Generellt sett så tycker jag inte om att stå i centrum utan tycker om att vara en iakttagare i kulisserna. Det är många som tror motsatsen om mig. Så idag när en vikarie (vars pass jag brukar gå på) hoppat in som vikarie på ett pass så frågar han plötsligt om jag inte kan komma fram och leda passet idag med honom för att underlätta för de som är där. Jag blir lite ställd och mumlar nåt om att jag är för blyg för det. Jag tackar honom för komplimangen efter ett tag.
Ibland ser människor något man själv inte ser och ibland tänker jag att jag borde utmana komfortzonen lite mer men som person så behöver jag ställtid för att kliva fram och stå i rampljuset (om så bara på ett danspass med snälla personer). Det ingår inte i min önskan att vara där utan jag är nöjd i min kuliss. Men en vacker dag kanske jag bara förvånar mig själv och säger ja utan att tänka för mycket. Vad är det värsta som kan hända? Jo att jag dansar fel och det händer mig varje pass och även ledarna stundtals.. men just då sa jag nej. En annan modigare dag så säger jag ja.
Nästa gång tycker jag du ska säga JAVISST!, naturligtvis. Kom ihåg att du är duktig, du är begåvad, du är du, ingen annan är som du. I mitt jobb som kabinanställd ombord på småflyg står jag på scenen framför olika skaror "publik" varje dag. Det händer att jag gör fel, säger dumma saker, blandar norska och svenska i en salig pinsam röra. Vet du vad jag gör då? Bjuder på mig själv! Jag har lärt mig att det inte är så farligt. Så bjud upp till dans! Vad är egentligen det värsta som kan ske? Kramis
SvaraRaderaHärliga du! Tack för pepp och fina ord.
RaderaJag fnissade lite också för det är nog just att jag bjuder på mig själv som gör att jag får frågan och som också gör att det misstolkas att jag inte har nåt emot att stå i centrum.. Så det är nog inte prestationen i sig som skrämmer så mycket som att jag inte är komfortabel med allas blickar på mig.. vi har alla våra utmaningar.. när jag dansar så märks det hur mycket jag älskar det men jag är inte säker att jag vill kliva fram för det :)
Härligt att läsa om hur du tar dig an utmaningar och kliver upp på din livsscen...
Kramen
Det är inte lätt med saker man är rädd för. Men ju mer man vågar desto mindre blir man rädd. Har likanande erfarenhet som Livsnjutaren, så rädd var jag i början att prata svenska, säga fel, utala fel. Tills en dag det bara lossnade av sig själv. Idag säger jag fel, både på svenska och även på mitt modersspråk. Men jag bryr mig inte istället bjuder på mig själv. Gör det nästa gång! Kram
SvaraRaderaDet handlar väl dels om en rädsla men även om en obekvämhet och att det inte är min uttalade önskan..
RaderaDet är något som andra ser och tycker jag ska göra men det är inte säkert att det är min dröm.. Nu har det hänt lite för många gånger att jag fått frågan om jag inte ska leda pass (såväl från ledare som från andra motionärer) så jag måste kolla upp vad som gäller.. men att hoppa upp spontant och stötta en av de bästa ledarna utan att förbereda mig, det blev ett nej på det... men en annan dag blir det ett ja kanske..
När det gäller att bjuda på sig själv så kan jag nästan göra det för mycket ibland så det är nog många som förväntar sig att jag vill göra det ännu mer :)
Visst är det så som du säger, ibland säger man nej utan att tänka eller agerar på den rädsla som så snabbt kommer, en annan dag säger du ja och får uppleva att det var inte så farligt att dans fel. Det gör alla. :) kram
SvaraRaderaPrecis :) Borde nog dock förtydliga inlägget att det inte handlar så mycket om att dansa fel som att det handlar om att vara i rampljuset och synas i det sammanhanget..
RaderaKramar
vilket bra betyg att bli tillfrågad bara så där! jag skulle nog inte heller vågat säga ja... fast jag hade nog ångrat mig lite sedan. Du kan!
SvaraRadera