Duggregnet faller och ett sirligt dis..

... letar sig fram mellan de höstbelagda träden.

Vi är i Malmberget. Varje dag tar mormor och morfar en timmes promenad och under veckan jag har varit här har vi tagit en ny tur varje dag. Idag kommer vi till Malmberget där min mormor växte upp. Det är lite vemodigt att vara här numera säger mormor. Bakom stängsel vilar fina gamla trähus varav ett av dem var hennes barndomshem. Några gungor vajar i stillsam vind men inga barn kommer leka i dem någonsin mer. 

Det skär i mitt hjärta när jag ser Disponentvillan i detta skick

bakom stängsel. Ett hus som väcker hela min själ av längtan,

jag som ständigt drömmer om att bo i ett sekelskifteshus med

torn. På nätet finner jag olika information om dess framtid

men det verkar som att det ska flyttas och bevaras. Jag hoppas

sannerligen att det stämmer. Jag är helt förälskad i det

 huset.

(Fotot är lånat av Vardagslunken på Instagram)

Stängslet markerar rasområdet men är också en bit historia över en ort som närts av gruvan men nu får flytta på sig tack vare densamma. Det finns redan en gruvgrop där det gamla centrumet låg och nu vill LKAB bryta malm som ligger under samhället vilket inte gör det säkert. Malmberget var en plats med ett levande samhälle om man vrider klockan tillbaka. I  början av 1900-talet omsatte handeln ungefär 100 000 svenska kronor samma dag som löningen kom i flera år. En svindlande summa för ett arbetarsamhälle för över hundra år sedan. Kåkstaden berättar deras historia. Den är stängd denna onsdag i september men det är som att vandra i historien när man läser om den polske entreprenören Finkelstein, all handel som försigått och ser skylten för Kafé endast för nyktra.

Men det är trots allt min mormors historia som fascinerar mig mest av allt. Hon visar och berättar om livet där, även morfar bodde där tills att han var åtta så han fyller i med sina barndomsminnen. Mormor blir min guide och hon målar upp bilden av det samhälle som var när hon växte upp och var hennes familj bodde. Hon visar stigar hon vandrat på och berättar om vart alla ungdomar hängde och en tid när man fick förvarna polisen om att en möhippa var i görningen. Hennes historia är min historia. Min gammelmorfar Axel var själv gruvarbetare så även gruvnäringen är min familjehistoria. Axel som arbetade på ackord och lastade malmvagnar i en rasande fart. Att vara gruvarbetare innebar förmåner för både honom och hans familj men även att tjäna bra. Han fick stendammslunga som så många andra gruvarbetare men som den krutgubbe han var så levde han till endast några dagar innan han skulle fylla 90.

Jag tog inga bilder på stängsel, igenbommade hus och flagnande skyltar. Kanske för att jag vill minnas det på annat vis. Det kändes sorgligt att fotografera men jag önskar i efterhand att jag gjort det. Kåkstaden fick bli min fotokuliss, den delen av historien är tillräckligt avlägsen för att inte beröra lika mycket. Men jag fick låna en bild av Vardagslunken på Instagram och för de som vill se lite bilder från Malmberget så finns de HÄR och HÄR.

Jag hoppas de far varsamt fram med husen som man vill bevara och de människor som bor här för vilka Malmberget fortfarande är deras plats på jorden. Far varsamt med mitt minne färgat av mormors blick och hennes ord. 

Det är vemodigt, vackert och sorgligt att vandra här på en och samma gång. Malmberget gör fortfarande skäl för sitt namn men orten kommer sakteliga att försvinna. Samhället förändras och för bygdens överlevnad så får gruvan vara det som går före med arbetsmöjligheter och på den plats där gruvan haft en central plats över 100 år. Samhället utvecklas och ibland är det enda man kan göra att följa med.. De flesta jag möter verkar acceptera att så är det i gruvans land men det som är logiskt i tanken kan ändå kännas i hjärtat. Vissa av byggnaderna flyttas och bevaras som tur är. Jag ser en vacker och välskött sekelskiftesvilla där jag gärna skulle sitta på punchverandan och läppja mitt the och njuta höstens skönhet. Jag hoppas så att det huset får vara kvar. Man måste värna om det vackra och det unika.

Enligt mormor och morfars kort...

.. så föddes jag en vacker vårdag i Gällivare av en helt underbar mamma.

Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag nånsin har frågat varken dem eller mamma om hur vädret var den där marsdagen för dryga 36 år sedan. I år så var det lite blåsigt men fantastiskt vackert med sol från klarblå himmel och dagen bjöd på såväl på brunch, promenad, fika, dans och middag. Det var en fantastisk dag och tack för alla era gratulationer via bloggen.

Dansen var en utmaning då jag bytte till en högre nivå men som min mormor sa, du skriver ju jämt om att anta utmaningar på din blogg så det är bara att göra det. Ja, vad svarar man på det, hon har ju alldeles rätt. Det var faktiskt väldigt kul även om jag nog får träna lite innan nästa gång.

Tillsammans med kortet så skickade mormor med ett utdrag ur en artikel som trollband mig. Den handlade om vår familjehistoria och inleddes med min morfar och hans föräldrars historia. Jag är faktiskt så lyckligt lottad att jag minns dem eftersom jag är äldsta barnet. Jag kan fortfarande höra min gammelfarfars bullrande skratt och höra min gammelfarmors röst trots att det är många år sedan de dog. Jag kan fortfarande känna doften som fanns i deras hem om jag sluter ögonen.

Historien som berättas i artikeln har jag till stor del hört förut. Jag imponeras av gammelfarfars drivkraft och målsättningar när han som "oäkting" (verkligen ett ord jag ogillar) har bestämt sig för att bli affärsman och äga flera egna verksamheter vilket han också uppnår. Min gammelfarmor bemötande gentemot sörjande (då hon arbetade på begravningsbyrån vi ägde) beskrivs som vänligt och mjukt. Jag skrattar åt delen där det står om min gammelfarfars bilkörning med likbilen. Vad jag har hört körde han hellre än bra även om det inte står det uttryckligen.

Sen står det om branden. Eld har jag varit rädd för länge av just den orsaken, att min familj faktiskt hade kunnat brinna inne. Min mamma står inte omnämnd vid branden (hon var tre) så mormor har korrigerat och skrivit in hennes namn för hand. Rätt ska vara rätt.

Färghandeln (som låg på bottenplan) var oförsäkrad. Försäkringen hade just gått ut och skulle betalas om jag minns historien rättt så de förlorar allt, men min gammelfarfar ger sig inte utan bygger upp hela verksamheten igen. Samhället ställer upp med kläder och förnödenheter. Han lånar pengar och bygger upp verksamheten igen. Mormor som är den enda som har inkomst så hon försörjer 5 personer på sin lön.

I artikeln står det även omnämnt min morfars musikerbakgrund och hur han och hans vänner som 15-17 åringar hade spelningar. Då tänker jag på min musikaliske lillebror som även han har musiken som passion och drivkraft.

När jag läst hela artikeln flera gånger så tänker jag att jag älskar verkligen att höra livshistorier, min egen släkts fascinerar såklart mer än andra. Vad jag önskar att de som inte finns här längre hade fått nedteckna sina. Tänk om de funnits som böcker att läsa och begrunda. Vad drömde de om? Vad lärde de sig av livet? Vilka råd skulle de ge mig?

Jag önskar också att jag fick tala om för dem med hur mycket kärlek jag minns dem och att min gammelfarfar nog någonstans inspirerat mig med sin strävan och med sin målmedvetenhet och hur mycket jag än idag kan sakna min gammelfarmors småkakor och hennes skratt. Jag tänker då och då på dem (och även min gammelmormor) i min vardag så nånstans lever de ju ändå vidare.

Jag tror vi bär vår historia med oss och delar av vad vi har med oss är ett arv som vi själv väljer hur vi förvaltar. Om vi vill göra saker annorlunda eller på samma vis. Finns det värderingar som vi bär med oss som vi vill värna om eller ifrågasätta. En skriven text med delar av min historia blir en av de viktigare födelsedagspresenterna, ett tips från morfar ett annat men framförallt all den kärlek jag får från vänner och familj men även från er bloggare (varav de flesta jag inte ens träffat). Det gör mig rik på riktigt.