Det kan finnas nåt så särdeles vackert..

... i ett gammalt fönster som knapphändigt döljer sina hemligheter för den som vandrar förbi.

Jag tänker på bloggvärlden som en plats där man ibland öppnar fönstret på glänt eller vid andra tillfällen på vid gavel. Kanske så låter man betraktaren få kika in mellan glipan i gardinen till det som finns där innanför eller så låter man vackra utsirade fönsterluckor vila kring ens hemligheter och innersta drömmar. Vissa delar mycket och andra lite, oavsett vad så väljer man ju själv vad man vill berätta för omvärlden men det innebär såklart att bilden alltid är regisserad och korrigerad som i så många andra möten såväl i verkliga livet som över nätet.

Det är upp till var och en vad man visar, mottagandet vet man ofta inget om. För någon månad sen uppmanade en gymnasiekompis mig att söka till folkets sommarpratare eftersom hon älskade mina texter på bloggen. Jag hade ingen aning om att hon läst på min blogg sen flera år och tycker om det jag skriver. Det gjorde mig sådär glad i hjärtat när någon får ut något av mina snåriga tankar, lek med ord och ibland bara vardagsbetraktelser över livet. Men när jag skriver så tänker jag inte så mycket på mottagaren utan jag skriver för att minnas, skriva av mig eller bara få uttrycka mig på det vis jag tycker om. Det är en plats för mig, men det är mycket jag inte visar upp här som döljer sig innanför mitt fönster, det är jag nog lite för privat för. Men det känns fint att när jag gläntar på mitt fönster så kikar någon in utifrån sin egen horisont.

I verkliga livet så tycker jag om autentiska möten där man lär känna människor genom att våga glänta på fönstren till sina och deras inre rum för att senare kanske ställa dem på vid gavel och både våga visa dammtussarna under sängen som sina fina koppar. Det är inte alltid jag själv tycker det är lika lätt att öppna upp mina fönster och visa mina mindre härliga sidor som också en del av mig. Men för att våga möta nya saker måste du också våga blicka ut genom ditt fönster och varsamt öppna det så att syrendoft, fågelsång och regnets rytm kan öppna upp sinnenas rum och allt som döljer sig i ditt vackra hjärta.

Vad vill du öppna upp för? Hur ser ditt fönster mot livet ut?

Det blomstrar inom mig..

... av tanke på kommande äventyr. vackra sommarstunder och alla syrener som jag bara måste dofta på när jag passerar. Rosa skyar av äppelblom från grenar där äpplen kommer digna om hösten lyser upp himlen nästan mer än solen självt men det gäller att lyfta blicken och vara uppmärksam för att se det.

Hur många ska du egentligen lukta på frågar någon som är med mig på en promenad där syrenerna vilar i solens glitter. Hur många som helst svarar jag. Det är ju nu de blommar, doften går inte att fånga utan bara njuta i stunden. Och jag njuter. Njuteri tycker jag är viktigt på riktigt. Jag njuter ofta även om texterna om mina njutbara dagar inte är så många just nu.

Min dator krånglar så att jag inte skriver så mycket här handlar inte om att jag tappat orden eller blogglusten, bara verktyget för det. Det är dags att köpa en ny bärbar vän till mina texter och tankar. Jag tycker sådana beslut är svåra till slut köper jag något spontant, jag vill ju bara ha något enkelt, litet och bärbart. En sådan dator man med lätthet bär med sig på stan så att man kan slå sig ner på ett cafe när andan kommer för en text som vill fram. Jag blir inspirerad i andra miljöer än de mina i hemmets vrå och jag tycker om rörligheten. Det passar mig som den vandrande nomad jag är.

Det skimrar grönt på promenaden i livet och blomsterprakt fyller dagarna, mitt inre matchar den yttre sommaren och jag trampar upp en ny stig som jag inte vet vart den leder, fast när vet man det egentligen tänker jag sen. Det är ju att inte riktigt veta vad som kommer runt nästa krök som är livet.

Från människa till människa förändras världen...

... och jag tycker att bland det finaste som finns är de som väljer att förändra världen till en bättre plats med hjälp av kärleksfulla handlingar.

Nyligen tipsades jag om Elin som syr barnkläder. Nu har hon startat en insamling där hon syr kläder till prematurfödda bebisar på Sundsvalls sjukhus. Målet är att förutom att de ska ha kläder på sjukhuset så ska de också få med sig ett litet kit hem. Man kan kontakta henne via bloggen. Man kan också så och ge kläderna till henne så hon kan ge till sjukhuset eller skänka tyger. Det ska vara mjuka tyger lite trikåigt då barnen är känsliga. Jag kan inte sy men jag kan tipsa andra som kan. Vill du veta mer så läs på hennes blogg som du hittar HÄR.

Det är medmänskliga handlingar som bygger broar mellan oss och skapar en stjärnhimmel av omtanke som strösslar oss alla som vandrar under dess skyar. Det skapar hopp. Hopp är vackert.

Ingen kan vara nere med en ballong..

... säger Nalle Puh och jag håller med.

Den lekfulla sidan av mig tycker verkligen om ballonger så när min vän K fyller jämt så får hon en ballongbukett istället för en blomma. I sina favoritfärger och med hjärtat som symbol för vår vänskap och all kärlek hon sprider ut i världen. Till Nalle Puhs citat lägger jag till att "Ingen kan vara nere med en vän som dig". Hon är en fin vän och jag är glad att vi delar varandras vardag.

Jag har lätt att glädjas och känna tacksamhet. Tacksamheten la jag ner mycket kraft på att få som en del av mitt liv för några år sen och idag är det en naturlig och väldigt viktig del av mitt liv. Att skriva tacksamhetsdagbok är nog en av de viktigaste saker jag gjort, en investering som växer av egen kraft och bara blir större.

Jag blir glad av ballonger, vackra blommor, regnbågar, doften efter regn, himlar som gör att jag slutar andas och vänskapliga samtal. Det är de små sakerna som skapar den bibehållna glädjen och de små vardagsmiraklerna för mig. Att hänföras över en perfekt blomma eller den skira grönskan och bara stanna upp och betrakta den och ta in den med hela mitt väsen är något som gör livet mer sirligt och innerligt. Det tar inte längre tid att vandra vägen hem med öppna sinnen som med stängda och det är alldeles gratis och samtidigt ovärderligt.

Utöver min egna tacksamhetsträning (som numera är automatiserad) så tror jag att det är min mamma och mina morföräldrar som hjälpt och stöttat mig hitta guldkornen i vardagen och livet. Det är jag dem oändligt tacksamma för och det bär jag med mig i varje dag. De har alltid uppmärksammat mig på det som är vackert och vad man själv kan göra av något. Som barn kände jag mig lyssnad på och jag fick med mig dem på diverse upptåg och de kunde se saker med ett barns ögon.

                                                              
Vi kan lära oss av barnen för dem är mycket förunderligt och tiden har ingen betydelse utan de kan förlora sig i timmar i en aktivitet och lyssna på samma berättelse om och om igen. Jag hoppas det fortsätter vara så och att den nya teknologiska utvecklingen inte innebär att även barn behöver vara ständigt sysselsatta och ta emot intryck. Ibland behöver vi vila från intryck för att finna genuina intryck i oss själva tror jag.

Med en bukett av ballonger, en klänning i rosors blom och en kväll för att fira en vän så gnistrar livet till lite extra. Det vill jag minnas.

I glappet mellan länder...

... så är vi tre vänner som spenderar ett dygn tillsammans.

Jag har inte åkt på kryssning på 20 år och det gjorde att när Birka letade testpiloter så blev jag en av de utvalda och jag lyckades dessutom få tag på en av de lyxigare hytterna alldeles gratis. Det var fantastiskt att ha en hytt där man kunde betrakta kust och skärgård glida förbi. Jag räknade Pippihus och vackra platser. Under vårt dygn bjöd på sol, dimma och regn. Allt vackert på sitt egna vis.

Fönstret, som gjort för att sitta i för någon som inte är så lång. Njutbart att få reflektera och bara ta in all skönhet genom att bara sitta där och njuta det som var i stunden.

Det är något helande med att blicka ut över vatten och nåt vilsamt med stillsamt känna vattnets rörelser fortplanta sig i båten. Det blir ett veck i tiden med vänner där skratt och allvar vandrar sida vid sida. Det skänkte lugn och energi.

Kommer jag att kryssa igen inom de närmsta 20 åren? Jag vet inte, det finns saker som jag inte tycker är lika charmiga med kryssandet och som var ganska likt hur det var när jag kryssade senast. Men om man åker som vi gjorde så var det väldigt vilsamt. Att se solen sänka sig över vatten är bland det vackraste jag vet. Jag inser att jag oftare borde betrakta solens i sin nedgång och uppgång. Det sluter sig vackert om dagen när den tar slut och väcker upp genom skönhet när den nya dagen tar vid. En stund som inte kommer åter men som upprepas varje dag.

Silkeslena fötter..

... så små att de kan vila i min hand.

En brorsson född in i en stor och bullrig familj där det finns mycket kärlek. Förra helgen sov han i min famn, tryggt intill mitt hjärta. Där bor han tillsammans med alla andra familjemedlemmar. Jag minns när hans kusin, min systerdotter också vilade där. Nu klättrar hon på klätterväggar och växer snart om mig. Jag vill minnas stunden för snart kommer han kunna gå, springa och dansa med all energi i världen men än så länge så ryms hans fot i min hand. Det är fint.