... rusningstrafiken existerar till exempel inte längre.
Tog dessa bilder en vardagsmorgon strax efter klockan åtta på Centralen. Det är vår mest trafikerade station och knutpunkt men vi var max tio resenärer som klev på tunnelbanetåget. Alla sitter långt ifrån varandra och det är tystare än det brukar.
Generellt sett håller alla avstånd och är försiktiga men vi ler mot varandra. Social distansering behöver inte innebära att vi inte har social kontakt.
För några veckor sedan blommade de berömda körsbärsträden i Kungsträdgården, jag ställde mig där och njöt när jag passerade stadens mitt. Andades in allt det rosa och tänkte att våren och sommaren kommer ändå, oavsett vad som händer.
Jag fyller dagarna med det jag tycker om, håller kontakt med mina vänner på annat sätt och de få gånger jag träffar någon så håller vi avståndet men närheten i samtalet finns där. I mitt hjärta finns dock en stor saknad att inte kunna besöka de jag önskar. Ett enkelt val men som känns i hjärtat, när man skalar av det andra finns bara kärleken kvar. Man vill ju vara med dem man älskar.
Men vi skapar nya rutiner, en plats i vardagsrummet är numera min mans arbetsplats. Vi tar lunchpromenader och picknickar vid vattnet en solig kväll. Varje onsdag så dansar vi minst en timme i vardagsrummet med liveband som vi streamar från datorn, vi swishar dem en slant för vi vill ju att Chicago finns kvar som dansställe när den här krisen är över. Den timmen varje onsdag är värdefull för oss för då finns det bara glädje och vi leker med steg och gör något som tillhörde vårt vardagliga liv.
Imorgon kliver sköna maj in i kalendern, med löfte om ännu mer grönska och vår. Valborgsafton har inte fallit ännu men kanske vet den redan att den får inte den fest den förtjänar. Den ställs in och vi ställer om. Det är annorlunda nu, men vi är fortfarande de vi var innan krisen. Kanske är vi dock alla lite mer medvetna om vad som är viktigt på riktigt och vad det är vi saknar nu som vi förut tog för givet. Det hoppas jag vi minns när det här är över, det våra hjärtan och tankar fylldes med.
Tog dessa bilder en vardagsmorgon strax efter klockan åtta på Centralen. Det är vår mest trafikerade station och knutpunkt men vi var max tio resenärer som klev på tunnelbanetåget. Alla sitter långt ifrån varandra och det är tystare än det brukar.
Generellt sett håller alla avstånd och är försiktiga men vi ler mot varandra. Social distansering behöver inte innebära att vi inte har social kontakt.
För några veckor sedan blommade de berömda körsbärsträden i Kungsträdgården, jag ställde mig där och njöt när jag passerade stadens mitt. Andades in allt det rosa och tänkte att våren och sommaren kommer ändå, oavsett vad som händer.
Jag fyller dagarna med det jag tycker om, håller kontakt med mina vänner på annat sätt och de få gånger jag träffar någon så håller vi avståndet men närheten i samtalet finns där. I mitt hjärta finns dock en stor saknad att inte kunna besöka de jag önskar. Ett enkelt val men som känns i hjärtat, när man skalar av det andra finns bara kärleken kvar. Man vill ju vara med dem man älskar.
Men vi skapar nya rutiner, en plats i vardagsrummet är numera min mans arbetsplats. Vi tar lunchpromenader och picknickar vid vattnet en solig kväll. Varje onsdag så dansar vi minst en timme i vardagsrummet med liveband som vi streamar från datorn, vi swishar dem en slant för vi vill ju att Chicago finns kvar som dansställe när den här krisen är över. Den timmen varje onsdag är värdefull för oss för då finns det bara glädje och vi leker med steg och gör något som tillhörde vårt vardagliga liv.
Imorgon kliver sköna maj in i kalendern, med löfte om ännu mer grönska och vår. Valborgsafton har inte fallit ännu men kanske vet den redan att den får inte den fest den förtjänar. Den ställs in och vi ställer om. Det är annorlunda nu, men vi är fortfarande de vi var innan krisen. Kanske är vi dock alla lite mer medvetna om vad som är viktigt på riktigt och vad det är vi saknar nu som vi förut tog för givet. Det hoppas jag vi minns när det här är över, det våra hjärtan och tankar fylldes med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen