Om det inte är min uppgift att vara medmänniska,

vems uppgift är det då?

Den frågan avslutar Stefan Einhorns fantastiska Vinterprogram. Hans program går rakt in i hjärtat och frågan stannar hos mig. För jag vill vara en medmänniska och jag vill möta medmänniskor. Stefan Einhorns visdom öppnar upp rum i mig dels när jag lyssnar på hans tankar i etern men även när jag läser hans debattartikel i GP.

Öppna hjärtat för det som får själen att sjunga är något jag försöker följa. Stefans tankar släpper jag rakt in i mitt hjärta och jag inser att jag måste läsa alla hans fem böcker. Böcker som mina vänner äger och som jag tänkt på varje gång jag hört en intervju med honom, men nu ska det bli av. För jag vill fortsätta vara nyfiken och inse att jag har mer att lära eller ibland få någon annans ord på det jag tror på.

Precis som jag håller med och tror på det som står i de där mailen som jag får från "The Universe" varje vardag. Dagens mail löd såhär:

Would you ever take a journey,Vida, if you knew ahead of time that you'd become hopelessly lost, have your heart broken into pieces, and sometimes wish you'd never been born?

Now, how about if you knew ahead of time that on that very same journey you'd also find yourself, fall passionately in love, and live happily ever after?

Yeah, I know, you made the same choice a long, long time ago.

Que bueno, The Universe