Noterna trillar över raderna och fascinerat betraktar jag ett språk som jag inte kan läsa och inte har tillgång till. Stora delar av min familj har det och min musikaliske lillebror kan inte bara läsa språket, han tar det ut på nya vindlande vägar när han själv komponerar. Han kan till och med leka med noterna när han improviserar.
Noterna påminner mig plötsligt om den vaggvisa som en av min mammas vänner komponerade till mig när jag föddes. Det är en lugn senpolska där texten lyder så här:
Varm och stilla, du ler och väntar
på din vandring mot drömmens gård.
Ser du grinden som står och gläntar?
Lugn och ljuv är glömskans värld.
Var ej rädd att lämna dagen,
vänners kärlek hos dig är.
Och vid bleka morgonstjärnan,
vandringen mot dagen bär.
på din vandring mot drömmens gård.
Ser du grinden som står och gläntar?
Lugn och ljuv är glömskans värld.
Var ej rädd att lämna dagen,
vänners kärlek hos dig är.
Och vid bleka morgonstjärnan,
vandringen mot dagen bär.
Den är så vacker tycker jag. Ska rama in den så att den bevaras. Kanske även ska försöka få den inspelad. Visan skrevs till mig på ett språk jag inte talar men musikens språk kan vi alla lyssna på. Musiken går rakt in i hjärtat i mitt fall och det som påverkar hjärtat och själen ska man vara rädd om. Glädjs över alla de som tar hand om noternas språk och delar med sig med oss andra. Tack för det alla ni musikaliska själar som vandrar på vår vackra jord och sprider glittrande toner till oss andra.
