lördag 18 april 2015

Sen när blev barnen standardavvikelser?

Det är den fråga jag ställer mig när jag samtalar med en vän.

Hennes dotter är kortare än genomsnittet, 2 standardavvikelser från de flesta flickor i hennes ålder upplyser BVC-sköterskan uppfordrande och med ett oroat ansiktsuttryck. Det är inte så märkligt, hennes mamma är också kortare än genomsnittet (precis som jag själv). Min vän har inga svårigheter med det, hennes dotter som är tre år äter bra (7 gånger om dagen), är pigg, nästan aldrig sjuk och är väldigt tidig verbalt jämfört med andra barn i hennes ålder och har växt en storlek sen förra besöket. Hon tar det med ro.

Men kontakten på BVC vidhåller att detta är ett "problem". Kanske skulle hon kunna försöka få henne att äta mer kalorier eller oftare? Är de säkra på att de inte vill träffa läkaren och diskutera den avvikande längden och eventuell behandling? Att hennes son som är några år äldre är 2 standardavvikelser längre än genomsnittet för sin ålder är tydligen inte viktigt, inte heller jättekonstigt då sambon är lång. Barnen speglar sina föräldrar, det mest naturliga i världen. Jag blir så arg när jag hör det här.

Det har tagit mig veckor att sätta mig ner för att skriva detta inlägg för det är svårt för jag kan inget annat än undra vart det är vi är på väg. Ska vi kontrollera människor och sätta in dem i mallar igen och tro att vi kan kontrollera genetiska förutsättningar.. och varför i så fall? Tror sköterskan på fullaste allvar att äta mer mat skulle få någon att bli längre (om de inte befinner sig på en svältnivå vilket är något annat)? Som gammal ätstörningsbehandlare så drar jag det lite längre, vad händer om vi börjar försöka få ett barn med fungerande hunger- och mättnadssignaler att överäta och äta mer än hon behöver? Jag finner ingen logik i att vi som är kortvuxna hade ätit mer så hade vi varit längre. Är min kortvuxenhet således ett resultat av att jag inte ätit tillräckligt? Ett inte så genomtänkt förslag kanske och det är sorgligt hur det implicit skuldbelägger föräldrar med korta barn.

En standardavvikelse är just det...en avvikelse från det som är vanligast, inget annat. Det innebär inte att det som är vanligast är bättre på något vis och något vi ska eftersträva. Det är ett medelvärde och inte en måttstock, det handlar om statistik och matematik och inte om hur värdefullt något är. Det är dessutom märkligt att hennes son inte "problematiseras" eftersom han inte heller följer normen, lång och smal är tydligen accepterat även i barnvärlden. Är det modeller eller individer vi ska fostra? Man kan ju dessutom undra hur logiken med hur mycket man äter relaterat till längd går ihop när de lever i samma familj. Jag förstår att hon nog inte tänkte så långt när hon sa just det om maten men om man sitter med en lugn förälder som inte är intresserad av att behandla sitt barn på kemisk väg för att få henne längre så tycker jag att man ska släppa tanken och inte fortsätta lyfta den. I ett större sammanhang kan jag inte låta bli att tänka: Vad vill vi sända för budskap kring olikhet i vårt fasetterade samhälle? Hur viktigt är ett utseende? Eller har jag som kortvuxen missat något som de som är långa har en stor fördel av (utöver fördelen när man har ståplats på konsert eller hamnar i rusningstrafiken på tunnelbanan)?

Min vän är klok och kan säga ifrån men jag tänker på alla föräldrar som inte kan det eller känner sig skuldbelagda, oroade och avvikande. Stundtals när jag var yngre hade jag också komplex för min längd men idag så tänker jag inte ens på den. Det är en del av livsresan, att acceptera den man är och de delar man inte kan förändra utan finna fördelarna med det som är. När hon inte vill träffa läkaren för att diskutera "problemet" så är det hon som förälder som i situationen blir ifrågasatt istället för tvärtom. De vill ju bara barnets bästa. Om det är någon som vet hur det är att vara kort så är det ju hon själv och kan avgöra hur negativt det skulle kunna vara för hennes dotter om hon fortsätter att ligga under normallängden. Jag är helt övertygad om att hon också vill sitt barns bästa.

Vilken typ av samhälle har vi hamnat i när vi börjar tro vi kan kontrollera allt och att det är viktigt att alla är lika? Det påminner mig alltför mycket om influenser från förra sekelskiftets början som jag inte tycker är något vi ska närma oss, snarare tvärtom. Jag tror på ett samhälle där vi kommer i alla olika former och storlekar. Jag som är kort har ett annat perspektiv än den som är lång och båda är vi användbara i människoflocken om vi ska tänka evolutionistiskt.

Dessutom växer barn olika snabbt och i olika faser. Som de flesta som har barn eller har arbetat med barn (vilket jag gjort tidigare)  vet att längden och vikten på barnen verkligen kan skifta genom uppväxten. För det är ett annat problem, att en annan bekant vars treåring som var lite knubbig hamnade i samtal om risken med övervikt, kunde de minska hennes ätande? Ett ätande som var normalt och inte bestod av fika och godis tre gånger om dagen. En treåring?! Ett barn kan vara knubbigt vid treårsåldern och plötsligt vid fyra har en gänglig kroppsbyggnad och småbarnshullet är som bortblåst. Ska vi banta våra barn i dagisåldern? Det är klart föräldrar kan reglera deras ätande till viss del men inte genom att börja tänka bantning och räkna kalorier. Barn behöver energi när de leker, utvecklas och växer. Då är det bättre att se till att de rör sig och aktiveras motoriskt och kanske tar ifrån dem surfplattan en stund om det är nödvändigt.

Min vän går vidare i sitt liv, lotsar sina barn med visdom, sunt förnuft och med fokus på vad som är viktigt i livet. Hennes barn kanske är standardavvikelser precis som så många av oss, men vet ni de är bland de underbaraste individer jag vet och de fyller världen med kärlek, lek och stjärnströssel. Om vi istället har fokus på vilka värderingar vi överför, hur vi ska vara mot varandra och att alla behövs och att utseendet inte är det som värderar oss så får vi ett samhälle där vi möts istället för att fästa spotlighten på våra olikheter. Det är det samhället jag vill leva i.







6 kommentarer:

  1. Men eller hur? Våra barn är också kortare än "normalt" men följer ju sin tillväxtkurva och ingen har någonsin sagt något om det. Bara konstaterat att så är det, skönt. Ibland lägger vårdpersonal och andra myndigheter fokus på fel saker och på fel familjer.... Kramar till dig från en annan kortis :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade inte kunnat sagt det bättre själv, jag är glad att du inte bemötts så utan bara fått det konstaterat och accepterat. Kramar tillbaka :)

      Radera
  2. Håller med dig. Mest konstigt och avvikande är BVC:s reaktion. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är det märkligt! Kramar

      Radera
  3. Jag tycker att det är hemskt. Vi människor kommer i alla former och längder. Det är det som är så underbart. Vi är original inte kopior.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker som du, det är ju originalen man vill åt och inte att vi ska ha nån standard som alla ska mätas mot. Jag tror på det differentierade. Kramar

      Radera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen