Min alldeles egna livshistoria..

.. berättade jag för Svante som har ett företag där han nedtecknar olika människors livshistoria.

Det blir något annat när jag inte sållar bland orden själv. Personligare och med fokus på delar som kanske inte jag lyft fram. Många gånger så är jag inte så personlig som jag verkar, jag har ett drag av att vara privat i mitt bloggande. När jag bloggar så nedtecknar jag ju delar av min livshistoria men det här är en del av min livshistoria berättad av någon annan. Den egna utmaningen att göra det i max 1200 ord var Svantes och det blev exakt 1200 ord i originalberättelsen (jag har kortat ner min mammas namn och tagit bort ett enda ord ur texten). Det här är Svantes text. Tack Svante.

"Om man gör det man brinner för så kommer man någonstans"

Jag ser inte Liv på stationen i Järna där jag lovat möta henne. Och när jag sticker handen i fickan är mobilen inte där... Via en lånad telefon får jag tag på henne. Det visar sig att hon redan är på parkeringen. "Varför skulle jag vänta på perrongen. Jag klarar mig själv, jag är ju gammal backpacker."

Liv är självständig och drivande; jobbar med att coacha andra människor att våga gå sin egen väg och följa sina drömmar. Som hon själv gjort – och gör. Den första, banbrytande resan gick till Spanien. Hon var runt tjugo och hon känner att hon bröt med något den gången. Kanske med någon sorts arv; säkert med den gängse livsstilen i den lilla Dalabyn där hon växte upp...

Mamma M födde Liv på Gällivare BB i mitten av mars 1974. Livs pappa försvann ut ur bilden redan kort därefter. M är som Liv, hon har aldrig nöjt sig med att bara passa in. Hon har gjort som hon velat och alltid uppmanat och stöttat Liv att göra detsamma.

Via Uppsala och Bräcke hamnade Liv som femåring i ett knuttimrat hus utanför Leksand. Mamma M gick i näbbstövlar trots att ingen annan gjorde det. Pinsamt tyckte Liv – inte som femåring förstås, men som tonåring. När Liv var sex eller sju träffade M en ny man. Hans dotter blev Livs första "syster". Snart föddes även hennes tre yngre halvsyskon. Lägg därtill de två barn till hennes biologiska pappa som hon inte träffade förrän i vuxen ålder. Det blir sammanlagt fem halvsyskon, plus en bonussyster.

Men i Spanien, den gången i mitten av 1990-talet, stod Liv på helt egna ben. Bästa väninnan hade gjort henne sällskap när hon bläddrat i kurskatalogen hemma i Dalarna, men Livs dröm var inte hennes. Liv reste ensam. För pengar hon själv sparat ihop levde hon i fem månader i norra Spanien där hon studerade spanska. Återkommen till Sverige var hon en annan person. Hon hade upptäckt sin egen kraft, hon visste nu att det var möjligt att gå sin egen väg.

Liv fortsatte läsa spanska. Och beteendevetenskapliga ämnen. Sedan blev det kriminologi. Det innebar en flytt från Göteborg till Stockholm, och hon lät flyttlasset gå redan innan hon visste om hon kommit in. För hon visste ju. Hon visste att det hon vill göra kommer hon att kunna göra.

"Beteendevetare får du väl aldrig jobb som", sa folk. Men Liv tog sin examen och i dag har hon sin andra anställning som beteendevetare. Hon blev "headhuntad" till tjänsten, mycket tack vare att hon även hunnit utbilda sig till coach. "Om man gör det man brinner för så kommer man någonstans", säger hon.

På sitt första jobb som beteendevetare jobbade hon med ätstörningar. Hon hade fast tjänst och bra betalt. Men efter fyra år ville hon vidare. Hon sa upp sig och blev därmed avstängd från A-kassan. Det kändes i hela kroppen att det var rätt. Så varför tveka, varför lyssna på dem som sa att hon inte borde? Nästa steg blev den där coachutbildningen – betald ur egen ficka.

För tio år sedan höll hon på att bränna ut sig. Hon hade levt ett roligt men alldeles för aktivt liv. Det var då livet sa att "nu, Liv, är det dags att börja lyssna på din kropp". Under många år därefter var hon aldrig riktigt pigg. Sov så fort hon fick chansen. Sakta men säkert integrerade hon livets hårda läxa. Hon lärde sig lyssna på kroppen, och att säga nej.

Det är nog därför det är så lätt att säga ja nu. När hon vet att något är rätt. Det finns ingen anledning att tveka; ingen anledning att fråga sig vad det kan få för konsekvenser. Det är bara att fortsätta gå – hennes egen väg, den enda hon verkligen har lust att gå.

En dag vill Liv ha ett pippihus med torn på. Där vill hon dricka te, läsa böcker och titta på stjärnorna. Och hon vill ha fullt av fri tid som hon kan använda till exempel till att resa. Men det blir efter att hennes nuvarande projektanställning i en av Stockholms kranskommuner tar slut år 2012. Någon gång därefter...

Liv har rest jorden runt och hon har simmat med delfiner på Hawaii. Erfarenheter som dessa förvarar hon i den inre skattkista som är märkt med "förverkligade drömmar". I en annan skattkista finns "svåra erfarenheter som lärt mig något om livet". I den kistan finns den gången hon nästan gick in i väggen. Där finns också ett tomrum – precis där hennes pappa egentligen skulle funnits. Att han valde bort kontakten med henne har känts svårt. Men när han dog för tio år sedan hade Liv trots allt hunnit förlåta honom.

Som liten var hon ledsen. Senare var hon arg och besviken. Som vuxen lärde hon sig så småningom se att det var hans rädslor och svaghet det handlade om. Hon såg att det framförallt var hans förlust, inte hennes. Och hon såg allt hon fått i stället. Livs morföräldrar har alltid känts som bonusföräldrar för henne.

En annan svår och lärorik episod kom när Livs pojkvän råkade ut för en allvarlig olycka. Plötsligt blev hela hennes tillvaro till ett pendlande mellan jobbet, sjukhuset och rehabiliteringshemmet. När pojkvännen började återhämta sig fysiskt drabbades han av en livskris. Liv drogs in i den. Och det blev för tungt. Hon gjorde slut på relationen. Det väckte djup sorg. Men det kändes rätt. Hennes livstro testades och fördjupades. Hon såg att det går bara att ta emot livet precis som det kommer, det finns inget annat sätt.

Liv är 36 år i dag. Hon bor ensam med sina två katter i en lägenhet i en närförort söder om Stockholm. Hon är anställd i ett projekt som tar slut inom två år. Många skulle tycka att det ser ut som ett liv där det finns mycket övrigt att önska. Men Liv älskar sitt liv som det är, inklusive viljan att förbättra det.

I sitt jobb stöder och inspirerar hon unga vuxna mellan 18 och 29 år som lider av social och psykisk ohälsa att våga tro på sina drömmar. Dessa människor hör till dem som står allra längst från samhället. Många har inte ens gått ut grundskolan, vissa har aldrig haft något jobb, de flesta har mycket låg självkänsla. Men de har drömmar. Och Liv älskar att stödja dem att hitta sina egna sätt att förverkliga dem.

När jag kör Liv tillbaka till pendeltåget rasslar det plötsligt till i motorn i min gamla Peugeot. Jag svänger in till vägkanten. Motorn går ned i varv och dör helt efter ett par sekunder. Den går inte att starta igen. Frågan är om den alls går att reparera, den verkar ha skurit...

Jag tänker på Helon, Livs morfars far, ett utomäktenskapligt barn med järnvilja. För ungefär 100 år sedan, vid 18 års ålder, bestämde han sig för att trycka upp egna visitkort. Han byggde upp flera affärsverksamheter, däribland en färghandel i Gällivare. När färghandeln brann ned var den till största delen oförsäkrad, men Helon tog lån och byggde upp den igen. Det tog honom trettio år att bli skuldfri. Liv brås nog en hel del på Helon, tänker jag. Och bilen...? Den går säkert att fixa på något sätt!