söndag 3 december 2017

Vinterglitter, snöstjärnor och morföräldrars kärlek...



... är stora skatter i mitt liv. Jag reser till platsen där mitt livsäventyr tog sin början och en av mina hemplatser. Gällivare. Det har till och med mitt namn i sitt.

Gnistrande snö och riktig vinter möter mig för några dagar då jag tar en minisemester och byter storstaden mot en plats så fylld med kärlek och trygghet. En plats som är min men där jag samtidigt är en främling. November övergår till December som är en favoritmånad med julkalendrar, julen och lättjefull ledighet.


Det är så vackert här så jag blir andlös trots att jag sett det så många gånger förut, när jag vandrar till fikan med Cloudberrie målar himlen sina egna färger över Dundret och Gällivare kyrka. Vi långfikar och ändå går tiden så snabbt, ett samtal som spänner över allvar, skratt och drömmar. Det är gott att åka bort och sen möta ett vackert tomtebloss som visar nytt glitter. Du kanske ska skriva den där boken är det sista hon säger när vi skiljs åt, kanske det tänker jag på vägen hem.

Imorgon eftermiddag vänder jag åter till staden, kärleken och vardagslivet. Jag önskar jag kunde stanna lite längre, det är så ljuvligt att vara här och bara njuta av varandet och skönheten i det som är och kärleken till mina morföräldrar. Men idag är jag här och njuter det som är, imorgon är en annan dag.





tisdag 21 november 2017

Stjärnor singlar från himlen och jag bara älskar det!


Ymnigt snöfall- ett av mina favoritväder. Julmusik, latte macchiato, mammas hemstickade vätteluva, vantar med mönster inspirerat från Jukkasjärvi.. saker som värmer. Stjärnströsslad av snöfall där ingen är den andra lik skapar glitter i mig. Imorgon kanske den är borta men idag njuter jag snö. Det är dagen idag jag behöver njuta istället för att sörja att det jag har idag kan vara borta när morgondagen kommer.




lördag 18 november 2017

Julmusiken ljuder medan jag läser om kvinnliga rebeller

.. det vill säga starka kvinnor och flickor som mot alla odds gjort fantastiska saker. Samtidigt står stjärnströsslaren vid spisen och lagar mat. Det är skönt att saker ändras.

Enligt folktron så spricker trollen när de fångas av solljus och jag tänker på alla de män men även patriarkala strukturer som de senaste veckorna uppmärksammats tack vare #metoo. De får även gärna spricka när de kommer fram i ljuset nu. Så att saker kan ändras. 

För det är ett samhälle där man behandlar varandra utifrån respekt oavsett vem du är och vad du kommer från som jag vill leva i. Där vi tillsammans säger ifrån när orättvisor, maktmissbruk och oacceptabelt beteende möter oss. Där vi gör det lätt att komma in i värmen men också klargör att man ansvarar själv för sina handlingar och hur man beter sig. Låt ljuset komma, låt trollen spricka och låt oss leva mer i ljuset och i kärleken. Det tror jag på. 

 




lördag 11 november 2017

I veckan som var..


... så plockar facebook fram ett två år gammalt minne. Minnet av hur det var att anlända till Varkala.

Varkala. En plats på jorden, där jag skulle stanna någon vecka men det blev sex. Där jag lärde känna fantastiska vänner, fann yogan, dansade för att skapa koreografier till mitt första danspass och där ayurvedan har präglat mötet. Fantastiskt.

Men fotot påminner om så mycket mer, om att ge sig själv och friheten en termin. Om att följa drömmar och skapa utrymme i livet för att leva som du vill leva det. Att ta tjänstledigt under en termin för att studera och resa blev så mycket mer och var så mycket viktigare. Den där frihetssidan som alltid varit så stark och som är så viktig för mitt välmående och min livskraft, den som pockar på och påminner mig om kreativitet, upptäckarlusta och livet som jag vill leva det.

Jag bloggar så sällan numera, mina vardagsbetraktelser hamnar på instagram men jag saknar skrivandet och lekandet med ord. Jag vill tillbaka till det och att lämna utrymme för det i livet igen och utvecklas för det är vad det gör. Förra veckan fikade jag med en vän jag inte mött om det inte vore för bloggandet, vilket vi inte pratar om så mycket numera för nu är vi ju bara vanliga vänner. Men bloggvännerna finns inte längre i bloggvärlden utan på facebook, instagram och i vanliga livet. Flera av dem har jag träffat och andra inte men det känns ändå som det finns ett band.

Det finns något vackert i möten oavsett hur det sker och i vilken form de kommer. Kommer alltid vara tacksam över det bloggen gav mig och ger mig, det är kanske dags att återvända till skrivandet oavsett om det är här eller någon annanstans. Där man lägger sin energi växer den och det man vattnar får kraft och liv. Vill jag att skrivandet ska finnas i mitt liv behöver jag återuppta det. Det finns en frihet att skriva sina tankar inför andra och att ta del av andras, just nu mer i bokform eftersom jag tillbringar lite tid med att läsa bloggar.

Men jag saknar det och kanske är det dags nu efter några intensiva förändringsår.. för efter min frihetstermin hände massa fantastiska saker och mitt liv är sig inte heller längre helt lik. Det är ju det som är magiskt, livet i sig.. hur det kan utvecklas så jag fann en magiskt skimrande drake och sagan blev sann och vi kommer finna nya stigar att vandra på. På den stigen vill jag ha mitt skrivande med mig och då är det bara att börja igen. 

lördag 7 oktober 2017

Som om sorlet stillnar..

... och det är bara vi där. Jag hinner inte förstå, plötsligt kliver min vackra stjärnströsslare ner på knä framför Fontana di Trevi mitt i Rom. Han frågar om jag vill gifta mig med honom och jag svarar omedelbart ja. Det är exakt en vecka sen nu men ett minne för livet.



Jag hade ingen aning om att han planerat att fria, köpt ringar och graverat dem. Intet ont anade satt jag sekunderna innan det hände och tänkte på vad jag skulle önska när jag kastade mitt mynt i fontänen. När livet händer så händer det. Det har känts helt rätt med min stjärnströsslare sedan första stund och det fortsätter kännas magiskt, vackert och underbart. Han är allt jag någonsin önskat och mer. Nu ska vi gifta oss även om vi inte bestämt när, var eller hur. Det blir en senare fråga. Just nu njuter jag bara känslan av att vara nyförlovad med den vackraste person jag vet.


Resan till Rom var min present till honom när han fyllde 40 men minnena vi skapade där är våra. Vilken stad! Som att vandra i ett museum och med så mycket skönhet och fantastisk mat. Hemma igen sedan några dagar men med en resa att minnas och en stad att återvända till. Men oavsett vad Rom hade haft att bjuda på så hade det fortfarande varit en av mina vackraste resor någonsin. Vi vandrar vidare i livet, hela vägen. Hela vägen med dig min Rasmus.



söndag 24 september 2017

Skriv en lycklig historia i tre ord...


... står det på en bild jag finner i mitt flöde. Jag lånar den till mitt instagram och skriver en uppmaning till mina vänner att skriva sina lyckliga historier och svaren trillar in.
 
Det här är lyckliga historier i tre ord:
* Drömmen fann mig.
* Kärleken övervann allt.
* Jag fann livsglädjen.
* Jag är här.
* Vi är tillsammans.
* Drömmer mig bort.
* På nya äventyr.
* Tärningen blev kastad.
* Allt blev bra.
* Älskade allt tillsammans.
* Att vilja dansa.
* Andas med mig.
* Sommaren som dansade.
* Flyg över bergen.
* Harmonin vid havet.
* Livet är nu.

Visst är det vackra berättelser? De väcker bilder och nyfikenhet inom mig med sina tre ord. Det slår mig samtidigt att om jag bett om en längre berättelse  hade jag inte fått lika många svar, men med begränsningen kommer samtidigt en frihet och lekfullhet. Så vad väntar ni på, skriv en lycklig historia i tre ord, kanske i tanken eller en kommentar eller som början på en roman. 

söndag 3 september 2017

Att vandra i kärlek..



... och tillit.

Att ta ett steg i taget utan att veta vart det leder. Att vandra hjärtats väg och vara sann mot sig själv och när man är vilse våga stanna upp, lyssna in och kanske be om hjälp med kartläsning av någon vars omdöme man litar på.

Jag har modiga vänner som fattar modiga beslut. Igår var en av dem på middag, hon har börjat plugga bestämt sig för att köpa hus på landet och därför sålt sin lägenhet i stora staden. Hon kommer kunna köpa huset kontant och samtidigt leva som en student. Hon är sann mot den hon är och det inspirerar mig på så många plan. När man omger sig med såna människor är det lätt att våga vandra i det man tror på.

Det är i den tilliten och kärleken till livet, dagen och det vackra som jag vill färdas i. Naiv eller inte, jag tror kärleksfulla och kraftfulla handlingar förändrar världen i rätt riktning. Om vi är tillräckligt många som väljer det vi tror på, handlar i medmänsklighet och tar modiga steg i den riktning vi vill gå så blir livet vackrare. Det kräver sårbarhet, mod och att ibland vara förvirrad men det är ju det som det innebär att vara människa.

Jag vandrar vidare i livet med inspiration i steget. Ibland vet jag exakt var jag ska och ibland vet jag inte, men då tar jag ett steg i taget och ett steg till. Det är lätt att fortsätta vandra när man går åt det håll man själv vill.


söndag 6 augusti 2017

Att ge sig tid att reflektera..


... och byta perspektiv är viktigt för mig.

Mitt klätterträd är en av de bästa platserna för sådana stunder men även min nyfunna klippa vid vattnet nära där vi bor. När det inte hinns med så känner jag mig lite ofokuserad och suddig i kanterna. Det är därför det är så skönt att den här semestern har jag lagt mycket fokus på reflektion och att hinna ikapp. Att låta tystnad, vila och läsning ta plats, att låta de känslor och tankar bubbla upp få stiga till ytan som de är.

Imorgon återvänder jag till mitt arbete, ett arbete som fortfarande känns nytt även om jag arbetat där i 8 månader, det tar tid att landa ibland. Vi har ju även ett nytt hem att landa i och en ny del av staden. Jag utforskar promenader längs med vattnet och njuter doft av skog och vatten. Det här året är ett förändringens år, det är spännande eftersom jag tycker om förändringar vilket ibland leder till förändrade perspektiv i sig men det ger också växtvärk och träningsvärk då man bryter gränser och skapar nytt.

Augusti har anlänt, denna vackra månader med krispiga nätter och vackra kvällar där sommarmorgnar fortfarande väcker oss. Det är som en smekning av höst i vissa stunder och jag bara njuter och tänker på de långa samtal med mig och med andra som väntar över odruckna koppar the på mysiga cafeer, min nya balkong och nere vid klippan vid vattnet.






lördag 5 augusti 2017

Du kan vara en regnbåge...



... i någon annans moln säger Maya Angelou.

Det är så vackert för det är ju så det är. Vi kan vara en regnbåge i någon annans liv oavsett om vi vet det eller inte. När du står för något svårt, ta med dig dina regnbågar in i molnet råder Maya Angelou. Själv bär jag regnbågen i handväskan i form av såpbubblor och stjärnströssel i en ask. Det tillhör liksom livets överlevnads kit. De största regnbågarna är dock mina vänner, min stjärnströsslare och familjen men också förmågan att skapa regnbågar genom dans, promenader och reflektionstid.

Jag finner regnbågsfärgade rosor på nätet och åker iväg för att inhandla dem. Den glädje jag känner över dessa rosor som någon skapat med lite kreativitet gör att jag känner att glädje ibland kan köpas för pengar. Det är något magiskt med regnbågar och de skatter som gömmer sig i dem, jag tar med mig Maya Angelous ord och är glad över att jag kan vara en regnbåge för någon annan och de kan vara en för mig. Som en liten labyrint av regnbågar där man kan vandra och plocka magiska blommor på sin väg i livet.





lördag 29 juli 2017

Ett halvt liv senare...

... möts vi spontant och tillbringar timmar på ett café en fredag.

För 23 år sedan tillbringade vi 5 månader tillsammans i Spanien och umgicks ständigt men det är numera 18-20 år sedan jag träffade någon av de två fantastiska kvinnor som jag möter. Några timmar tidigare när jag vaknade så hade en av dem mailat och föreslagit ett spontant möte då hon skulle passera min stad. Underbart möte.

Som 19-åring åkte jag nämligen på egen hand till San Sebastián i Baskien, en resa som förändrade mig på så många vis. Jag kunde inte ett ord spanska, jag hade inte varit utanför norden och jag bodde i en liten by i Dalarna. Hur jag vågade? Jag vet inte men det är bland det bästa och mest lärorika jag gjort. Jag bär en nomad inom mig som längtade efter rörelse och äventyr.

Vi tittar på gamla bilder och minns, vi har olika minnen som är olika starka och det är spännande att utforska. Och så skrattar vi, högt och hjärtligt och mycket. Det är magiskt och jag är fylld av en underbar känsla när vi skiljs åt och lovar att det inte ska dröja 20 år till innan vi ses. Trots att det är så länge sen vi sågs är mötet enkelt och de är sig lika men samtidigt ett halvt liv mognare och där livet tagit oss på olika resor.

För några timmar igår reste jag i tiden och blev påmind om viktiga saker. Vissa möten med sig själv och andra och ett land har format mig mer än andra och det här är ett av dem. Igår skapade vi nya minnen och fann nya mötesplatser. Det var alldeles, alldeles underbart.

23 år mellan bilderna och den som togs igår. uppe i högra hörnet
Av hänsyn har jag klippt mina vänner från bilderna. 

fredag 14 juli 2017

Så kommer regnet...

... det som utlovats i dagar men som bara visat sig i kortare regnfall eller gårdagens duggregn under kvällen.

Jag vaknar först i stugan och rullar ut yogamattan på verandan och sitter där och dricker the och tar in hela regnet med dess ljud, dofter och dropparna som landar efter sitt fall. Det är svalt men mysigt. Att stanna upp, lyssna in och vara i det som är... ljuvligt. För några månader sen skrev jag en text i Grow Magazine nummer 2/2017 om kreativitet.. och vikten av att vila för kreativitet. Ni kan läsa texten i förra numret av Grow eller försöka tyda den via mina foton nedan. Oavsett vad.. se till att vila och prioritera återhämtning.

Jag tar mig verkligen tid att vila och reflektera under min semester, att sitta och dricka the i regnet är sagolikt för sinnet och sinnena. Jag vandrar i nuet tillsammans med de äldsta i vår generation och den yngsta.. det skiljer 85 år mellan dem men lekfullheten saknas ingen i vår familj. Den är också viktig för kreativitet, att fortsätta leka. Men det kan jag skriva om en annan dag. Idag tänker jag göra både och, vila och leka. Det skapar vackra blommor i livet.






måndag 10 juli 2017

I lillstugan nere vid vattnet..

... blickar jag ut över denna välbekanta vackra vy. I bakgrunden finns ljudet av älvens kluckande som vaggar mig till sömns och smeker mig till att vakna med frid.


När gårdagen gryr så rullar jag ut yogamattan på lillstugans trapp i solens sken. Det var längesen jag yogade, kroppen är stel och ovan men den minns. Att meditera och yoga med solen i ansiktet och med fåglar som sjunger i trädet ovanför samtidigt som man blickar ut över vatten är en magisk upplevelse. Jag behöver stanna upp stunder och reflektionstid vilket det inte blir så mycket av när man flyttar. Nu tar jag igen det och tar stund för stund. Jag möter mig själv, mina tankar och landar mjukt.



Det är första dagarna på semestern men det känns som jag varit ledig en hel vecka redan nu. Att åka till en plats man älskar som är välbekant med människor som funnits med hela livet kräver inte så stor omställning. Det är bara att vara. Vi vandrar vår dagliga promenad bland kyrkstugor eller vid älvens kant. Det tar en timme och vi gör det varje dag oavsett väder.


Det är ju det man gör varje dag som skapar livet och inte det man gör på semestern. Att min kropp är stel och ovig gör att jag minns dess smidighet när jag yogade regelbundet. Det behöver jag börja med igen, inte som ett måste men som en gåva till mig och min själ. Det finns plats för det nu, när boendet är enat och jag kan skapa mina rutiner.

Gårdagen igår bjöd på sol och idag har det varit mulet. Väder är väder vilket man inte kan påverka och som jag inte lägger så mycket tid på att fundera över. Det finns fördelar och skönhet med alla väder. Jag dricker massor av the, läser i mormors tidningar, läser böcker och lägger mig att vila i stugan till sommarpratarröst och Luleälvens sång. Jag blickar upp i det vitmålade taket, sluter ögonen en stund och tänker att det är vackert där jag är just nu. En stund i taget och sedan en stund till, livet blir mycket vad vi gör det till.  

lördag 8 juli 2017

Jag sitter på perrongen..

... och inväntar det försenade tåget.

Jag har flexat ut tidigare från jobbet och åkt in för att träffa min stjärnströsslare några timmar i stadens mitt innan jag åker till mitt sommarparadis. Vi tar ett glas glittrig cava och köper sen med varsin latte och sätter oss på en kajkant vid vattnet och njuter stadsliv och vatten samtidigt. Natur ett stenkast från centralen, det är en vacker stad jag bor i.

När tåget ska gå så meddelas vagnfel, jag ber stjärnströsslaren åka hem för jag vet att det här kan ta tid. Det gör det, vi blir två timmar och en kvart sena. Jag tar det med ro, jag har semester och sommarpratare att lyssna på. Jag tycker nästan det är mysigt att sitta på en station där människor passerar och tåg kommer och går. Som ett veck i tiden och jag vet att jag är på väg till en av de vackraste platser jag vet till mina älskade morföräldrar.

Tåget kommer och det går. Jag sover gott i överslafen och anländer något försenad till Luleå. Morfar möter vid tåget och envisas med att bära min ryggsäck som vanligt. Det är lördagsmorgon, stugan badar i sol och semestern har just börjat.


söndag 25 juni 2017

Midsommar i Dalarna...

.... är det längesen jag firade så traditionellt med både majstångsresning i byn och sen närvarande vid den stora majstångsresningen i Gropen i Leksand.

Kl tio på midsommaraftons morgon var det dags att klä stången och plockade blommor stod massvis i hinkar. Jag minns inte när jag var med och klädde stången sist.





När stången väl skulle resas kl tre fick stjärnströsslaren sen fick vara med och den kom på plats under fiolspel från byns musiker däribland min mamma med fina flätan.



Själv har jag en egen kransmakare och för andra året i rad fick jag en krans att bära under denna magiska kväll. Jag hoppas det blir många fler.



Efter sillmiddag och krans for vi till Leksand för att se kyrkbåtarna fyllda med spelmän och kransar komma in till Siljans strand. Under fiolmusik tågade de sen genom Leksand och vi med dem.



Gropen var fylld med människor som samlats för att se den över 800 kg tunga majstången resas som så många gånger förr. 




När dansen tog vid fylldes Sammmilsdalsgropen av tusende som dansade, efter en stund kom regnet. Då for vi hem men med en känsla av en vacker dag och blommors prakt somnade jag gott till natten några timmar senare.

måndag 19 juni 2017

Stjärnorna finns överallt..


... även i en ros.

Jag finner stjärnformade rosor och kan inte låta bli att köpa med dem hem. Det ger stjärnströssel på nattduksbordet. Om vi möter magin i oss själva och andra och ser det vi har att ge istället för det som fattas oss blir världen vackrare. Jag är less på felletare och där man ställer krav på andra utifrån sina egna förväntningar istället för att se det alla gör eller hur allas styrkor kommer bäst till sin rätt.

För vi är alla magiker och har olika magiska verktyg i vår verktygslåda, en skapar god mat som väcker smaker man glömt, någon annan sprider kärlek runt sig och får människor att känna sig trygga, någon kan lära ut dans så att alla känner sig som dansare, en annan är en lyssnare som gör att människors okända rum gläntas upp och man kan finna en skatt.  Det finns dom som skapar skratt och andra som tänjer gränser i yogan och de som inspirerar i sitt varande. De är det jag vill se mer av, vi bär alla stjärnors glans inom oss eftersom stjärnstoft är en del av de vi är. Finn magin, skapa den och se den i andra.  

söndag 18 juni 2017

När världen är målad i färg..

... öppnas nya rum i mig och jag vill bara kliva rakt in.

Jag och har en livslång kärlekshistoria med naturen, den är så vacker i sina skiftningar och sin enkla storhet. Just nu slår den ut med all sin kraft och det gröna väller över kanterna på alla håll. Blommor sprakar och exploderar för att ibland strax därefter falna. När de blommar så blommar jag med dem men när de falnar så finner jag nya skönheter att förundras över. Men jag kan spara dem i bildform och njuta dess skönhet och förundras över dess sinnlighet och perfekta detaljer.  Titta och njut.

Naturen målar blommorna i sådana färger att de lyser starkare
 än solen blir jag andlöst hänförd.



När en blommande buske öppnar sin famn så tillåter jag mig att känna mig omfamnad.



Vissa blommor skapar sina egna regnbågar,
minns inte om jag sett den förut men blev
fullständigt förälskad.




Lärkträdets kottar är vackra och påminner om skirt utsirade rosor.

söndag 11 juni 2017

Gårdagens regn vilar i daggkåpans famn..

.... där vi har samlats för att landa mjukt som är temat för en spännande dag med Pausera

Igår föll regnet likt en monsun men trots att det landade med kraft vilar det nu mjukt i solens sken och förändringens vind. Jag får välja ett ord för dagen och väljer öppenhet, samma öppna famn som daggkåpan använt väljer jag att visa mot livet. Jag vill möta sommaren med öppenhet inför mig själv, livet och äventyr jag möter och skapar.

När jag landar i närvaro och härvaro vid vattnets kant möter jag mig själv och betraktar året som varit. Under det senaste året mötte jag mitt livs kärlek, jag bytte arbete och jag har flyttat till en annan del av staden till en dörr där mitt namn vilar bredvid någon annans. Det har varit fantastiskt och härligt men samtidigt intensivt och utvecklande. Då behöver man landa om så bara för en stund. Jag vill vandra i det vackra och låta mig bara vara öppen och omfamna allt det som virvlar av nyskapande i mig.

När gårdagens regn föll var jag på fest, skrattade och åt gott och njöt närvaro med vackra människor med varma hjärtan. Vet du vem du påminner mig om frågar hon som är som en urmoder i sin kraft. Hon fortsätter: "Du är som tingeling som strösslar något vackert kring dig, som en liten älva". Jag blir glad, älvor är ett av de mytiska väsen som jag tycker är speciella. De har en stark relation till naturen och så har även jag. Jag njuter idag att sitta vid vattnet, luta mig mot en ek vars stam är fyllt med kraft och jag njuter Bergianska trädgården i blom. Jag väljer att stanna upp och skapa drömmar inför sommaren, drömmar att vårda i varsamhet och ge energi till. När jag vandrar hem virvla förändringens vind runt mig och jag undrar vilka dörrar som snart kommer öppnas.

När kvällen sig sänker över min landningsplats är det jag som vilar i dagens famn och omfamnar morgondagen med öppenhet. 

torsdag 20 april 2017

Inleder dagen med dans..

.... och vandrar sedan under rosa himlar. Fångar det vackra i själen istället för med skärpa precis som jag försöker leva livet med passion istället för perfektion.

Det är vackert när körsbärsträden fäller ut sina valv över oss och skapar nya himlar för en stund. Lyfta blickar och med öppna hjärtan fångas vi. Förgängligt, sällsamt vackert och till för alla och envar.

Från fjärran land anländer en vän, samma som för några år sedan köpte skor med körsbärsblom att pryda mina steg i livet. Tillsammans med mina vänner njuter jag det vackra oavsett för de får min själ att blomstra och tillsammans skapar vi nya himlavalv.

tisdag 11 april 2017

Det är över 21 grader i skuggan..


... och i träden dignar apelsiner, vilket påminner mig om när jag bodde i Spanien och apelsinträden blommade.

Barcelona.. igen och samma förälskelse.. igen. Vissa saker är sig lika även om jag ständigt upptäcker nytt i denna stad som den stadsdel vi bor i. Vi hyr en designlägenhet med udda lösningar och vinklar och vrår, alla älskar den. På balkongen njuter vi gatuljud och solens strålar på vintertrött hud som vaknar till i vårsol. Ljuvliga semester. Cavan bubblar och vi med den. Vi skapar minnen i loggbok men ännu större inom oss.


Park Güell är lika magisk som jag minns den och det är kul att upptäcka den tillsammans med stjärnströsslaren och hans draklingar. Vad kan vara mer magiskt än att resa till sagoland med drakar vid sin sida.



På vår balkong njuter jag känslan av att inte veta vad klockan är och att ta dagen och stunden när den kommer. Välbehövligt efter klockstyrd tid med mycket innehåll. Det är ljuvligt och jag njuter vetskapen att vi har flera dagar kvar i den stad där mitt hjärta bor oavsett var jag är i världen, men nu är jag här. Det tänker jag njuta så länge det varar. 






lördag 8 april 2017

Dagen igår..

Den där vackra vårdagen som började så spännande med en ny dörr som öppnas och där tanken var att den skulle avrundas med känslan av efterlängtad semester. Den dagen. Dagen när 4 oväntade sms väntade när jag klev av pendeln. Alla innehöll samma fråga: är du ok? Då förstår man direkt att något hänt, samtidigt har jag ännu inte fullt ut förstått. Tunnelbanan stängdes ner och där står jag i Farsta strand. Lyckas komma ombord på en buss, sätter mig bredvid en kvinna i slöja. Hon vänder sig mot mig med tårar i ögonen och tyst säger hon: på Drottninggatan en fredag. Vi förstår båda vad hon menar, det är så oerhört mycket folk där. Vi pratar lite och det som smärtar mig är att hennes utseende kommer göra att vissa kommer förknippa henne med det som hänt..så oerhört orättvist. Hennes smärta är lika stor som min och det här är hennes land. Det är vårt land.

Jag vandrar hem från Farsta centrum där jag passerar beväpnad polis. Det känns omtumlande och overkligt och blir en märklig promenad men jag kan ta mig hem på 45 minuter.Andra är fast i city med en uppmaning att ta sig hem och inte vistas i folksamlingar. Alla kommunala färdmedel går inte och alla börjar vandra... i stora folksamlingar, det är en stad och just det man uppmanas att göra är det svåraste just då. Dagen igår var också SÅ oerhört mycket medmänsklighet. En av mina vänner får tak över huvudet hos en annan vän efter en omskakande dag. Människor öppnar sina hem för vänner och främlingar och bjuder varandra på mat. Jag pratar med en vän som kör taxi och som säger att det är hennes mest intensiva och märkliga pass men samtidigt att människorna är så oerhört fina mot varandra. Man betalar varandras resor, man samåker och stannar bilen för att höra vart någon ska. Det är kärlek istället för rädsla och så länge det är så vinner vi över det som vi mötte igår.

Ett tag var mitt danspass markerat som inställt men det var fel. Det kändes annorlunda att dansa idag men dansen har tagit mig genom livet och alla säger samma sak: vi måste fortsätta leva som vanligt. Jag tänker innan att det kanske kommer max 10 personer och så kliver 31 vackra själar in och dansar med glädje och styrka. Vi dansar tillsammans och jag lovar att i den stunden älskar jag dem alla, vi möts i dansen. Vi väljer glädje och dansa oss igenom alla känslor. Efter passet kommer en av motionärerna fram och tackar mig personligen för att jag ger så mycket en dag som denna, men de är de som kom som gav mig allt. Jag kommer aldrig glömma det här passet.

Det som hände igår kommer nära, sårbart nära och skakar om ännu en gång. En bekant var några minuter från lastbilen och om den inte kört in i Åhléns hade hon kanske inte funnits här idag. En annan vän berättar att hon var nära och vistats i en låst butik i 1,5 timme, i ovisshet och i det som var. Det måste ha varit en lång stund. Min väg hem från jobbet kändes lång och det kändes så viktigt att komma hem. Jag är så tacksam över att de klarat sig och känner ändå sorgen över de som inte gjorde det. Men änglavakter måste funnits, att så få skadades på en gata med så många människor dygnet runt och speciellt en fredag.. En av mina vänner är utbildad via Röda korset för att finnas tillgänglig vid katastrofer och kriser, idag har hon vandrat på Stockholms gator för att trygga, stötta och finns där. Det är så vackert, att hon med det vackra hjärtat och värmen finns där för andra.

Dagen igår smärtar mig så oerhört men jag dansade mig genom massor av känslor. Dagen igår gav vika för dagen idag.


söndag 2 april 2017

I blåsippors blick..


...känner jag doften av vår.

Nässelfjärilen har vaknat och leker bland nyvakna vårblomster. Det är ljuvligt och fåglars sång kantar min promenad. April har brett ut sin kjol och visar att nu har jag anlänt, trots sin nyckfullhet i väderlek så visar hon våren i sin spirande växtkraft.

Jag undrar vad som kommer komma fram i den växtkraft när naturen tar vid och börjar på en ny cykel bland förmultnade löv. Det är det vackra, det sker varje år och ändå är det aldrig exakt detsamma. Det får våra sinnen att vakna, nya drömmar att väckas och de frön vi planterat i våra drömmars trädgård att skapa nya vårvyer. Välkommen våren. 

fredag 20 januari 2017

Morgonhimmel utan filter...

...gör att jag tappar andan.

Stresstankar försvinner för en stund  under rosa himmel eftersom  jag har en förmåga att hänföras, förundras och njuta med alla sinnen. Jag lyfter hellre blicken mot det vackra än fäster den på den gråa pendelstationens betong. Himlen färgar till och med spåren med sin färg vilket innebär att jag glider på rosa spår in i dagen. Magiskt.

Bilden blir oskarp precis som vissa dagar är ibland. Otydliga utan skärpa och man famlar efter konturer. I oskärpan kan man finna nya mellanrum med andra färger och utrymmen att utforska och växa in i. I det nya och ovana sker växandet och konturskapandet många gånger.

Den rosa himlen kastade mig in i dagen där jag fann kreativitet, glädje och frihetskänsla. Efter att skymningen mattats i kvällningen möter jag vännen med det lyssnande sinnet som är drömväverska. Hon väckte nya glittrande tankar i mig som jag tar med mig när jag följer spåren mot drakars land där skatter vilar..

lördag 7 januari 2017

Vet du inte?

Vi har alla ett eget sagoland (Mary Poppins).

Vad rymmer ditt? Mitt är fyllt av höstlöv, snöflingors stjärnefall, vardagsmagi och medmänsklighet. Det är frostnupna äpplen, stjärnströssel och hallons doft. Där finns fjäll, djupa skogar och havet.  Det är klätterträd, mörka tjärnar och oskrivna blad. Det är andra världar under himlar jag inte sett eller längtar efter att återse. Det är soluppgången, gryningsdimma och regnbågsfärgade träd. Det rymmer tomtebloss och vänner (både de jag känner och inte känner ännu). Det är skönhet, skirhet, kraft och lata stunder för eftertanke och vila. Det är att vandra vägar för att äventyret livet leder en dit och det inte handlar så mycket om var man kommer utan med vem man reser med och njuta färden. Det rymmer drakar, pippiprinsessan och älvors lek.

I det vilar drömmar i norrskenets lek över himlen likt glittrande magi som kan ändra form och färg och växla över himlavalvet. Där finns labyrinter med skatter som finns om man ser dem och där vilar eoner av visdom att hämta. 


tisdag 3 januari 2017

Äntligen faller snön...

... har längtat vinter sen jag kom hem från Gällivare och njutit snölycka.

Himlarna däruppe är fantastiska och jag bär dem i hjärtat. När de målar himlen med färg så reflekteras den i snön som glittrar i rosa och lila. Det är så vackert så jag tappar andan. Svårt att fånga i bild men magiskt och vidunderligt vacker.

Nu faller snön och jag hoppas den stannar länge. Välkommen vinterland, jag har längtat.

måndag 2 januari 2017

Det känns smått overkligt..

... säger jag till stjärnströsslaren på morgonen när jag är på väg till mitt nya arbete. Efter 8 år på världens roligaste arbete så byter jag till ett nytt när det nya året tar sin början. Nytt år-nytt jobb.

För hur mycket man än försöker sätta sig in och förbereda sig så går det på nåt vis inte för mig förrän jag är där på riktigt. Det är ju då jag kliver in och får tänka nytt. Det är en trött men glad Vida som kommer hem till kvällen. Att sätta sig in i nya saker och tänka på flera nivåer och i nya sammanhang är oerhört roligt men gör tankarna trassliga till en början. Men det är ok, det är precis som det ska. För när man upptäcker nya saker så gror frön och nya rötter skjuter som som förgreningar. Förr eller senare håller de ett fast grepp så resultaten kan komma ovan jord.

Ett nytt äventyr har börjat.


söndag 1 januari 2017

Med ett glittrande tomtebloss



.... i handen önskar jag det nya året välkommet. Kaskader av stjärnströssel faller från mitt tomtebloss och jag njuter bubbel och nyårsmagi.

Det är ett varmt nyår och vi stannar ute länge vid vår eld, vi pratar, skrattar, äter, bubblar och låter ljuslyktor lyfta mot himlen. Jag skickar en önskan med min. Det nya året bjuder upp till förändring med en gång men den största förändringen i mitt liv är trots allt stjärnströsslaren.

Jag tycker om den friska känslan av att en ny dörr har öppnats och jag kan kliva in på stigen 2017. I verkligheten ett dygn bland alla andra och en tideräkning som vi skapat för att förhålla oss till. Det finns mycket att säga om tid men jag tycker om nystarter, avstämningar och reflektioner för att lära sig och gå vidare. Att lära sig av det som varit, lämna det man behöver och ta in nytt där man vill eller prioritera det man vet är viktigt på riktigt. Det är inte alltid en förändring som ska göras utan bibehållandet av något kan vara den verkliga förändringen.

Nyårsdagstraditionen med en vän och att betrakta året som var och sätta fokus på vad som kommer får vänta lite till eftersom hon är bortrest. Men för mig är det viktigt att stämma av, tona in, känna det som är och våga se sig själv och livet i vitögat. Då är det smidigt att ha såna inplanerade avstämningar, jag kommer även ha en till nyårstund om det blir som tänkt. För det är bra att tänka efter på flera plan och låta det utkristalliseras och sen se till att prioritera det. Det är ju faktiskt upp till mig, vad jag prioriterar av det jag vill göra. Men jag vill fylla livet med näralivetupplevelser, lyckodanser och att vara nära dem jag älskar och det som ger mig kraft, inspiration och frid.

Jag vandrar på den nya stigen och jag vet inte hur vandringen kommer bli men jag undrar vilka underbara saker året kommer bjuda mig på. I år är det dags för en nyårsburk igen, där samlar jag det vackra från året som kommer, ska bli spännande att se vad det är. Jag vill fortsätta stjärnströsslas av världen och ta emot det med öppen famn men även lämna stjärnströssel som spår i livet. Det kan vi alla göra.