Likt en snöboll...

.. tog jag emot den här utmaningen och rullar nu den vidare till Vindens melodi.

Såhär skriver Svante i sitt inlägg från igår:

Har ni tänkt på hur många tankar och idéer som far genom medvetandet varje dag!? Här är en som kom farande i dag:

"Hmm, jag skulle vilja skicka in ett bidrag - men vad? Kanske själva den här bloggen kan bli ett bidrag i det här lekfulla vem-vet-vad-som-händer-projektet... Eller? Nä... Ja, men jag kan ju... Ja, vilken kul idé! DET gör jag! Jag startar en "stafetthistoria", så får det bli ett gemensamt bidrag från en liten pluttebit av den oändliga bloggosfären. Varför inte? Känns kul..."

Eller, med andra ord: Jag har skrivit en inledning på en liten historia om en flicka med ett gult paraply. (Observera att det inte alls handlar om "den riktiga Amy" med sitt gula paraply som ni kanske sett på YouTube, utan om... - inte vet jag. :-)

Inledningen är tre stycken lång och tanken är att lämna över den till en annan blogg(are) för att den ska få växa med en liten bit (sisådär tre nya stycken, eller kanske två eller fem), varpå den lämnas till ytterligare en blogg(are), och så vidare... (Anledningen till att jag tänker mig bloggare som skribenter, är att det vore extra kul att kunna följa berättelsens framväxt via nätet.)

Hela idén bygger ju förstås på att den jag lämnar över stafetthistorien till tycker det är en kul idé, har lust att bidra och inte drabbas av alltför mycket prestationsångest - och att detsamma gäller nästa och nästa och nästa person... Ända tills stafetthistorien återvänder hit, färdig och fin, den 19 januari.

Det är värt ett försök... I bästa fall kommer en ny bit av historien att skrivas en gång per dag, men om den skulle stanna upp och någon "sträcka" skulle ta längre tid är det inte hela världen. Allt är bara ett kul experiment! Och när historien återvänder till mig skickar jag den till Amy och i bästa fall kommer den med i filmen och alla vi som bidragit får åka till USA och se premiären och gå på galapartyt. :-)

Jag tyckte det verkade bäst att skriva på engelska, men om någon tycker det tar emot för mycket och hellre skriver på svenska, åtar jag mig härmed att översätta innan jag mejlar vår berättelse till Amy. Om det nu blir någon... Det är upp till er!

Här är berättelsen:

There once was a little girl who wanted to save the world. She wasn’t sure that the world really needed to be saved. All she knew was that she wanted really badly to save it. And all she had was a yellow umbrella.

What good is a yellow umbrella, she thought. If only I’d got a purple one, or a green with pink stars. But all I have is this yellow umbrella. Well, she thought, there must be a way. And so she went out in the street with her yellow umbrella, at noon a hot and sunny day.

She hadn’t been walking longer than to the crossroads by the bakery when she met a man who spoke to her. "What a lovely umbrella", he said. "It’s got the colour of the sun. Is it yours?"

As soon as he said that the little girl realized that her umbrella was a symbol of the sun. She was carrying the sun in her hand and if she could do that she could save the world as well but she still didn’t know how. She looked up at the man and answered: Yes it is mine but it also belongs to the rest of the world depends on how you see it.

The man was quiet for a while and then said: Do you know what? I think you have a lot of wisdom. Take care of that yellow umbrella and remember that everything is made out of magic. The little girl looked up at the man and took him by the hand….