Ett halvt liv senare...

... möts vi spontant och tillbringar timmar på ett café en fredag.

För 23 år sedan tillbringade vi 5 månader tillsammans i Spanien och umgicks ständigt men det är numera 18-20 år sedan jag träffade någon av de två fantastiska kvinnor som jag möter. Några timmar tidigare när jag vaknade så hade en av dem mailat och föreslagit ett spontant möte då hon skulle passera min stad. Underbart möte.

Som 19-åring åkte jag nämligen på egen hand till San Sebastián i Baskien, en resa som förändrade mig på så många vis. Jag kunde inte ett ord spanska, jag hade inte varit utanför norden och jag bodde i en liten by i Dalarna. Hur jag vågade? Jag vet inte men det är bland det bästa och mest lärorika jag gjort. Jag bär en nomad inom mig som längtade efter rörelse och äventyr.

Vi tittar på gamla bilder och minns, vi har olika minnen som är olika starka och det är spännande att utforska. Och så skrattar vi, högt och hjärtligt och mycket. Det är magiskt och jag är fylld av en underbar känsla när vi skiljs åt och lovar att det inte ska dröja 20 år till innan vi ses. Trots att det är så länge sen vi sågs är mötet enkelt och de är sig lika men samtidigt ett halvt liv mognare och där livet tagit oss på olika resor.

För några timmar igår reste jag i tiden och blev påmind om viktiga saker. Vissa möten med sig själv och andra och ett land har format mig mer än andra och det här är ett av dem. Igår skapade vi nya minnen och fann nya mötesplatser. Det var alldeles, alldeles underbart.

23 år mellan bilderna och den som togs igår. uppe i högra hörnet
Av hänsyn har jag klippt mina vänner från bilderna. 

“The world is full of magic things...

..patiently waiting for our senses to grow sharper.” (W.B Yeats)

På sätt och vis är vi alla magiker med unika trollformler där vi skapar vårt liv och vår vardag och vårt eget unika uttryckssätt. Det där med magi behöver inte vara så komplicerat utan allt vi skapar på ett eller annat plan är ju magi, något som springer ur en tanke som sedan tar form. Någon tycker om att laga mat, en annan njuter av att måla tavlor, någon skapar kraft genom att träna och en annan finner närvaron i dansen. Allt det är skapande. Om vi inte delar med oss av det som gör oss till de magiker vi är så växer den inte.

I magin är det inte prestationen som premieras utan det stjärnströssel som vi kan sprida till varandra genom att våga dela med oss när vi skapar magi. Såväl när vi är starka som när vi är svaga. Då bygger vi broar av regnbågar mellan oss. Det är så lätt att vilja visa upp det som är utan skavanker men alla regnbågar är vackra oavsett vilket landskap de spänner över. Om vi blir mer lyhörda som magiker och regnbågsskapare så tror jag vi lättare kan upptäcka när en dörr öppnas som vi vill kliva in i eller kanske när det är dags att snickra en egen dörr som leder någonstans där vi vill vara.

Regnet leker mot rutan när jag och en annan magiker sätter oss i fönstret på ett café. På det vackra intarsiamönstrade bordet mellan oss finns mönster som påminner mig om andra världar och i samtalet bjuder vi in varandra i våra inre rum. Min vän är sannerligen en magiker som skapar drömmar, texter, bilder och kloka tankar. Sådana stunder fyller mig med kraft, energi, inspiration och frid eftersom de får dagen och livet att glimma till. Vi delar några timmar och en mysig fika men framförallt möts vi i tankar, funderingar och frågor. Min vän har ett säreget sätt att se och reflektera över saker. Det är vackert tycker jag.

Tar du vara på den magi som livet bjuder? Skapar du egen magi? Just nu bjuder livet upp till magiska ögonblick, jag njuter dem medan de varar och hänförs över kraften och styrkan i det som är vardagligt och magiskt på en gång. Det är i uppmärksamheten, hänförelsen, lekfullheten och förmågan att våga tro på magi som den skapas och den kraften bär vi inom oss, vi är alla magiker. Det är bara att börja skapa.

Det är en saga för god för att vara sann..

.. när en av mina vänner bakar en tårta till en födelsedagsmiddag. Det är den finaste, mest sagolika tårta jag har sett. Hennes skaparförmåga med sina händer gör mig andlös, glad och fylld med en känsla av att allt är möjligt.

Vackra skapelser öppnar upp mitt inre rum och jag kan verkligen hänföras fullt ut. Det gör jag ännu, bara genom att betrakta denna vackra tårta och veta att den gula rosen landade mjukt i min mage och skapar sin egen växtkraft och magi där. Det skapar glitter av regnbågsfärgade tårtor med rosor på som växer inom mig än. Det förgängliga som regnbågar, handformade rosor och en kväll med vänner kan tyckas förgängligt men vilka vackra frön som sås i själens inre trädgård. De ligger nu därinne och gror och väntar på att få blomma ut i nya växtkraft, tankar och vackra stunder.

Det är min egen reflektion jag ser tydligast...

... när hon tar bilden på mig genom den smutsiga tågrutan. På bilden är det hennes och hunden Esthers reflektion man ser.

Ett avsked med en önskan om att ses snart igen. Att vinka av någon vid tåget med kärlek, vemod, och längtan till att åter mötas är så vackert på något vis. Samtidigt har jag nästan träningsvärk i magen av alla skratt, mina tankar virvlar lite friare efter intressanta diskussioner och jag är energifylld efter att ha tankat kraft med en av mina bästa vänner. Någon som jag inte mött om inte livet tagit mig ut på olika vägar, i Göteborg möttes våra livsresor när vi bodde grannar. En vänskap som föddes över en äppelpaj vid återlämnandet av en lånad nyckel.

Jag har alltid hävdat att man kan möta vänner överallt och mina bekantskapskrets är beviset på det. Numera bor min vän i Skåne och jag i Stockholm sedan 16 år tillbaka men vänskapen består och lever vidare även om vi inte ses så ofta som vi önskar. Nu har min vän återvänt till en av sina platser på jorden. Men hennes fina energi vilar fortfarande hos mig och i min lägenhet. När jag kom hem efter julhelgen hade hon dessutom skickat en av de finare gåvor jag fått, hemsydda hjärtan med lappar med saker hon uppskattar hos mig. Det är en så vacker gåva att jag inte finner ord, något ovärderligt, personligt och väldigt kärleksfullt i en unik form. Precis som vänskaper, oersättliga av någon annan eftersom varje vänskap har sin egna unika prägel.

Reser du ensam?

Nej, jag reser på egen hand, det är ingen ensamhet på något vis.

Jag reser med synen att jag kommer att möta vänner och att världen är en vänlig plats. Jag tycker om att leva självvalt och oftast är det väldigt skönt att själv styra vad det är man vill göra och när.

Skulle jag aldrig våga säger många. Jag vet inte vad det är som skrämmer personen som säger det, om det är ensamhet, eller att nåt skulle hända eller något annat eller kanske bara att man inte har någon med sig som man känner och som man kan dela upplevelsen med. Vissa kallar mig modig men jag tänker att för mod behövs en rädsla, obehag eller utmaning och jag har gjort det här många gånger och för mig är det mer normalitet. Det finns andra situationer som kräver mitt mod men det här är inte en av dem. Jag har rest jorden runt på egen hand när jag var yngre.  Men det är fint att det finns de som tycker att det jag gör är modigt och annorlunda, det känns i hjärtat men jag är inte så modig som ytan kan påskina.

Vad är då nackdelarna med att resa ensam anser jag? En av dem är att boendet blir dyrare, jag betalar för dubbelrum för enkelrum brukar sällan existera dit jag reser. Att inte ha nån att dela resans upplevelser med brukar andra säga, fast jag har det men de bor kanske inte på samma plats som jag och jag delar den med flera personer och inte bara en. Att det ska hända nåt är en annan tanke, men jag tänker att det kan väl hända något var du än är i världen, sen måste man ju vara försiktig men det behöver man ibland vara i sin vardag också enda skillnaden då är att det är just vardag.

Fördelarna då? Jag är fri att stanna så länge eller kort tid på platser jag besöker, jag får egenvald egentid när jag behöver, jag kan vara spontan och behöver inte stämma av med någon om dagen/veckans/resans planer. Jag tror jag träffar mer människor eftersom man blir mer kontaktsökande och det är lättare att bli kontaktad, jag har vänner runtom i hela världen som jag träffat på resor vilka jag sedan hälsat på ibland annat Holland, Tyskland, Thailand, Usa, Curacao, Spanien och på andra platser.

Det är klart att jag gärna reser med vänner men jag tänker inte hindra mitt resande utifrån att jag inte har nån att resa med för jag vill ju förverkliga mina drömmar. Många gånger har jag mött människor som drömmer om att resa mer på egen hand eller någonstans dit de inte får någon med sig, ett mellansteg kan vara en gruppresa, temaresa eller kurs. Jag har mött många här som är på yogaresa, kurs eller rundresa med arrangör och då reser ensamma men i grupp där någon annan ansvarar för arrangemanget och då kan man åka på egen hand men träffa andra människor och ha ett socialt sammanhang.

En härlig ny vän som jag mött som heter Carina kommer i framtiden att anordna mindfullnessresor just hit till Varkala. Så om någon är sugen att ta sig hit men inte på egen hand så kan en sån resa vara ett alternativ. Idag lämnar hon och de andra två vännerna jag funnit här denna vackra plats. Det är lite vemodigt eftersom vi har haft så roligt tillsammans, men nya vänner, nya möten och nya världar väntar och vänner ses igen.

Roligt att resa bort..

… och träffa vänner du inte visste du hade skriver vännen K i sitt mail.

Jag har just beskrivit alla spännande möten och sammanträffanden som sker på min resa. När det verkar som man helt enkelt är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det känns som om osynliga trådar vävs och spännande människor med intressanta erfarenheter och tankar kommer in i mitt liv.

För några dagar sedan träffade vi en spännande ung indisk kvinna som reste på egen hand på sin semester. Hon var välutbildad och har helt andra möjligheter än många andra. Hon gav mig och min vän värdefulla Indien-tips som vi har nedskrivna. Om vi skulle komma förbi hennes stad var vi välkomna att besöka henne. Vi sa att om hon är i Sverige nästa år när hon ska resa i Europa är hon välkommen till någon av våra städer.

Tre härliga svenska kvinnor från Göteborg är de som jag tillbringar mest tid med. De har också alla något gemensamt med mig. En av dem är född och uppvuxen på min födelseort i världen, en annan har jag en vän gemensam med visade det sig, vi skickade en bild på oss tillsammans och hon blev något förvånad. Men mest märkligt är nog den sista personen som utöver att jag påminner väldigt mycket om hennes syskonbarn så visade det sig att en av hennes nära vänner är en person vars familj jag arbetade i för 16 år sen. De här kvinnorna inspirerar, influerar och skrattar jag mycket med samtidigt som jag har mycket egentid. Sen finns det möten som sätter prägel på annat vis också och det är mötet med människorna som bor och lever här, men det kommer jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Ord väcker ord i mig..

... mina tankar möter någon annans i det skrivna ordet.


Mitt liv i bloggvärlden har lett till att mitt liv breddats, såväl i tanken som i vänskaper. Jag har bloggat i snart 7 år och även om mitt egna bloggande är mer sporadiskt just nu så läser jag andras tankar och inspireras. Bloggare har kommit och gått, en av dem jag verkligen saknar är Pär på den tidigare bloggen Si Otium Est.


En dag när jag kommer hem så ligger en överraskning och väntar på mitt hallgolv. Det är hans senaste bok "Under makrillhimlen" med kåserier som fyller mitt hjärta av stjärnglitter. Han har ett alldeles eget sätt att skriva och han njuter livet i samma giriga klunkar som jag men med en eftertänksamhet och ett sätt att klä in historier på ett vis bara han kan. Pär och jag har aldrig mötts men ändå har vi det, i våra tankar och ord. Men en dag hoppas jag vi gör det och delar en livsnjutarstund, tills dess njuter jag hans texter numera i tryckt form i hans tre böcker som finns i min bokhylla.


Bloggvärlden är som en stor skattkista där man kan lära sig, inspireras och finna tröst, svar och nya tankar. Det är magiska silvertrådar som vävs över hela världen och skriver om livshistorier. För i mitt eget liv så har jag idag flera personer som jag kallar mina vänner och där jag nästan glömt att det är tack vare bloggandet våra livsvägar mötts.


Det finns bloggare jag har jag mött någon enstaka gång över en fika när de befunnit sig i min stad eller jag i deras, det är spännande med den typen av möten. Där skrivandet och våra livstankar fört oss samman även om jag alltid inför ett sånt möte är lite nervös inför vem de tror de ska möta, tänkaren i mig är inte alltid lika tydlig i vardagsmöte utan det är utifrån mitt inre reflekterande mina texter växer fram. En oro som inte varit berättigad, det har lett till härliga möten och så många fantastiska människor jag aldrig nånsin mött annars. Det gäller att vara öppen för att man kan möta vänner på platser man minst anar vilket leder till spår i mitt inre som jag bär med mig där jag vandrar mitt i livet på sina snirkliga stigar.

Det finns platser där jag känner mig fri...

.. stillsamt lycklig, lekfullt barnslig och väldigt inspirerad.

Café Drömkåken är en sådan favoritplats. Ett palats för pippiprinsessor, lättjefulla stunder, bakverkslycka och fria tankar. Idag så var jag där med en vän som jag väver drömmar med och  vi blev kvar i 4,5 timmar och avslutade med att testa gungbrädan för det måste man bara göra innan man sätter sig i bilen och vänder hemöver. Denna kraftplats fann jag för två år sedan och jag blir lycklig av att vara där, jag påminns om vad som är viktigt för mig och vad jag mår bra av.

I denna explosionsartade färgplats med bakverk som öppnar alla sinnen så stannar tiden. Från att ha känt mig trött och utmattad så fyller timmarna och min väns kloka tankar och lyssnande öra mig med energi och hopp. Det är intressant när det sker, det där energiskiftet. Ibland tror man att man behöver vila när man egentligen behöver byta perspektiv och samla kraft genom att lättjefullt jalvligga i en stor hammockgunga under ett träd och dricka latteblommor under fåglars sång. Skratta, bubbla och fälla en tår samtidigt som naturen kliver rakt in med sin prakt och solen pryder min panna med svettpärlor.

I tacksamhet lever jag mina dagar, sen jag började göra det så har jag alltid dessa glasögon med mig även gråa dagar och stormiga nätter. De vänder inte skeenden men de hittar något som gör det lite lättare att uthärda. En del tror att jag föddes sådan, men sanningen är att det är en egenskap jag tränat upp som numera går på rutin men som från början var ett aktivt val. Är det något jag vill rekommendera så är det att finna tacksamheten. Den kan man nämligen bära med sig. Idag finns det så mycket jag är tacksam över som att sticka näsan i liljekonvaljer medan ägaren gör min perfekta latte macchiato, att jag finner nya vänner när jag minst anar, att jag vågat även om jag inte vann det jag ville och att jag har en dymo i väskan och kan skapa ord och lämna efter mig på platser närhelst jag vill.

Inatt ska jag väva drömmar med socker på gungandes i en stor gunga i tanken och njuta att det finns drömmare som skapat platser som jag tycker om att vara på.

Liven..

.. är det nya smeknamnet som guddotter Fia gett mig.

Det är nåt kärleksfullt med att få ett utvalt smeknamn som bara några personer använder och som blir ett nytt namn utöver de andra som jag kallas. Hon har vaknat tidigt och redan bestämt vilken gunga i lekparken som jag ska gunga på då jag kommer på besök idag. Däremellan sitter jag och min  bästa vän med finaste sambon ute i solen och njuter samvaro, samtal och lekar med Fia.

En påsk tillbringad i min by utanför Leksand där stjärnorna lyser upp himlen om natten och tystnaden vaggar mig till sömns. Med knastrande grusvägar under mina fötter och skogens omfamnande med dofter jag känt i hela mitt liv och med stigar som leder hem gör att jag känner stillsam lycka. Det är skönt att ha en plats att alltid landa på, där man kan vara sig själv i sig själv ett tag. Pausa vardagslivet samtidigt som man är i det vardagliga.

Jag möter min familj under skön påskhelg. Vi går emot traditionerna och äter palt till påsk, jag minns hur min mormor lärde mig knepen och hur jag hjälpt till med palt så länge jag kan minnas. Nu är jag mammas assistent istället. Vi spelar det fantastiska spelet Dixit och skrattar högt tillsammans i det hemtama köket.

När solen kommer på besök dan därpå fikar jag med pedagogiska mamman på konditori Siljans uteservering innan jag sitter i timmar och läser ute på gammelstugetrappen och sen halvliggandes i en baden-baden-stol. Att äta sill i solsken efter en sån dag är godare än de flesta måltider. Energin växer i vilan och samvaron.

Men idag så åkte jag till Falun för att möta min bästa vän. Vi följer varandra genom livet hand i hand oavsett om det bjuder på regn, storm, sol eller luftballongfärder. Under övervakande domherrar och lekfulla vårfjärilar så minns vi det som är viktigt för oss. Hon är bland de klokaste personer jag känner och hennes dotter kommer att gå i sin mammas fotspår. Jag är glad att jag får följa dem båda på färden.

I gryningsdimma över Stortjärn stiger solen upp för dagen,
det är så vackert att jag andlöst försöker fånga det. 

Du hittar då hjärtan överallt...

.. säger min vän då jag fotar ännu ett hjärta på Hawaii.

Min blick söker ofta hjärtan och finner dem, på Hawaii oftare än i vardagen, alla dessa uppsköljda korallbitar som skapat hjärtan av sig.

Idag är det alla hjärtans dag, en dag för kärlek. För mig handlar det om all kärlek. Kärlek till dig själv, vänner, familj, natur, djur, livet och stjärnhimlen. En dag att uppmärksamma den kärlek vårt hjärta är fullt av. Kärlek växer ju mer du delar och desto mer generös du är med. Låt dagen bli en dag med öppet hjärta och där du tar emot allt gott.

Unna dig själv något du tycker om, en god kopp kaffe eller en bukett tulpaner. Le mot en annan människa, överraska någon med en present. Antingen någon du känner eller någon okänd. Jag funderar på att köpa en kaffe som personalen får dela ut till nån av de som kommer under dagen. En kärleksfull handling som når en okänd person skulle i alla fall jag uppskatta.

Jag önskar er en fin alla hjärtans dag tillsammans med de ni älskar. Med kärlek
/Liv med sina hjärtan från Hawaii

När rå vinterkyla sänker sig över Stockholmsstad...

...finner jag värme i mötet med en vän som känt mig över halva livet. Vi lärde känna varandra som unga flickor på väg mot tonår och tillbringade all ledig tid i varandras sällskap under många år. Vi berättade allt för varandra och delade sorger och glädjestunder. Livets vägar och omständigheter skilde oss åt men vi återfann varann för några år sedan. Vi bor på olika platser men när hon är på kurs i Stockholm möts vi för några timmar och himlen känns lite klarare när vi skiljs åt efter ett öppet samtal kantat med gapskratt.

Du är så himla självständig säger min vän. Ja, det är nog så, vilket såklart är både en styrka och en svaghet. Min självständighet har fått mig att våga gå egna vägar, göra det som är bra för mig och fatta svåra beslut men jag kan ha svårt att be om hjälp och stöd eller uttrycka behov. Men jag jobbar på det och jag blir bättre på det. Men jag tycker om den sidan hos mig men kanske är den på lite för hög volym och behöver skruvas ner ibland.

Det är så härligt att kunna ha ett öppet och ärligt samtal där det känns som om man känner varandra så väl även om vi båda har förändrats och är erfarnare men vi varandra på ett plan som gör att man ibland inte behöver säga så mycket. Ett möte en kylslagen tisdag där vi båda är trötta när vi möts men desto piggare när vi skiljs åt. Vissa saker ger helt enkelt mer energi än vad de tar.

Jag vill se dig dansa säger min vän, jag bara skrattar och tänker att det har hon väl gjort många gånger där vi studsat på Rättviksparkens golv med permanenten fladdrande och med luggar av stål efter mycket hårspray. Några år senare på Bolanches dansgolv i Borlänge men då med bortklippta lockar och korta midjetröjor istället. Men hon förtydligar och beskriver att min kärlek till dansen som finns idag vill hon se. Dansen är numera min drog och det som bär mig genom glädje och sorg numera. Ett viktigt livselixir för mig där jag är i stunden, glädjen och musiken. Mina vänner och min familj är ett annat livselixir. Det gäller att finna ditt eget livselixir för det är där kraften, kärleken och livet finns.

En bild från nätet som fick min barndomsvän
att tänka på mig.

Underbarling...

... läser jag att någon skrivit i en kommentar till en vän.

Underbarling. Vilket underbart ord, en darling som är underbar. Det snor jag direkt utan tveksamhet. Alla dessa ordlekar som fångar mig. Alla dessa underbarlingar som finns i mitt liv och som gör mig rik. Inte i pengar men i livsvärdet. Jag önskar alla en riktigt god vän att lita på, det är den största av gåvor i juletid. Någon som valt att vara i ens liv för att de vill och som jag väljer att dela smått och stort med för att jag vill. Det är större än alla jordens julklappar.

Jag möter så många ensamma och det är något som går rakt in i hjärtat. Deras högsta önskan är ibland att finna en vän att dela sina tankar och lediga stunder med. Så i juletid om jag fick önska något så är det att 2014 blir ett år där de som behöver riktigt fina vänner finner just det. Det glädjer mig att det finns fina människor som ägnar så mycket kärlek, tid och omsorg att göra en bättre jul med sin medmänsklighet för de som är ensamma, utan pengar och utan hopp. Som alla de som anordnar alternativa jular eller gör andra goda saker i juletid. Tidningen metro uppmärksammar varje dag fram till jul olika julhjältar. Det tror jag på.  För det är medmänsklighet och inte motmänsklighet som stärker ett samhälle.

Ge från hjärtat om så bara med ett leende eller
ett snällt ord. Omtanke kan värma mer än
den varmaste halsduk. 

Jag ser henne sekunden..

.. innan hon får syn på mig på tunnelbaneperrongen.

Jag känner igen henne direkt, hon är en av mina tidigare hjältar. Mitt i regnet står hon och väntar på tåget. När jag möter någon som jag arbetat med så överlåter jag alltid åt dem att välja att hälsa eller inte. Men innan jag ens hinner tänka tanken vilket hon kommer att göra så ler hon brett och ropar hon: MEN HEJ och kastar sig om min hals för en stor kram. Hon blir så glad så jag blir förstummad och bara ler. Nästa sekund kommer tåget hon väntat på in till perrongen och hon går ombord men ropar från tåget: Jag mailar dig. 

Det är ett ögonblick som snabbt är förbi. Ett möte i ett grått regn där jag står med mitt trasiga, prickiga paraply och med ett leende på läpparna och tacksamhet i hjärtat. Vid min sida står min bästa vän K eftersom vi just avslutat en av våra personlig utvecklingsträffar. Vi har bland annat pratat om vad våra livsintentioner är. Att fortsätta hjälpa människor fina sina drömmar och leva det liv de önskar är min. Där och då får jag kvitto på att den livsintentionen ska jag fortsätta följa. Om så bara för en varm kram och ett leende mitt i regnet. 

Följ ditt hjärtas väg till
drömmars land

På ett cafe på centralen..

... landar jag innan en resa tar sin början i helgens gryning. 

Jag reflekterar över veckan som gått och de människor som finns i mitt liv. Dessa härliga vänner som skapar en mosaik med sina olika personligheter, erfarenheter och perspektiv. De personer som tror på mig de dagar jag inte gör det. Som dansar med mig i glädje och är mina stödhjul de grå dagarna. De som knuffar mig framåt när jag behöver en knuff och som vågar säga krassa sanningar men alltid med kärlek och omtanke om mig. 

Vännerna som är min självvalda familj. Där vi valt varandra och fortsätter välja att vara en del i varandras liv. När vi delar glädjen och jublar ihop så glittrar världen till. När livet stormar så håller de upp vänskapens paraply över mig och finns där. 

Jag reser med förväntan, tillit och lite nervositet med en destination där livslånga drömmar fortsätter att flätas samman för tre personer. Men oavsett vad helgen väcker så vet jag att när jag till staden vänder åter så finns mina vänner här med stjärnströssel, lyssnande vänskap och värme i sina hjärtan.  

Bilden av den perfekta vardagen..

.. på bloggar, instagram och facebook pratar Elin Kling om i sitt sommarprogram. De forum där vi visar perfekta sommardagar, vackert inredda hem, lyckliga stunder och oss själv i det liv vi vill leva.

För visst blir det lätt så? Att man inte fotar, skriver och beskriver de där ohärliga dagarna, det där sovrummet som inte känns så kul eller disken som fick stå en dag till för att jag bara inte orkade ta itu med den. Om man gör det så är det lätt att det då handlar om hur den ohärliga dagen blir härligare (den kategorin faller jag nog ofta i) och hur sovrummet ska rustas eller allt roligt jag gjorde istället för att diska.

Självklart blir det så eftersom det är vi själva som bestämmer vad vi vill visa upp på vår scen över livet och vad vi lämnar i kulisserna. Problemet blir väl om de som läser, bevittnar, betraktar och gillar vad vi skriver eller våra bilder inte ser igenom den fasaden och ibland även charaden. För jag vill inte att vi tror att andra har perfekta liv och sen sitter vi där och blickar ut genom våra egna otvättade fönster och känner oss misslyckade.

Vi har alla dagar som vi önskar vi kunde glömma, det finns alltid stunder när vi känner oss små, rädda, arga eller önskar att vi var någon annanstans. Det finns alltid skuggor av oss själva som kommer på besök och det är OK. Det är det som är livet. Mina uppförsbackar har gett mig starka ben och tagit mig dit jag är idag.

Min blogg har ofta mer fokus på hur livet blir skimrande eftersom det betytt mycket för mig som människa och det är vad som präglar mitt liv men jag vill göra det på ett ärligt vis. Ibland kanske jag inte skriver exakt vad som försiggår i kulissen men det handlar mer om att min blogg inte är anonym längre och jag väljer att låta mina privata relationer vara de som får dela det som händer på annat håll. I vissa fall skriver jag inte av respekt till andra som inte valt att blogga eller skriver om känsliga saker längre fram när saker är mindre laddade.

Minns dock att min instagram och blogg bara är en sida av mitt liv. Den som oftast visar härliga stunder jag vill minnas eftersom de ohärliga minns jag ändå eller så faller de i glömska vilket inte gör mig något. Det är ju ingen hemlighet att de finns i allas liv.

Men eftersom jag ändå lyft på locket så kan jag ju passa på att fråga er som läser.. är det något ni vill att jag lyfter fram mer i scenljuset? Har ni nån tuff fråga ni vill att jag svarar på i ett blogginlägg? Nåt ni vill veta som ni känner att jag inte skriver om? Låt mig få veta. För jag lockas själv inte till perfekta människor utan jag dras till de mänskliga och autentiska människor som korsar min stig. De som är modiga att gå sina egna vägar även om det innebär skavsår ibland. De som är i kontakt med sina känslor, sina drömmar och där vi kan vara oss själva i mötet med varandra.

En skulptur av mig och en av mina
bästa vänner. Med håret på svaj studsar
vi båda genom livets upp och nerförsbackar
medan vi ibland snubblar i steget.
Det viktiga är att vi gör det tillsammans. 

Njut av utsikten..

.. när du flyger med framgångsvingarna säger härliga Livskrafter-Emma på sin föreläsning om livsglädje i vardagen.

Som gäst är jag inbjuden av vännen K att få delta i en coachträff i ett annat coachnätverk och Emma blir nog ganska förvånad när jag kliver in genom dörren. Emma och jag har lärt känna varandra genom bloggvärlden och med risk för att upprepa mig så är hon så oerhört genuin i sitt sätt att vara.

Hennes tro på livets goda och att vårda vår positiva trädgård fångar mig. Jag känner igen mig så i hennes sätt att tänka även om jag inte kunnat fånga det i ord på samma vis som hon gör på sitt alldeles underbara Emma-vis. Hon vill bryta jantelagen och få människor att bära sig själva med stolthet. Det vill jag med. Genom att vara i vårt ljus istället för att gömma oss i vår skugga tror jag den här världen blir vackrare.

Hon inspirerar sannerligen och jag tar med mig mina godbitar hem, jag har livsglädje i vardagen men man kan inte få för mycket av det utan jag vill sprida goda ringar på vattnet och fortsätta fylla mig med saker som ger mig kraft även slaskiga dagar. När Januari närmar sig sitt slut tittar jag på min årsburk och gläds åt alla färgglada lappar som vilar däri trots en del besvikelser längs med månadens stig.

Innan jag kryper till kojs plockar jag fram en blommig favoritklänning att inleda morgondagens arla stund med eftersom träning väntar innan jobbet. En klänning fylld av livets blommor i alla de färger jag älskar som påminner mig om Pippiprinsessan som glömts bort lite på sistone. Närvarande tillit vill jag fylla livet med och plocka de blommor som växer i livets dikeskant.

Var varsam med dig själv..

... avslutar jag ett mail till någon som jag önskar är just det.

Hur ofta är vi varsamma med oss själva när vi behöver det? Jag slarvar med det ibland i alla fall. Att behandla mig själv med varsamhet och tolerans vissa dagar när det kanske är just det jag behöver.

Varsamhet. Vilket vackert ord när jag tänker efter. Jag är ju en ordnjutare som med lekfullhet jonglerar ord och meningar. Mina ledord för året är kärlek, mod och tillit. Men man kan ju också kombinera dem och skapa kärleksmod, tillitskärlek, tillitsmod eller tillitskärlek. Fylla nyorden med sin egen kraft och betydelse och se vilka dörrar som öppnas.

Idag önskar jag er de ord ni behöver med er på världen, kanske är det kraft, energi, lekfullhet, eftertänksamhet eller varsamhet? Innerst inne vet ni vad ni behöver och vad som leder er rätt.

Det är som att vandra i en julkalender..

... så mysigt är det säger bästa vännen där vi vandrar under stjärnorna i Gamla stan.Strax efter börjar skira snöflingor dala ner över oss där vi vandrar i livet.

Finaste vännen är på besök från Dalarna och vi har två härliga dagar ihop. Vi fyller livets kalender med sköna stunder, skratt, god mat och promenader genom den vackra staden. En vän som känt mig länge, som pekar ut självklarheter som jag tappat bort men som också är ärlig och kärleksfull i sina råd. Som famnar mig i sin omtanke och där vi stundtals skrattar så vi nästan trillar ihop.

Mötet fyller mig med energi, det fyller mig med hopp och det fyller mig med styrka. Vi har stått vid varandras sida som musketörer och gått igenom såväl glädjedagar som sorgedagar. Stockholm blir tomt när hon kliver på tåget men egentligen så finns hon ju alltid där, bara lite längre bort än jag önskar. I tanken besöker jag henne ofta.

I en stad som känns som min..

.. sparar jag hjärtestunder att plocka fram de gråa dagarna.

I tre timmar på café Zenit när tisdagsförmiddagen tar sin början möter jag stjärnströsslaren Emma (som har bloggen Livskrafter). Våra livsvägar korsade varandra i bloggvärldens vindlande skog innan vi sedan träffades i verkliga livet.

Vårt samtal berör stora och små ämnen. Vi pratar coaching, kärlek och livet. När vi skiljs åt så känner jag alltid att det finns så mycket mer jag vill veta och diskutera. Det är härligt, ett möte att spara i hjärtat, nya tankar tar jag med mig att reflektera över och saker jag tror på som vi delar gläder mig på min väg.

Senare samma dag möter jag någon som känt mig hela livet, en av pedagogiska mammans vänner som alltid delar med sig av boktips, livsvisdom och snälla ord. Det är livets gåta att ha människor vid sin sida som stöttar en och delar livets upp och nedgångar.

Sista dagen innan jag lämnar så njuter jag Göteborgs innerstad, Haga och Linne. Jag förundras över hur snabbt man kan resa i tiden genom att besöka Kronhusbodarna som ligger ett stenkast från Nordstan, jag besöker en härlig atelje som förtjänar ett alldeles eget inlägg längre fram och sen njuter jag att känna att det här är min stad även om jag inte bor här längre. Det finns platser som är hemma även om man inte tillbringat större delen av sitt liv där. Det tre år som jag bodde här i en stad som fångade mig präglar mig än idag.

När tåget lämnar staden så bär jag med mig den i hjärtat. I återkomsten till huvudstaden möter mitt hjärta ännu en av sina städer.

När solen lyfter himlavalvet..

...över stora staden väntar mina fötter på att få lämna perrongen och kliva på tåget. Det är lördag och dagen har just börjat.

Vecket i tiden mellan två städer fylls med reflektion, läsning och förväntan. Det vilar en dimma över fallna löv och snårig granskog när tåget rusar förbi. Sjöarnas vattenytor suddas ut under älvors dans och jag vilar i tanken under några timmar.

När tåget anländer Göteborg väntar finaste vännen med stora famnen och skratt i sin blick. Att resa bort är ibland som att komma hem. Vänners liv som jag delar i tanken men inte i vardagen fyller mina dagar.Vi samtalar som om tiden stått stilla även om vi känt varandra i många år. Skrattet bubblar inom mig ofta och fyller mig med energi och stillsam lycka.

Nu doftar det hembakt äppelpaj som ackompanjeras av vännens sång. Vår vänskap föddes över en sådan paj och den gör mig rik på riktigt. Jag fylls av glädje att tillbringa ytterligare två dagar i fina staden.  När stjärnorna tänds över söndagskvällen så tänds livets stjärnor inom mig.