... då man pratar mycket om sina egna skolavslutningar så minns jag mina med mycket tradition och lantlighet. De skiljer sig mycket från många av mina vänners minnen.
Jag är uppvuxen på svensk landsbygd och i en by där grusvägar, mörka tjärnar och röda knuttimrade hus trängs med äng och skog. Jag gick i byskola de första sex åren.
Examensdagen präglades av nyplockade liljekonvaljer från alla barn som smyckade ett av de tre klassrummen som var fyllt med föräldrar och syskon. Den svarta tavlan var målad med blommor och Examen skrivet med stora bokstäver. Vi sjöng av vårt hjärtas fulla kraft för vi hade ännu inte fått för oss att vi inte kunde sjunga. Sångerna: Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid och Sommarlov öppnade dörren till det evighetslånga sommarlovet med alla löften om varma tjärnbad, smultron och lek hela dagarna.
Vet inte om det bara var i ettan jag hade Leksands kulldräkt eller även senare. Jag minns i alla fall känslan av min mammas hand i min och löftet att om att vi skulle gå hem och efter att jag tagit av dem gula ylleklänningen så skulle vi gå ner till Västannorstjärn och bada. Solen sken och det var varmt och dräkten kliade lite. Men jag tyckte blomsterhättan var så fin med sina rosor och att dagen var perfekt.
Även om dräkten efter några år byttes ut mot andra examenskläder så minns jag alltid dagen som fylld av trygga traditioner och en känsla av glädje, hopp och lycka inför sommaren. Den kan jag än känna när jag ser uppklädda barn på väg till sina skolavslutningar.
 |
| Lek och allvar. En något yngre Vida som inte kan låta bli att sträcka ut tungan när dräkten ska fotas. |
