Zen pencils...

.. är sajten där en konstnär som sina egna tolkningar av citat på ett fantastiskt sätt.

Här har han tolkat ett citat av CS Lewis om sårbarhet.

Denna fantastiska strip har sedan tolkats i film och foto av läsare vilket ni kan se mer av HÄR.

Citatet i sin helhet lyder:

“To love at all is to be vulnerable. Love anything, and your heart will certainly be wrung and possibly be broken. If you want to make sure of keeping it intact, you must give your heart to no one, not even to an animal. Wrap it carefully round with hobbies and little luxuries; avoid all entanglements; lock it up safe in the casket or coffin of your selfishness. But in that casket — safe, dark, motionless, airless — it will change. It will not be broken; it will become unbreakable, impenetrable, irredeemable. The alternative to tragedy, or at least to the risk of tragedy, is damnation. The only place outside of Heaven where you can be perfectly safe from all the dangers and perturbations of love is Hell.”

CS Lewis har därmed inte skrivit enbart den litteratur om Narnia som präglar barndomsminnet utan även sagt något väldigt klokt om livet och kärleken.

Mod att vara sårbar...

 

... heter en alldeles fantastiskt bok av Brené Brown som jag sträckläste när jag fick den.

Jag har tidigare tittat på hennes fantastiska TED-talks och inspirerats så när jag såg att hennes bok kommit ut på svenska så kändes det som en självklarhet att köpa den. Brene pratar om vikten av att vara sårbar. Hon har uttryck som jag gillar och som är lätta att förstå när hon beskriver dem, som otillräcklighetsfällan, sårbarhetsbaksmällan och skamtålighet. 

Sårbarhet är en styrka visar hennes forskning vilket nog många av oss inte trott. Att vara sårbar och våga stå i det är inte det lättaste och att man efteråt kan känna sig ännu skörare, bortgjord eller få en inre kritiker på högljutt besök känner åtminstone jag igen. Det är därför jag är så förtjust i ordet sårbarhetsbaksmälla, för det är ofta så det känns efter en utmaning för mig. Det är inte alltid man står där jublande med knutna nävar i skyn och bara njuter att man åstadkommit något som utmanar en, ibland står man där och känner sig ganska liten, skör och skakig i knäna efteråt. Det kan ta några dagar och ibland längre innan det känns bra för mig och innan självkritiken lagt sig.

Jag får sårbarhetsbaksmälla när jag hållt en presentation eller talat inför folk. Inte så himla härligt ärligt talat. Andra brukar ofta trösta med att efteråt kommer det att kännas bra men för mig funkar det inte så. Jag mår ofta sämre efteråt och blir ganska slutkörd och skör. Jag känner inte den där lättnaden och stoltheten som andra beskriver och därmed tror även att jag ska känna igen mig i. Men nu har jag ett ord på det och jag vet att Brené Brown känner igen sig i samma sak.

Så imorgon vid 10 kommer jag säkert ha en begynnande sårbarhetsbaksmälla efter att ha hållit ett frukostseminarium i konsten att coacha personer med psykisk ohälsa i Malmö.  Men jag gör det eftersom jag vill att kunskapen ska komma ut och att härliga coacher ska kunna använda mina erfarenheter i deras möten med de jag möter dagligen eller med andra personer som har svårt att sätta mål. Jag gör det helt enkelt för mina hjältars skull som möter mig i mod och sårbarhet när jag coachar dem.

Jag tycker om människor som vågar visa sin sårbarhet och därmed måste jag ju även våga visa min. Jag tränar på det så att de jag möter i min privata sfär inte enbart förnimmer min styrka utan även de sidorna som inte alltid är lika lätta att visa. Det är att vara modig på riktigt och stark på ett sätt som bär mig genom livet, att våga visa vem jag är även i min osäkerhet. Som Leonard Cohen sjunger:

There is a crack in everything.

Thats how the light gets in



Detta vackra citat finns även med boken.
Bilden är lånad av Vaviva.

Jag behöver pepp..

... messar jag till några vänner och pepp kommer i form av telefonsamtal, mess och mail.

Onsdagens frukostseminarium gör mig lite nervös stundtals och då behöver man lite stjärnströsslare som peppar och tror på mig. När jag var yngre kunde jag nog inte be om det men att visa sina behov när man är sårbar gör det ju lättare för vännerna att just kunna vara de fina vänner de vill vara.

Nu är vi några som anmält oss till lyckokursen jag bloggade om i förra inlägget och vi tänker göra vår egen lilla studie- och diskussionscirkel när den börjar. Dela lyckan och diskutera den. Det ser jag fram emot, delad lycka är dubbel lycka.

Sen har jag antagit en lyckoutmaning att i 100 dagar i rad dela en bild på något som gjort mig lycklig med början imorgon.  Jag kommer använda instagram som min plattform för den bilden. Om ni vill följa mig där så finner ni mig under Livertvida. Utmaningen heter 100 Happy Days och ni kan själva anmäla er HÄR. Tipset fick jag återigen från läsvärda bloggen Hello Happiness.  Någon mer som vill haka på och dela lycka i 100 dagar?

Kloka citat ger mig vardagslycka, tröst och insikter. Men
så är jag ju en ordälskare också. 

Vi talar om begreppet sorg..

.. jag och min ungdomsvän när vi möts den kalla tisdagen.

Om hur sorg ofta betraktas som något naturligt vid dödsfall men att det finns så många sorger som man inte kanske ger samma vördnad. En sorg över en separation, barnet man aldrig fick, ett arbete man förlorade eller ett husdjur som gick bort.  I den sörjandes liv finns ju sorgen och ingen utifrån kan egentligen värdera vad någon annan får sörja. Ändå gör vi lätt det. Kom över det, köp en ny hund, du har det så bra ändå. Kanske man bara behöver lyssna till sin sorg eller åtminstone erkänna den.

Många bär på sorg som sopats över, logiskt hanterats eller ignorerats kanske från dem själva eller från nån annan. I samband med diskussioner om sorg är det flera gånger jag hört talas om Svenska institutet för sorgebearbetning som har hjälpt många, vissa har burit med sig sorger i stor del av livet. Jag har själv funderat över att gå en sån utbildning eftersom jag möter mycket sorg hos de jag möter och jag tror att om man bearbetar den växer insikter och man får en möjlighet att så nya frön. Än så länge är det bara en tanke.

Det är i empati, inkännande och lyssnande som ett äkta och genuint möte kan födas. Brené Brown är en spännande forskare som pratar om vikten av empati och vara sårbara. Hennes TED-talks är väl värda att lyssna på. I denna lilla film avtalas varför empati är så viktigt med en helt fantastiskt liten tecknad film. Ta er gärna tid att se den.

När rå vinterkyla sänker sig över Stockholmsstad...

...finner jag värme i mötet med en vän som känt mig över halva livet. Vi lärde känna varandra som unga flickor på väg mot tonår och tillbringade all ledig tid i varandras sällskap under många år. Vi berättade allt för varandra och delade sorger och glädjestunder. Livets vägar och omständigheter skilde oss åt men vi återfann varann för några år sedan. Vi bor på olika platser men när hon är på kurs i Stockholm möts vi för några timmar och himlen känns lite klarare när vi skiljs åt efter ett öppet samtal kantat med gapskratt.

Du är så himla självständig säger min vän. Ja, det är nog så, vilket såklart är både en styrka och en svaghet. Min självständighet har fått mig att våga gå egna vägar, göra det som är bra för mig och fatta svåra beslut men jag kan ha svårt att be om hjälp och stöd eller uttrycka behov. Men jag jobbar på det och jag blir bättre på det. Men jag tycker om den sidan hos mig men kanske är den på lite för hög volym och behöver skruvas ner ibland.

Det är så härligt att kunna ha ett öppet och ärligt samtal där det känns som om man känner varandra så väl även om vi båda har förändrats och är erfarnare men vi varandra på ett plan som gör att man ibland inte behöver säga så mycket. Ett möte en kylslagen tisdag där vi båda är trötta när vi möts men desto piggare när vi skiljs åt. Vissa saker ger helt enkelt mer energi än vad de tar.

Jag vill se dig dansa säger min vän, jag bara skrattar och tänker att det har hon väl gjort många gånger där vi studsat på Rättviksparkens golv med permanenten fladdrande och med luggar av stål efter mycket hårspray. Några år senare på Bolanches dansgolv i Borlänge men då med bortklippta lockar och korta midjetröjor istället. Men hon förtydligar och beskriver att min kärlek till dansen som finns idag vill hon se. Dansen är numera min drog och det som bär mig genom glädje och sorg numera. Ett viktigt livselixir för mig där jag är i stunden, glädjen och musiken. Mina vänner och min familj är ett annat livselixir. Det gäller att finna ditt eget livselixir för det är där kraften, kärleken och livet finns.

En bild från nätet som fick min barndomsvän
att tänka på mig.

Du är så stark..

.. säger en vän.

Hon säger det när jag känner mig som sårbarast och mest vilsen. Ändå är det styrkan hon ser. Men kanske är det då man är stark. När man trampar upp en ny liten stig, försöker stå upp för sig själv och väljer annorlunda. När riktningen inte är lika tydlig som den brukar och när snöflingor virvlar och skymmer sikten. När man väljer att luta sig mot vänner och bara vara i det som livet ger.

En annan vän skickar en länk med ett klipp av Brené Brown som lyfter vikten av sårbarhet som hon snubblat över i sin forskning. Att det är genuin sårbarhet som kan vara vår styrka. Samma vän överlämnar idag denna bild tryckt på ett kraftigare papper så jag kan påminna mig om viktigheter och förbise oviktigheter. Jag frågar livet och livet svarar.

När jag trasslar in mig i kluriga tankar så försöker jag trassla ur mig eller hitta andra tankar. Ibland kommer en vän och drar i en tråd och trasslar ur mig. För ensam är inte stark, vi blir alltid starkare tillsammans. Jag tycker dock att livet är skimrande trots trassel, snöstorm och omvägar. Det är då vi får använda kreativiteten, det livet lärt oss och sen klä oss varmt inför färden.

Jag älskar livet. Det kan låta klyschigt men jag tror att det är en av mina största styrkor. För om man älskar livet finner man alltid något vackert i det även de dagar när man känner sig liten eller något inte blir som man tänkt. Livet har så många facetter så det finns så mycket att njuta av när alla inte glimmar mot en. För om jag lägger lyckan i andras händer måste jag söka den, men om jag planterar den inom mig så bär jag den med mig. Lyckans frön vattnar jag med tacksamhet, tillit, kärlek, sköna stunder och gemenskap med de jag tycker om. Då växer den även om stormen viner i knutarna utanför.

http://www.brenebrown.com/

Min oerhörda styrka

... kombinerad med min sårbarhet och bräcklighet är det som gör mig till människa.

Jag är övertygad om att du som läser det också besitter just det. Dagligen förvånas jag över de styrkor som de människor jag träffar såväl privat som i mitt arbete. Men styrka utan sårbarhet blir hårdhet och sårbarhet utan styrka blir uppgivenhet och jag är övertygad om att de i de flesta fall går hand i hand.

Vad ser du hos dig själv och andra? Kan du se dina styrkor? Kan du erkänna din sårbarhet? Är du rädd om andras känslor? Är de rädd om dina? Uppmärksammar du styrkan eller ifrågasätter du den?

Min inneboende styrka och min fasta förankring i jorden förvånar mig ibland. Ibland kan jag inte se den och ibland är den mer än tydlig. Min sårbarhet är inte alltid en styrka medan den i andra lägen faktiskt är just det. Glöm inte att er egen styrka eller andras finns där även när ni inte ser den. Ett grässtrå böjer sig lätt i vinden och ändå kan det spira upp genom asfalt med sin växtkraft.

Lev livet levande säger jag lite då och då. Att göra just det innebär att vi i vissa situationer blir sårbara men även att vi ibland måste våga vara starka eller stå upp för saker vi tror på. När vi utmanar oss själva så är vi både och. För att kunna vara modig krävs en gnutta rädsla men även att man samlar sin styrka och vågar ta ett steg för att möta sina rädslor.

Under en promenad på en lavastenstrand på Hawaii hittar jag vita hjärtan och påminns om att miljontals vattendroppar tillsammans kan slipa den en hård sten till den vackraste av symboler. För är inte hjärtat just det? Vår styrka och sårbarhet i sin renaste form.