Dagen igår..

Den där vackra vårdagen som började så spännande med en ny dörr som öppnas och där tanken var att den skulle avrundas med känslan av efterlängtad semester. Den dagen. Dagen när 4 oväntade sms väntade när jag klev av pendeln. Alla innehöll samma fråga: är du ok? Då förstår man direkt att något hänt, samtidigt har jag ännu inte fullt ut förstått. Tunnelbanan stängdes ner och där står jag i Farsta strand. Lyckas komma ombord på en buss, sätter mig bredvid en kvinna i slöja. Hon vänder sig mot mig med tårar i ögonen och tyst säger hon: på Drottninggatan en fredag. Vi förstår båda vad hon menar, det är så oerhört mycket folk där. Vi pratar lite och det som smärtar mig är att hennes utseende kommer göra att vissa kommer förknippa henne med det som hänt..så oerhört orättvist. Hennes smärta är lika stor som min och det här är hennes land. Det är vårt land.

Jag vandrar hem från Farsta centrum där jag passerar beväpnad polis. Det känns omtumlande och overkligt och blir en märklig promenad men jag kan ta mig hem på 45 minuter.Andra är fast i city med en uppmaning att ta sig hem och inte vistas i folksamlingar. Alla kommunala färdmedel går inte och alla börjar vandra... i stora folksamlingar, det är en stad och just det man uppmanas att göra är det svåraste just då. Dagen igår var också SÅ oerhört mycket medmänsklighet. En av mina vänner får tak över huvudet hos en annan vän efter en omskakande dag. Människor öppnar sina hem för vänner och främlingar och bjuder varandra på mat. Jag pratar med en vän som kör taxi och som säger att det är hennes mest intensiva och märkliga pass men samtidigt att människorna är så oerhört fina mot varandra. Man betalar varandras resor, man samåker och stannar bilen för att höra vart någon ska. Det är kärlek istället för rädsla och så länge det är så vinner vi över det som vi mötte igår.

Ett tag var mitt danspass markerat som inställt men det var fel. Det kändes annorlunda att dansa idag men dansen har tagit mig genom livet och alla säger samma sak: vi måste fortsätta leva som vanligt. Jag tänker innan att det kanske kommer max 10 personer och så kliver 31 vackra själar in och dansar med glädje och styrka. Vi dansar tillsammans och jag lovar att i den stunden älskar jag dem alla, vi möts i dansen. Vi väljer glädje och dansa oss igenom alla känslor. Efter passet kommer en av motionärerna fram och tackar mig personligen för att jag ger så mycket en dag som denna, men de är de som kom som gav mig allt. Jag kommer aldrig glömma det här passet.

Det som hände igår kommer nära, sårbart nära och skakar om ännu en gång. En bekant var några minuter från lastbilen och om den inte kört in i Åhléns hade hon kanske inte funnits här idag. En annan vän berättar att hon var nära och vistats i en låst butik i 1,5 timme, i ovisshet och i det som var. Det måste ha varit en lång stund. Min väg hem från jobbet kändes lång och det kändes så viktigt att komma hem. Jag är så tacksam över att de klarat sig och känner ändå sorgen över de som inte gjorde det. Men änglavakter måste funnits, att så få skadades på en gata med så många människor dygnet runt och speciellt en fredag.. En av mina vänner är utbildad via Röda korset för att finnas tillgänglig vid katastrofer och kriser, idag har hon vandrat på Stockholms gator för att trygga, stötta och finns där. Det är så vackert, att hon med det vackra hjärtat och värmen finns där för andra.

Dagen igår smärtar mig så oerhört men jag dansade mig genom massor av känslor. Dagen igår gav vika för dagen idag.