... har just nu lugnets lättja flyttat in.
Det är underbart och precis vad jag behöver. Att meditera, morgonträna, läsa och halvsova i en solstol utan en tid att passa. Att promenera i kyrkbyn med mormor och morfar eller tänka på en text som ska skrivas. Men allt i sin egen takt och bara för att jag vill.
Jag lyssnar på en inspiratör vid namn Christine Arylo som påminner om att påminna sig om alla sina framgångar, framsteg och drömmar man förverkligat det senaste året sen förra sommarsolståndet. Motgångar man tagit sig igenom och viktiga beslut man fattat. Kom på minst tre uppmanar hon. Det är lätt att se det vi har framför oss men inte fira det som vi faktiskt gjort utan som hamnar i en bortglömd vrå.
Fira de stunder som säger något om oss, våra resurser och vad vi kanske valt att göra annorlunda än året innan. Vi genomgår transformationer men glömmer bort att berömma och känna på våra utvecklingsmuskler utan minns kanske snarare växtvärken som de gav. Att påminna och uppmärksamma då vi tänjde på våra gränser och kanske även andras, när vi vågade lyssna på vår tillit och utsätta oss för sårbarhetsbaksmälla.
En transformation är inte alltid en förändring med riktning framåt och utåt, det kan vara en inre förändring eller att våga stanna upp, stanna kvar eller bibehålla en vana istället för att jaga en ny. Att läsa om en bok som är viktig i istället för att hela tiden leta efter nya eller tro att man ännu inte funnit det svar man behöver. Att hitta hem i sig själv istället för bort från sig själv.
Det är viktigt för mig att ta mig tid att tänka såna tankar, som på vad det gångna året lärde mig och vart jag är nu och vart jag vill. Lättare att göra det i det lättjefulla lugnet och på en plats som är vacker, trygg och fylld med kärlek. Det är viktigt att flytta in i sitt eget centrum som klokaste Aryel påminner i det HÄR inlägget.
Idag sken solen över mig och jag sken med den men det är inte i den lugnet och lättjan vilar, det är inom mig. Så jag vet att oavsett om det regnar eller ej så kommer mitt stilla slappande att fortsätta och det känns alldeles underbart.
