteratur som romaner som jag ser fram emot att läsa. En ny resa tar sin början och parallellt så reser jag i inre världar och med drömmande blick. Till alla som är med på färden, ett stort tack från mitt hjärta, ni är ovärderliga.