När kvällen faller över stadens glittrande ljus så är jag definitivt inte glad utan går omkring som en liten muttrande lilla My med ett vidhängande svart moln ovanför de rynkade ögonbrynen. Arg, ledsen och besviken i en enda röra. Jag ringer vänner och muttrar ältande meningar i deras öron. Jag svär som en borstbindare och agerar dramaqueen. Jag lindar in mig i mentala offerkoftor och överdriver betydelsen av det som hänt.
Klokvännerna ger mig perspektiv, kärlek, förståelse och stöd. De säger lugnt att vi löser det, vi kan titta på det tillsammans. Det som gör att fredagskvällen tappar färg är att någon annans goda intention (men lite väl förhastade beslut) vilket resulterar i att mitt namn hamnat i en beskrivning jag inte står för som nu mailats ut till massa människor. För en ordnörd med hjärtat utanpå kroppen som är noga med autencitet så blir sånt viktigt. Mest är jag faktiskt ledsen. För att det blev som det blev och just nu ville jag mest ha lugn och ro efter ett år med mer sorg än jag önskat.
Jag vet att när jag sovit på saken, ältat lite till och analyserat så kommer jag till sist att börja försöka hitta en lösning på hur det kan bli så bra som möjligt och vad jag behöver för att det ska kännas så. Det som är gjort är gjort och ibland blir saker bara fel även när intentionerna är goda. Men jag är inte vid lösningen ännu, jag är i ledsamheten, ilskan och besvikelsen och det är också en del av livet. En del av det som jag behöver känna och vandra igenom innan jag kan vända livets skuta mot land och finna en ny strand, inte som tänkt men utifrån det som blev.
Energin från en fin dag försvann i ett nafs, men den hämtar jag åter. Ska bara sova på saken, muttra lite till och sen ta en ny dag i handen och se vart den leder.
