När rå vinterkyla sänker sig över Stockholmsstad...

...finner jag värme i mötet med en vän som känt mig över halva livet. Vi lärde känna varandra som unga flickor på väg mot tonår och tillbringade all ledig tid i varandras sällskap under många år. Vi berättade allt för varandra och delade sorger och glädjestunder. Livets vägar och omständigheter skilde oss åt men vi återfann varann för några år sedan. Vi bor på olika platser men när hon är på kurs i Stockholm möts vi för några timmar och himlen känns lite klarare när vi skiljs åt efter ett öppet samtal kantat med gapskratt.

Du är så himla självständig säger min vän. Ja, det är nog så, vilket såklart är både en styrka och en svaghet. Min självständighet har fått mig att våga gå egna vägar, göra det som är bra för mig och fatta svåra beslut men jag kan ha svårt att be om hjälp och stöd eller uttrycka behov. Men jag jobbar på det och jag blir bättre på det. Men jag tycker om den sidan hos mig men kanske är den på lite för hög volym och behöver skruvas ner ibland.

Det är så härligt att kunna ha ett öppet och ärligt samtal där det känns som om man känner varandra så väl även om vi båda har förändrats och är erfarnare men vi varandra på ett plan som gör att man ibland inte behöver säga så mycket. Ett möte en kylslagen tisdag där vi båda är trötta när vi möts men desto piggare när vi skiljs åt. Vissa saker ger helt enkelt mer energi än vad de tar.

Jag vill se dig dansa säger min vän, jag bara skrattar och tänker att det har hon väl gjort många gånger där vi studsat på Rättviksparkens golv med permanenten fladdrande och med luggar av stål efter mycket hårspray. Några år senare på Bolanches dansgolv i Borlänge men då med bortklippta lockar och korta midjetröjor istället. Men hon förtydligar och beskriver att min kärlek till dansen som finns idag vill hon se. Dansen är numera min drog och det som bär mig genom glädje och sorg numera. Ett viktigt livselixir för mig där jag är i stunden, glädjen och musiken. Mina vänner och min familj är ett annat livselixir. Det gäller att finna ditt eget livselixir för det är där kraften, kärleken och livet finns.

En bild från nätet som fick min barndomsvän
att tänka på mig.

Han är den vars vinterprogram trollbinder mig..

.. och hans namn är  Tomas Sjödin.

Jag lyssnar och lyssnar igen på vinterprogrammet, inom mig finns frön till blogginlägg från hans vinterprat. De ska gro klart innan de nedtecknas. När jag passerar en affisch vid en kyrka som berättar att han ska föreläsa så fattar jag ett snabbt beslut. Någon minut senare står jag med en biljett som kostat mig hundra kronor inklusive fika. 

Vilken investering i mig själv att få lyssna på någon vars klokord visar på nya dörrar, påminner om gamla visdomar och framförallt öppnar det mitt hjärta. Jag har tidigare lyssnat på både sommar- och vinterprogram med honom och han har en förmåga att prata om livet som jag bara älskar. 

En biljett till en stund i någon annans tankar kan vara en biljett till att möta mig själv på så många plan. Jag vet ännu inte om nån av mina vänner följer med och delar de här timmarna med mig men jag vet att oavsett vilket så är jag så tacksam över att jag lyfte blicken när jag gick förbi kyrkan och upptäckte något jag inte visste att jag önskat. 

När snön fallit i dagar..

.. och låtit virvlande flingor skapa vackra skyar och rum för tystnad, mys och tid med vänner så önskar jag den fortsätter falla.

Med fallande snö i vintertid så hamnar jag i soffan på en vampyrlounge, på en amerikansk restaurang där jag och en vän skrattar högt, i en annorlunda biosalong på Bio Rio och på cafeer där jag dricker choklad och njuter vinterlycka. Jag har längtat snö och från min lägenhet inleder jag dagen med att blicka ut över min skog som täcks av snö.

Jag pratar i telefon med dem som bor mig närmst i hjärtat men längre bort på kartan. Tänk hur mycket kärlek det kan finnas i en röst och inte alltid i de ord som sägs. Jag behöver bli bättre på att ringa de vars röst innebär trygghet, kärlek och det värdefullaste i livet jag har. De är så viktiga för mig men jag är en skrivande person som kanske oftare messar, mailar eller skriver ett brev. Men deras och min röst hörs inte där. Vad trevligt att höra din röst brukar vi ofta säga och det ligger en stor sanning i det. Det jag saknar mest i min vardag är de vänner och att min familj som är långt borta. Men det gör också att jag uppskattar stunderna med de vänner och den familj som bor här.

Det är söndag och jag njuter ledig dag och ensamhet. Mina tankar i mitt hem. Min tid med mig själv innan dansen tar vid, där möter jag också mig själv men tillsammans med andras dansglädje. Igår befann jag mig lite närmare himlen med perspektiv över staden i Skrapans bar men idag vill jag vara nära jorden och känna mina rötter förgrena sig över livets trädgård.

På nyårsdagen varje år..

... brukar jag och en av mina vänner sätta oss ned och prata om året som gått och året som kommer.

En mysig tradition som vi håller hårt på. Om nån av oss är bortrest så ses vi när vi båda är i stan igen. Så idag hade vi vår nyårsavstämning. I fyra timmar så pratade vi, lyssnade, reflekterade och noterade i våra böcker. Tankar kring frihet, tacksamhet, utmaningar, livet och vad vi vill fylla det med. En viktig stund där vi tar oss en tid för något som vi finner viktigt och som leder oss i livet och genom året.

Gå ditt hjärtat leder dig..

... tänker jag när jag finner hjärtat mitt i staden.

I bilden finner jag symbolik för just den tanken.  Man behöver ett par stadiga skor när färden ibland känns längre än man önskar och underlaget är ojämnt. Som får en att stå stadigt på jorden men också som skydd mot det motstånd du möter när du följer hjärtats röst.

Väskan kan packas med det som behövs på färden som erfarenheter, vänners stöd och det som gör att du känner dig trygg och tillfreds i okänt land. För åtminstone lockar mitt hjärta ut mig i en riktning som inte alltid är välkänd.

Jag tror att vingarna står för hopp, tillit och all den där styrkan som får dig att lyfta när du minst anar det. Det som ger dig energi och kraft. De finns massor av jordänglar på jorden, kanske är du en av dem eller så möter du någon.

Hatten då? Med en hatt blir livet lite roligare och man kan lyfta av hatten för sig själv och de man möter. Eller samla pengar i för en dans, en sång eller bara som ett livets gycklare.

Det är dags att öppna min årsburk....

... och minnas härligheter från 2013.

För mig blir det en härlig stund. Det tar nästan en timme att läsa, minnas och reflektera över de fina saker som året förde med sig. De små och de stora stunderna finns där. De fina vännerna och min fina familj finns i burken men även främlingar. Samlade lyckoögonblick och snällord från livet. Det värmer gott. Nu är burken tom och redo att fyllas med ett nytt år. Välkommen 2014.

Jag finner en bild från sommaren..

.. taget utanför den älskade Drömkåken.

Tittar på bilden och tänker att sådär är det ju ibland i livet. Man står i ett vägskäl och måste fundera över vart man vill gå och vad man behöver. Kanske behöver man mer lekfullhet, möjligheten att finna något nygammalt, man behöver parkera sig nånstans och stå stilla eller kanske ta hand om primära behov innan man fattar något enda beslut. Eller så behöver man nåt gott, eller ett samtal med en vän eller bara lyssna på sina egna tankar över en varm kopp the.

Ibland är det i vägskälet man fastnar och glömmer att många gånger kan man bara vända tillbaka om valet inte känns rätt, men ibland kanske man behöver stanna ett tag i vägskälet innan man vandrar i en riktning. Själv tycker jag om att ha intentioner hängande över livet, som ett paraply eller en kuliss som jag försöker ha med mig in i min vardag. Därför blir jag överförtjust när jag firar nyår hos min vän K och alla gästerna ska välja ett ord att bära med sig in i 2014. Jag valde kärlek, vad hade du valt?