Jag kör till kupolen....

... för att träffa människor jag tycker om.

Runt min hals vilar mitt fina hänge från Elisa Day med orden wish och dream på varsin sida. Jag påminns gärna om det jag tror på och föll direkt för hennes fina smycken och det här hänget är just nu en favorit.

Om inte jag klivit in i bloggvärlden för några år sedan kanske vi aldrig möts jag och härliga Di. Vi träffades första gången för drygt ett år sedan tillsammans med skimrande Emma som också skulle varit med men fick lov att stanna hemma tack vare en ilsken bacill. Tänk vilka fantastiska möten det finns därute som bara väntar

Di bjuder på livserfarenhet, värme, kreativitet och en idé som nog ska snurra några varv. Kanske är det så jag ska göra? Kanske är det en del av min livsstig? Kloktankar, insikter, mod att våga göra saker annorlunda och tankar kring hemmet och inspiration och ett lite lättare steg än det jag kom med är det jag tar med mig från mötet. Hon sådde några frön hos mig som ska få gro där så får vi se vad som händer. Själv skriver Di såhär om vårt möte på sin blogg(jag blev lite generad men vill ha texten sparad även på min blogg):

idag kramade jag om goa Vida. Hon är ursöt i sin spetsklänning och som alltid strålar hon av ljuvlig livslust och har så tänkvärda saker att säga. Saker som ger mig reflektioner. 3 timmar flyger iväg, ja....en riktigt lång fikastund som pockar på mer. Kommer på mej själv att jag glömde att höra om delfinresan....och vi skiljs åt med en varm kram, och jag känner det lite som om hon drunknar i mina armar ;0) denna ljuvliga kvinna....och hon lämnar en djup reflektion över att jag ska vara lite mer ego under 2011, och lite andra tankar om mitt framtida arbetsliv...."gräv där du står" klingar i mitt huvud när jag lämnar Kupolen...

Efter mötet med Di så möter jag vänner som känt mig under större delen av mitt liv. Vi skrattar, funderar, reflekterar och pratar om svåra saker och mindre svåra saker. Vi har burit varandra och även låtit oss bli burna under livets gång. De hjälper mig med min oro och får mig att skratta åt mig själv. De är bland de klokaste kvinnor jag vet och vi känner varandra väl. De har lika nära till skratt som de har till allvar och det är en rikedom.

Dagen lämnar mig med nya tankar, visheten om att vara rädd om möten med såväl gamla vänner som nyfunna. Att köra hem från Borlänge till Leksand blir en mindre rolig historia, snön yr och det är mörkt. Men man behöver ju inte se hela vägen för att komma ända fram, man tar några hundra meter i taget i lugn takt och tillslut anländer jag till det röda huset fyllt av människor jag tycker om. Så är det i livet också, man måste inte se hela vägen för att komma dit man vill... bara man fortsätter köra i rätt riktning och byter resmål om det blir nödvändigt.