Elva års drömmar raserat på ett ögonblick..

… och nu drömmer jag inte längre utan försöker bara ta en dag i taget och göra det bästa av den.

Han talar om jordbävningen i Nepal. Hur hans vackra by raserades på några ögonblick och även om hans närmsta familj överlevde så förlorade han vänner, grannar, sitt företag, sitt hus och sina drömmar. Han hade byggt upp det liv han drömt om av de pengar han tjänat och de försvann i samma stund som byn raserades. Jordbävningen skedde i April i år och jag möter flera som varit med i den och många har förlorat familjer, ändå är de tillbaka och arbetar och försöker leva vidare.

Varje dag när jag vaknar försöker jag att komma på vad jag vill göra som är bra under den här dagen och ta tillvara på den. Men jag drömmer inte mer, inte ens små drömmar. Men jag lever fortsätter han berätta. Ja, han lever och inte bara existerar. Vi skrattar mycket tillsammans och jag hjälper honom med hans dator. Han har ett varmt hjärta och ger tiggarna mat från sin restaurang när de kommer förbi. Han är en god människa med många vänner kring världen.

Jag får se bilder från hans by före och efter olyckan. Av hans raserade hus där övervåningen rasade ner över grannfamiljen där ingen klarade sig. Där hans mamma blev liggande bland bråten tills en av hans vänner kunde komma fram och rädda henne. Själv befann han sig på en avskuren väg där han kanade med sin motorcykel över hela vägen i jordbävningsögonblicket då hans värld stannade och förändrades för alltid. Han förändrades men levde vidare men på ett nytt vis.

Min resa i Indien handlade mycket om möten, om möten med människor och med mig själv. Vissa av de mötena förändrade mig. Det här mötet gjorde det på ett sätt jag inte kan förklara. Han lärde mig väldigt mycket om livet, det hade han säkert gjort även om han inte varit med i olyckan eftersom hans syn på livet inspirerar mig.

Det smärtar mig när jag hör hans berättelse, men samtidigt är det hans styrka, visdom och acceptans jag ser. Han lever vidare utan att väva några drömmar men han gör det bästa av sina dagar.  Det är mer än många gör så på sätt och vis är han rikare än många andra.

Inspirerad och nyfiken...

.. blir jag under samtalet med en vän.

Vi vandrar genom stora staden min vän och jag. Först har vi fikat i stadens mitt och nu vandrar vi som vi gjort så många gånger förr. Vi pratar om möten som förändrat oss, kärlekar som kommit och gått men lämnat oss med värme, svar som kommer först år efteråt vissa frågor väckts.

Vad förankrar dig frågade någon häromdagen? Mina värderingar, mina vänner, min familj och min livstro svarade jag. När livets stormar griper tag så måste man kunna landa mitt i allt det som är.

För mig handlar det mycket om acceptans, tacksamhet och att kunna lugna sinnet och kroppen med promenader och meditation. Acceptera livet som det är samtidigt som jag försöker lyssna inåt för att hitta mina svar. Pratar med mina vänner för att få deras stöd och höra deras klokord. Tacksamhet för att fokusera på allt jag har i mitt liv, vardag och omkring mig som finns att glädjas över.

Men när jag stannar upp så är jag också en person som vill blicka framåt, jag sätter upp målbilder och visioner av vad jag vill ska vara annorlunda. Jag visualiserar (föreställer mig inre bilder av hur det är när jag är där), affirmerar (tänker/säger meningar som om jag redan hade det jag vill ha) och använder min visionboard (ett collage över drömlivet). Det går mig att hålla fokus på det som är viktigt i långa loppet för mig.

Att ha målbilder för mig innebär inte att jag vill någon annanstans. Jag har ett bra liv. Men som den drömmare i kombination med en lust för att utvecklas och upptäcka nytt så väver jag fortfarande drömmar om att bo i ett pippihus tillsammans med någon som älskar mig för den pippiprinsessa jag är och som jag älskar likt den själsvän jag saknar. I min framtid får min frihet ta en större plats och arbetet mindre. Jag drömmer om att låsa porten till pippihuset för att väskan är packad och nya äventyr i andra länder väntar. Jag drömmer om att kunna gå in i en bokhandel och kunna köpa en bok jag själv författat.

Mitt inre är i min mening starkt förknippat med saker som sker i det yttre. Jag kan inte alltid påverka saker/händelser/situationer men jag kan påverka hur jag betraktar dem, acceptera och iaktta de känslor som dyker upp, vad jag lär mig, hur jag hanterar det och vad jag vill ha annorlunda. Ibland lyckas jag och ibland inte men jag vet i vilken riktning jag vill gå. Jag tror att om vi fokuserar på det vi vill ska ske istället för motsatsen så blir vi mer motiverade, mottagliga och övertygade.

Ett skirt regn faller över mig i mörkret men jag vandrar vidare på livets stig. Jag lyssnar inåt och agerar utåt. Jag tar mig tid att njuta av att vänskap är balsam för själen och en fika mitt i folkvimlet kan ge mer kraft än den starkaste vitaminkur. Livet är till för att levas.

Vår hjärnas förmåga att anpassa sig..

... är något relativt nytt inom forskningen.

Det där tycker jag är intressant. Det jag lärde mig under min beteendevetenskapliga utbildning är till stor del omkullkastat, nu visar forskning hur andra delar kan ta över för andra i hjärnan vid skador eller andra problem. Hjärnan är långt mer formbar än vad man trott. Jag sitter därför som klistrad vid dokumentären "Den plastiska hjärnan". Hjärnforskning fascinerar mig, ja forskning över huvudtaget och då framförallt inom de ämnen jag själv läst (kanske för att det är lättare för mig att sätta mig in i).

Under en utbildning förra veckan fick jag reda på resultat från den senaste forskningen angående negativa känslor och hur vi ska hantera dem på bästa sätt. Det tyckte jag var intressant och intressanta saker vill jag dela med mig av.

Det man framförallt tittat på tidigare är om det bästa är att leva ut eller undertrycka negativa känslor och svaret är ingetdera. Om vi lever ut exempelvis ilska blir vi ännu argare än innan och ökar således den negativa känslan. Däremot kan det ju vara bra att leva ut glädje för då ökar den enligt samma resonemang.

Om vi undertrycker känslor och försöker mota bort det som händer så stressar vi inte bara oss själva inombords utan studier bekräftar att vi även stressar andra medvetet eller omedvetet. Vi kan få pulsen att gå upp för de omkring oss genom att hålla tillbaka negativa känslor. Vi signalerar känslorna även om vi tror att vi döljer dem.

Vad är då bästa sättet att hantera negativa känslor?

Jo, genom etikettering (att erkänna känslan och sätta ord på den) men även med omförståelse. Att acceptera den men även kanske byta perspektiv och fråga sig vad känslan står för, finns något att lära, är det så det hänger ihop, rimligheten i känslan och att tolka den på annat sätt etc. Mindfullness blir ett självklart verktyg i acceptansen. Man erkänner alltså känslan men utan att varken förstora eller förminska den utan bara notera att den är där. En vän skrev att det bästa är att gå igenom sorgen och det är en bra beskrivning på vad jag försöker säga. Känslorna finns där utan att jag försöker ändra dem (bortsett från att det kan vara bra att verkligen leva ut positiva känslor).

Vad har jag att lära av den här situationen/mötet/reaktionen är några av mina vanligaste frågor till mig själv i livet. Jag ser mig som en lärjunge i livets skola, ibland kan jag inte ändra något men jag kan göra annorlunda nästa gång eller på samma vis om det kändes bra. Jag lär så länge jag lever.