Jag försöker somna med ett leende...

... och vakna med ett leende, för det känns bra säger min musikaliske lillebror. Jag tror man blir gladare då.

Han är 14 år yngre än jag, dvs 22 år fyllda och så klok. Sådär klok var inte jag i hans ålder. Det är roligt att diskutera med honom, vi är ganska lika tankemässigt idag där vi står i livet och båda optimister. Jag stannar hos honom och hans sambo över helgen då arbetet fört mig till den ort han bor. Det är vardagslyxigt att få hänga med sin bror när man inte ses så ofta. Vi pratar musik, livet och vardagssaker. Att utbyta tankar, få se saker ur ett annat perspektiv och bara vara tillsammans är verkligen något jag tycker om. Så tänker jag tillbringa helgen till stor del och det finns inget jag hellre önskar.

Vi pratar om vår bakgrund och att det nog präglat oss mycket att växa upp i en tillåtande, stundtals högljudd familj där musik, kultur, diskussioner, att göra det man vill och få vara den man är har setts som något självklart. Som syskon är vi alla olika personligheter med olika livsvägar men vi gör alla nåt vi trivs med och är självständiga.

Han tipsar mig om albumet Pink Moon av Nick Drake och breddar min musikaliska värld ytterligare. Men även om vi båda är grubblare så är det viktigt med att inte ta sig själv på för stort allvar jämt. Man behöver bemöta livet med humor säger min bror och avslutar vår diskussion med ett favorituttryck:

Det som inte tåls att skämtas om, tåls sällan att tas på allvar.