Visar inlägg med etikett det gula paraplyet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett det gula paraplyet. Visa alla inlägg

tisdag 20 januari 2009

Min dag i färger...

Rosa är färgen på min duschcreme från Lush (som pedagogiska mamman introducerade mig till) som beskrivs som en glittrig sockervaddsrosa och sockersöt duschgelé för busiga, fruktiga och fluffiga små feer. Min mamma vet att hennes dotter trots sina 34 år är barnsligt förtjust i saker som gör livet gladare och lekfullare.

Denna färgsprakande dag startar med en grå himmel och slask men där vädret på eftermiddagen består av vackra vita snöflingor som sakta dalar ner över Svedmyraskogen och gör utsikten från mitt fönster magnifik och sagolik.

Svart är färgen på USA's nya president Barack Obama sägs det. Jag önskar att vi kunde vara färgblinda och inte behöva diskutera hudfärg men nu är det inte så helt uppenbart för då skulle presidenterna varit båda män, kvinnor och nya medborgare. Men det är en historisk dag, annat vore att förneka och jag glädjs när han håller sitt tal. Blå var färgen på den paj som vår chef bjöd på för att fira att han avgått med segern. Har aldrig tidigare i mitt liv bjudits på fika på en arbetsplats för att fira en amerikansk president. Det minns jag när jag ser honom stå där inför alla dessa människor.

Nu när kvällen är kommen så dricker jag mitt mörkgula saffrans- och apelsinthé och äter min bruna kladdkaka i mitt nyfärgade hår som blev snarare mörkviolett än rött. Jag fascineras av alla de färger som finns omkring mig i livet, likt en regnbåge som dansar över en himmel. För ibland när livet känns tungt så minns jag ordspråket: It takes both rain and sunshine to create a rainbow.

Men färgladast idag är berättelsen om Jenni som med sitt gula paraply beger sig ut för att rädda världen. Författare till denna berättelse är jag, Svante, Vindens melodi och Marias betraktelser och här följer hela berättelsen:

There once was a little girl who wanted to save the world. She wasn't sure that the world really needed to be saved. All she knew was that she wanted really badly to save it. And all she had was a yellow umbrella.

What good is a yellow umbrella, she thought. If only I'd got a purple one, or a green with pink stars. But all I have is this yellow umbrella. Well, she thought, there must be a way. And so she went out in the street with her yellow umbrella, at noon a hot and sunny day.

She hadn't been walking longer than to the crossroads by the bakery when she met an old man who spoke to her. "What a lovely umbrella", he said. "It's got the colour of the sun. Is it yours?"

As soon as he said that, the little girl realized that her umbrella was a symbol of the sun. She was carrying the sun in her hand, and if she could do that she could save the world as well. But she still didn't know how. She looked up at the old man and answered: “Yes, it is mine but it also belongs to the rest of the world. It depends on how you see it.”

The old man was quiet for a while and then said: “Do you know what? I think you have a lot of wisdom. Take care of that yellow umbrella and remember that everything is made out of magic.” The little girl looked up at the old man and took him by the hand, saying: "My name is Jenni and I would be happy if you could help me to save the world."

The old man smiled at her and said: "Of course my little dear!" He took up something from his pocket, and gave it to Jenni. His eyes were full of love and his hand warm and safe. The little charm was shining in his hand. He put it into her little hand and said: "Everything that you believe in you can get. You can reach every goal you want, and you can give the world your love and wisdom."

The old man and Jenni walked a bit down the street, her yellow umbrella was shining and her charm was shining too. The old man looked up in the sky and said: “You know, we are going to look for all the things that shines, all things that means something for people, all things that are lightning up peoples lives."

Just when the old man had spoken, they heard a sound. An interesting sound of sadness. Someone was crying. Jennie and the old man listened and walked towards the sound. They found a little boy who was sad because the sun burned his little flowers. The boy explained that he had planted these flowers as a gift to his Granny.

"Granny is sick", the boy explained. "My Granny loves flowers, but now when she is sick she can't get out to see all the beautiful flowers. So I planted these flowers in pots, so that I can bring flowers to Granny. But the sun is too hot and the flowers are getting burned”, said the little boy crying.

Jenni looked at the boy and gave him the yellow umbrella. "Here, take this and protect the flowers from the sun. Maybe the flowers can help your granny to get well. I'm trying to save the world and I start with your Granny and her flowers.” The boy laughed and took the umbrella. "I don't have much to give you instead of the yellow umbrella but you can have this…”

“Oh, no, you don’t have to give me anything in return”, Jenni interrupted the boy. “I have this charm, you know, that I got from…” Jenni turned around, looking in all directions around her, but the old man who had given her the magic, shining charm was gone.

The boy looked her curiously straight in the eyes. “Got from whom?”, he asked. And Jenni suddenly felt embarrassed, not knowing where or why the old man had disappeared. She didn’t know how to explain to the boy who the old man was, so she said: “From God, I got this charm from God.” “Really!?”, the boy exclaimed with doubt in his voice. “And what did God look like?” Jenni gave him a big, shining smile, and said: “He looked pretty ordinary. Nothing special, but very, very nice.”

“And he gave you that charm?”, the boy wondered, now with awe in his voice. “Yes, he did. It was right there, by the crossroads at the bakery”, Jenni said, pointing up the street. “And he told me that it would help me save the world.” “Okay”, the boy said, “then take good care of that charm!”

And 70 years later, when Jenni was an old woman, the charm was still shining in her hand. And her grandson, Jessie, came to visit her every single day carrying an abundance of the most beautiful, shining flowers in his arms.

torsdag 8 januari 2009

Likt en snöboll...

.. tog jag emot den här utmaningen och rullar nu den vidare till Vindens melodi.

Såhär skriver Svante i sitt inlägg från igår:

Har ni tänkt på hur många tankar och idéer som far genom medvetandet varje dag!? Här är en som kom farande i dag:

"Hmm, jag skulle vilja skicka in ett bidrag - men vad? Kanske själva den här bloggen kan bli ett bidrag i det här lekfulla vem-vet-vad-som-händer-projektet... Eller? Nä... Ja, men jag kan ju... Ja, vilken kul idé! DET gör jag! Jag startar en "stafetthistoria", så får det bli ett gemensamt bidrag från en liten pluttebit av den oändliga bloggosfären. Varför inte? Känns kul..."

Eller, med andra ord: Jag har skrivit en inledning på en liten historia om en flicka med ett gult paraply. (Observera att det inte alls handlar om "den riktiga Amy" med sitt gula paraply som ni kanske sett på YouTube, utan om... - inte vet jag. :-)

Inledningen är tre stycken lång och tanken är att lämna över den till en annan blogg(are) för att den ska få växa med en liten bit (sisådär tre nya stycken, eller kanske två eller fem), varpå den lämnas till ytterligare en blogg(are), och så vidare... (Anledningen till att jag tänker mig bloggare som skribenter, är att det vore extra kul att kunna följa berättelsens framväxt via nätet.)

Hela idén bygger ju förstås på att den jag lämnar över stafetthistorien till tycker det är en kul idé, har lust att bidra och inte drabbas av alltför mycket prestationsångest - och att detsamma gäller nästa och nästa och nästa person... Ända tills stafetthistorien återvänder hit, färdig och fin, den 19 januari.

Det är värt ett försök... I bästa fall kommer en ny bit av historien att skrivas en gång per dag, men om den skulle stanna upp och någon "sträcka" skulle ta längre tid är det inte hela världen. Allt är bara ett kul experiment! Och när historien återvänder till mig skickar jag den till Amy och i bästa fall kommer den med i filmen och alla vi som bidragit får åka till USA och se premiären och gå på galapartyt. :-)

Jag tyckte det verkade bäst att skriva på engelska, men om någon tycker det tar emot för mycket och hellre skriver på svenska, åtar jag mig härmed att översätta innan jag mejlar vår berättelse till Amy. Om det nu blir någon... Det är upp till er!

Här är berättelsen:

There once was a little girl who wanted to save the world. She wasn’t sure that the world really needed to be saved. All she knew was that she wanted really badly to save it. And all she had was a yellow umbrella.

What good is a yellow umbrella, she thought. If only I’d got a purple one, or a green with pink stars. But all I have is this yellow umbrella. Well, she thought, there must be a way. And so she went out in the street with her yellow umbrella, at noon a hot and sunny day.

She hadn’t been walking longer than to the crossroads by the bakery when she met a man who spoke to her. "What a lovely umbrella", he said. "It’s got the colour of the sun. Is it yours?"

As soon as he said that the little girl realized that her umbrella was a symbol of the sun. She was carrying the sun in her hand and if she could do that she could save the world as well but she still didn’t know how. She looked up at the man and answered: Yes it is mine but it also belongs to the rest of the world depends on how you see it.

The man was quiet for a while and then said: Do you know what? I think you have a lot of wisdom. Take care of that yellow umbrella and remember that everything is made out of magic. The little girl looked up at the man and took him by the hand….

söndag 4 januari 2009

Puddles of love...


Heter denna fantastiskt fina julklappstavla som skärmflygaren köpt till mig från Gorjuss.. det blir fritt översatt till "pölar av kärlek". Man kan till och med se stjärnorna, kärleken och regnet som regnar på hennes prickiga paraply eller kanske är det mitt för jag har ju ett prickigt paraply.

Idag ska det handla om pölar av kärlek och det gula paraply som Svante spänt upp över sin blogg med samma namn. Där berättar han om det spännande projektet "The beckoning of lovely" som är ett spännande projekt på jakt efter kreativa själar som vill bidra till denna spännande film.. men det är bara 16 dagar kvar. Jag vet att jag har många kreativa läsare som har vackra alster, texter, tankar att bidra med. Ta chansen..

Det kan vara:

Musik av alla sorter
Band
Singer-Songwriters
Videor
Kortfilmer
Animerade filmer
Målningar
Teckningar
Konst
Illustrationer
Sanna berättelser
Påhittade berättelser
Dikter
Listor
Monologer
Pjäser
Dans
Uppfinningar
Hantverk
Fotografier
Bilder tagna med mobilen
Arkitektur
Design
Kulinariska kreationer
Dagboksanteckningar
Kollage
Sandslott
Allt möjligt

Det är din fantasi som sätter gränserna. Själv funderar jag på att maila några foton till Amy. Jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det, de är ju bara några knapptryckningar bort. Spana in filmen från you-tube så får ni veta mer.

Kom igen så hoppar vi jämfota i pölarna av kärlek tillsammans. Om regnet blir för kraftigt så får ni krypa in under mitt prickiga paraply. För kärleken tar ingen plats till ytan även om den gör stor skillnad i världen.