onsdag 16 september 2015

Duggregnet faller och ett sirligt dis..


... letar sig fram mellan de höstbelagda träden.


Vi är i Malmberget. Varje dag tar mormor och morfar en timmes promenad och under veckan jag har varit här har vi tagit en ny tur varje dag. Idag kommer vi till Malmberget där min mormor växte upp. Det är lite vemodigt att vara här numera säger mormor. Bakom stängsel vilar fina gamla trähus varav ett av dem var hennes barndomshem. Några gungor vajar i stillsam vind men inga barn kommer leka i dem någonsin mer. 

Det skär i mitt hjärta när jag ser Disponentvillan i detta skick
bakom stängsel. Ett hus som väcker hela min själ av längtan,
jag som ständigt drömmer om att bo i ett sekelskifteshus med
torn. På nätet finner jag olika information om dess framtid
men det verkar som att det ska flyttas och bevaras. Jag hoppas
sannerligen att det stämmer. Jag är helt förälskad i det
 huset.
(Fotot är lånat av Vardagslunken på Instagram)


Stängslet markerar rasområdet men är också en bit historia över en ort som närts av gruvan men nu får flytta på sig tack vare densamma. Det finns redan en gruvgrop där det gamla centrumet låg och nu vill LKAB bryta malm som ligger under samhället vilket inte gör det säkert. Malmberget var en plats med ett levande samhälle om man vrider klockan tillbaka. I  början av 1900-talet omsatte handeln ungefär 100 000 svenska kronor samma dag som löningen kom i flera år. En svindlande summa för ett arbetarsamhälle för över hundra år sedan. Kåkstaden berättar deras historia. Den är stängd denna onsdag i september men det är som att vandra i historien när man läser om den polske entreprenören Finkelstein, all handel som försigått och ser skylten för Kafé endast för nyktra.




Men det är trots allt min mormors historia som fascinerar mig mest av allt. Hon visar och berättar om livet där, även morfar bodde där tills att han var åtta så han fyller i med sina barndomsminnen. Mormor blir min guide och hon målar upp bilden av det samhälle som var när hon växte upp och var hennes familj bodde. Hon visar stigar hon vandrat på och berättar om vart alla ungdomar hängde och en tid när man fick förvarna polisen om att en möhippa var i görningen. Hennes historia är min historia. Min gammelmorfar Axel var själv gruvarbetare så även gruvnäringen är min familjehistoria. Axel som arbetade på ackord och lastade malmvagnar i en rasande fart. Att vara gruvarbetare innebar förmåner för både honom och hans familj men även att tjäna bra. Han fick stendammslunga som så många andra gruvarbetare men som den krutgubbe han var så levde han till endast några dagar innan han skulle fylla 90.

Jag tog inga bilder på stängsel, igenbommade hus och flagnande skyltar. Kanske för att jag vill minnas det på annat vis. Det kändes sorgligt att fotografera men jag önskar i efterhand att jag gjort det. Kåkstaden fick bli min fotokuliss, den delen av historien är tillräckligt avlägsen för att inte beröra lika mycket. Men jag fick låna en bild av Vardagslunken på Instagram och för de som vill se lite bilder från Malmberget så finns de HÄR och HÄR.

Jag hoppas de far varsamt fram med husen som man vill bevara och de människor som bor här för vilka Malmberget fortfarande är deras plats på jorden. Far varsamt med mitt minne färgat av mormors blick och hennes ord. 

Det är vemodigt, vackert och sorgligt att vandra här på en och samma gång. Malmberget gör fortfarande skäl för sitt namn men orten kommer sakteliga att försvinna. Samhället förändras och för bygdens överlevnad så får gruvan vara det som går före med arbetsmöjligheter och på den plats där gruvan haft en central plats över 100 år. Samhället utvecklas och ibland är det enda man kan göra att följa med.. De flesta jag möter verkar acceptera att så är det i gruvans land men det som är logiskt i tanken kan ändå kännas i hjärtat. Vissa av byggnaderna flyttas och bevaras som tur är. Jag ser en vacker och välskött sekelskiftesvilla där jag gärna skulle sitta på punchverandan och läppja mitt the och njuta höstens skönhet. Jag hoppas så att det huset får vara kvar. Man måste värna om det vackra och det unika.

8 kommentarer:

  1. Vemodigt och vackert på samma gång.... jag skulle vilja åka uppöver någon gång. tror jag bara har varit till Höga kusten bron som längst :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag häller med.. ofta är det vackra lite vemodigt och tvärtom upplever jag. Det tycker jag du ska göra, det finns så mycket vackert i hela Sverige och Lappland är en del av det. Kramar

      Radera
  2. Malmberget har jag aldrig besökt, men jag förstår att det är en vacker plats. Sorgligt dock att se förfallet. Disponentvillan ser ut som rena drömkåken för den som kan och vill renovera! Det är precis ett sådant där hus jag skulle vilja ta mig an!
    Beträffande din fråga om rostiga Tingeling som jag har i min trädgård så är den köpt i Västervik i affären "hos Magnus och Eva". Den kommer från Eldgarden och de har ganska många återförsäljare i Sverige! Förut Tingeling fnns det också en Peter Pan! För tillfället är den nog svår att få tag i, men den kommer säkert tillbaka i affärerna till våren. En bra och ganska billig present!
    Kram M.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det känns lite sorgligt. Jag skulle inte vilja ta mig an renoveringen men däremot boendet när det var klart.. men i dina händer vet jag att det skulle blomstra. Tack för tipset om tingeling.. ska se om jag kan finna en till mammas trädgård. Kramar

      Radera
  3. Det är vackert och sorgligt bara att läsa detta fina blogginlägg som berör mig. Den där disponentvillan skulle jag velat se interiören på när den blommade som bäst. Någon som vill ge huset kärlek borde snarast få flytta in. Jag är opartisk och tycker att du ska få det. Kram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag med.. hade så gärna velat vara där och kunna resa i tiden Vad härligt att du tycker att jag ska få det.. det tycker jag med. Kramar

      Radera
  4. Var uppåt i sommras och det är verkligen en intressant bygd. Måste vara roligt få höra berättas om sina rötter där. Härligt! Det är tragiskt se de vackra gamla husen förfalla. Nog borde de vara värld lite kärlek och omtanke. Det tar alltid ett tag i mitt hjärta att se vackra gamla hus och miljöer försvinna bort. Sorgligt på något sätt men tiden förändras. Så är det. Allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är vackert, trolskt och slår an en sträng i mig. Ju äldre jag blir desto intressantare blir det med mina rötter och tankar om människoöden och vad vi lär av varandra. Varm kram från Liv

      Radera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen