Snart vänder vi blad...

... till ett år vi inte vet något om. Ett år med 12 kapitel och 365 dagar.

Jag hoppas vi alla vågar testa oss fram och vara modiga och utforska livet, gårdagens bild på evighetsalmanackan påminde mig om det. Att våga och att låta sig lära. Inte passas in i ramar eller låta andra tala om vilken väg jag ska gå eller på vilket vis. Då känner jag mig som ett tomtebloss instängt i en mörk låda, det är inte där jag vill glittra. Där någon annan ritar ramen, gränserna eller talar om vad du inte kan .

2017 har varit fantastiskt och omvälvande, jag har börjat på nytt jobb, lämnat mitt hem sedan 13 år och flyttat till andra sidan stan för att bo med magiska drakar. Jag fick den vackra frågan om jag vill gifta mig en vacker dag i Rom och jag lärde mig massor av saker. Vilket år... intensivt, omvälvande och föränderligt. Om några timmar öppnar vi en ny dörr på glänt, 2018 väntar där. Med glitter i blick och ovävda mönster vars väv inte ännu tagit sin form. Jag är redo, för ett nytt år, nya misslyckanden och lyckanden. Nya möten, vandra vidare på vackra vägar med nya stickspår att utforska. Ett innerligt tack för 2017, allt det som var och som jag lärde och välkommen in 2018. 

Min barndoms dagar vaknar till liv..

... när jag ser min badrock från 70-talet hemma i pedagogiska mammans badrum.

Där hänger den i väntan på brorsonen Louie när han kliver upp ur badet. Jag trodde det var min mamma som sytt den men det visar sig att mormor sydde den till mig av en tidigare solklänning som  hon sytt till min mamma på 60-talet. 50 år senare så används fortfarande det frotteklädda blommorna för att värma sig med. Vackert. Återbruk. Kärlek. Hantverk. Generationers närvaro. Tre generationer (men ännu fler personer) har burit det tyget mot sin kropp och när Louie växt ur badrocken kommer hans kommande lillebror att kunna använda den efter badet. Livet i en liten badrock.

Under gårdagen vänder jag åter till staden där jag bor, men likt en värmande frotterock efter ett bad kan jag närsomhelst svepa in mig i min mammas kärlek var jag än befinner mig i världen.

En julhälsning och julgåva från en tågresa..

En fyraåring började prata med mig, och hon berättade bland annat om vad hon tycker om och älskar. Hon äääälskar regnbågar. Jag frågade om hon sett någon på riktigt någon gång. Det hade hon inte. Men! Det finns såååå måååånga färger över hela jorden, så man kan måla jätte-många regnbågar på samma papper! I berättandet framkom ingen förlustkänsla av att inte ha sett en regnbåge utomhus. Hon såg dem ändå, för hon kunde skapa dom från sitt inre. Nattsömnen blev kort för mig, för jag började för min inre syn måla regnbågar i alla möjliga former och färger, med flera skattkistor som inte låg gömda. Skattkistorna åkte berg-och-dalbana, fullt synliga på den krumeluriga regnbågen. Och så tänkte jag: Fyraåringar är så kloka. Det är inte det man inte sett och gjort, som är det viktiga. Det viktiga är vad man gör av det man har. God fortsättning!

Det är en vän till mig som lagt upp följande text på Facebook och med hennes tillstånd så delar jag den. Är det inte magiskt? Att det viktiga är vad man gör av det man har och att man med sin egen fantasi kan skapa det man vill i sina egna färger. Jag blev glad i hela hjärtat, både av fyraåringen och även av drömmarna det skapade i min vackra vän. Vilken fantastisk påminnelse om vardagsmagin, skapandet, tacksamhet och inte minst skatter som vi alla bär inom och utom oss.

Det har varit en vacker jul och jag njuter ledighet, familj, lättjefulla stunder och att vara i det vackra. Byn där min familj bor är inbäddad i snö och idag faller den tätt men för några dagar sen var det klara himlar. Dimman vilar över snön över tjärnen där barnen åker skridskor och njuter att nu är det jul. Jag vilar tanken i regnbågars värld och drömmer om nya färger. Livet är vackert i regnbågslandet där skatter vilar i väntan på att upptäckas. Tänk vilken skatt en ledig dag i slutet av december kan vara. 

Vinterglitter, snöstjärnor och morföräldrars kärlek...

... är stora skatter i mitt liv. Jag reser till platsen där mitt livsäventyr tog sin början och en av mina hemplatser. Gällivare. Det har till och med mitt namn i sitt.

Gnistrande snö och riktig vinter möter mig för några dagar då jag tar en minisemester och byter storstaden mot en plats så fylld med kärlek och trygghet. En plats som är min men där jag samtidigt är en främling. November övergår till December som är en favoritmånad med julkalendrar, julen och lättjefull ledighet.

Det är så vackert här så jag blir andlös trots att jag sett det så många gånger förut, när jag vandrar till fikan med Cloudberrie målar himlen sina egna färger över Dundret och Gällivare kyrka. Vi långfikar och ändå går tiden så snabbt, ett samtal som spänner över allvar, skratt och drömmar. Det är gott att åka bort och sen möta ett vackert tomtebloss som visar nytt glitter. Du kanske ska skriva den där boken är det sista hon säger när vi skiljs åt, kanske det tänker jag på vägen hem.

Imorgon eftermiddag vänder jag åter till staden, kärleken och vardagslivet. Jag önskar jag kunde stanna lite längre, det är så ljuvligt att vara här och bara njuta av varandet och skönheten i det som är och kärleken till mina morföräldrar. Men idag är jag här och njuter det som är, imorgon är en annan dag.