Kan bara inte sluta lyssna på det här..

Det är min lillebror Viktor som spelar ett intro. I min värld så bara måste han skriva klart den sången för jag tycker så mycket om det. Det är magiskt att han kan skriva och framföra musik, han har en unik gåva och jag är så lyckligt lottad som får ta del av den. Älskade lillebror, du öppnar världar jag inte trodde fanns.

Jag försöker somna med ett leende...

... och vakna med ett leende, för det känns bra säger min musikaliske lillebror. Jag tror man blir gladare då.

Han är 14 år yngre än jag, dvs 22 år fyllda och så klok. Sådär klok var inte jag i hans ålder. Det är roligt att diskutera med honom, vi är ganska lika tankemässigt idag där vi står i livet och båda optimister. Jag stannar hos honom och hans sambo över helgen då arbetet fört mig till den ort han bor. Det är vardagslyxigt att få hänga med sin bror när man inte ses så ofta. Vi pratar musik, livet och vardagssaker. Att utbyta tankar, få se saker ur ett annat perspektiv och bara vara tillsammans är verkligen något jag tycker om. Så tänker jag tillbringa helgen till stor del och det finns inget jag hellre önskar.

Vi pratar om vår bakgrund och att det nog präglat oss mycket att växa upp i en tillåtande, stundtals högljudd familj där musik, kultur, diskussioner, att göra det man vill och få vara den man är har setts som något självklart. Som syskon är vi alla olika personligheter med olika livsvägar men vi gör alla nåt vi trivs med och är självständiga.

Han tipsar mig om albumet Pink Moon av Nick Drake och breddar min musikaliska värld ytterligare. Men även om vi båda är grubblare så är det viktigt med att inte ta sig själv på för stort allvar jämt. Man behöver bemöta livet med humor säger min bror och avslutar vår diskussion med ett favorituttryck:

Det som inte tåls att skämtas om, tåls sällan att tas på allvar.

Har du bara halvsyskon?

Är en fråga jag får svara på med jämna mellanrum. Idag är en sån dag.

Ja, det stämmer men jag ser dem inte som halvsyskon utan som syskon punkt slut svarar jag.

Men egentligen är ni alltså bara halvsyskon framhärdar personen. Ja det stämmer svarar jag. De som känner mig väl skulle säga att när jag svarar låter jag aningen trött och irriterad. Det är precis så jag känner mig för det jag ville säga med mitt första svar är att de är mina syskon, de är inte halva på något vis och min kärlek till dem är gränslös. Jag förstår att personen bara försöker få en positionsbestämning och utreda det biologiska släktskapet men för mig är det ganska irrelevant om vi är "hel" eller "halv" syskon.

Jag har haft den här diskussionen många gånger och ofta har de som ställer frågan bara helsyskon och de verkar tro att det är nån skillnad. För mig är det inte det och ska jag vara ärlig så har jag en bättre relation med mina så kallade halvsyskon än en del har med sina helsyskon. En av mina systrar är jag dessutom ihopgift med (och vi har 3 gemensamma syskon) så vi har inte ens biologiska band. Men hon uttryckte det så fint på sin möhippa: Jag minns inte ett liv utan dig, du har alltid funnits i mitt liv. Vi var barn när våra föräldrar träffades och hon var yngre än mig, så i hennes värld har jag alltid funnits. Likadant antar jag att det är för våra yngre syskon.

Kärlek går inte att mäta i biologiska band, antal år man varit tillsammans eller hur nära varandra man bor. Kärlek bara är. Så nu vill jag tillägga en gång för alla att mina syskon är mina syskon och den kärleken är hel. Alltså är de i den bemärkelsen mina helsyskon.

Vilken värme!

Å då tänker jag inte på någon hastig värmebölja utan den värme som präglade såväl bröllopet som festen igår.

Skratten klingade. Mina fantastiska syskon, kusiner, våra föräldrar, brudgummens familj, alla deras vänner som rest över hela Sverige för att skåla, dansa och fira deras stora dag. Pedagogiska mammans brudbukett, sången som klingade i kyrkan, talen, utmaningen av scenskräcken för att sjunga till just vår syster, möten med människor från förr och nya bekantskaper. Bystugan som var fylld till bredden och helstekt gris med färskpotatis i stora högar på våra tallrikar.

En magisk dag så som bröllopsdagar ska vara. Jag ler fortfarande trots trötthet och gläds med min syster och hennes man. En dag att minnas, inte för det strålande vädret men för värmen, kärleken och min underbara familj som nu blivit ännu större.

Vem var det?

Som jag träffade har flera undrat. Vad var det egentligen för dröm som gått i uppfyllelse?

Nu har jag bestämt mig för att vara personlig och faktiskt berätta. Det är ju trots allt en väldigt viktig händelse i mitt liv. I fredags så träffade jag min två år äldre storasyster (och hennes familj) för första gången. Vi fick kontakt via facebook och hon ringde upp mig. Min syster är bosatt utomlands sedan 17 år men ringde mig när hon var i Stockholm.

Så vi träffades i en hemlig trädgård på centrala söder och åt vita smultron med hennes barn lekande i det gröna. Vi umgicks i över 5 timmar och det kändes märkligt enkelt med tanke på att vi aldrig träffats och ännu inte känner varandra. Ännu en dröm som gick i uppfyllelse.

Jag har känt till min syster (och storebror) sedan barnsben och velat träffa henne så länge jag kan minnas. Som ni nog förstår så är jag inte uppvuxen med min pappa och när han dog för några år sedan så fick jag kontakt med min bror (vars dotter jag träffade i Maj) och numera även med vår syster.

Jag har ju redan fantastiska syskon som delat större delen av min livsstig men det känns spännande att träffa ett som bara gjort det i tanken. Hon var mer än jag någonsin kunnat önskat, hon var faktiskt en sådan som jag i ett annat sammanhang gärna velat bli vän med och nu är hon till och med min syster. Jag är så oerhört tacksam över det.