Vår hjärnas förmåga att anpassa sig..

... är något relativt nytt inom forskningen.

Det där tycker jag är intressant. Det jag lärde mig under min beteendevetenskapliga utbildning är till stor del omkullkastat, nu visar forskning hur andra delar kan ta över för andra i hjärnan vid skador eller andra problem. Hjärnan är långt mer formbar än vad man trott. Jag sitter därför som klistrad vid dokumentären "Den plastiska hjärnan". Hjärnforskning fascinerar mig, ja forskning över huvudtaget och då framförallt inom de ämnen jag själv läst (kanske för att det är lättare för mig att sätta mig in i).

Under en utbildning förra veckan fick jag reda på resultat från den senaste forskningen angående negativa känslor och hur vi ska hantera dem på bästa sätt. Det tyckte jag var intressant och intressanta saker vill jag dela med mig av.

Det man framförallt tittat på tidigare är om det bästa är att leva ut eller undertrycka negativa känslor och svaret är ingetdera. Om vi lever ut exempelvis ilska blir vi ännu argare än innan och ökar således den negativa känslan. Däremot kan det ju vara bra att leva ut glädje för då ökar den enligt samma resonemang.

Om vi undertrycker känslor och försöker mota bort det som händer så stressar vi inte bara oss själva inombords utan studier bekräftar att vi även stressar andra medvetet eller omedvetet. Vi kan få pulsen att gå upp för de omkring oss genom att hålla tillbaka negativa känslor. Vi signalerar känslorna även om vi tror att vi döljer dem.

Vad är då bästa sättet att hantera negativa känslor?

Jo, genom etikettering (att erkänna känslan och sätta ord på den) men även med omförståelse. Att acceptera den men även kanske byta perspektiv och fråga sig vad känslan står för, finns något att lära, är det så det hänger ihop, rimligheten i känslan och att tolka den på annat sätt etc. Mindfullness blir ett självklart verktyg i acceptansen. Man erkänner alltså känslan men utan att varken förstora eller förminska den utan bara notera att den är där. En vän skrev att det bästa är att gå igenom sorgen och det är en bra beskrivning på vad jag försöker säga. Känslorna finns där utan att jag försöker ändra dem (bortsett från att det kan vara bra att verkligen leva ut positiva känslor).

Vad har jag att lära av den här situationen/mötet/reaktionen är några av mina vanligaste frågor till mig själv i livet. Jag ser mig som en lärjunge i livets skola, ibland kan jag inte ändra något men jag kan göra annorlunda nästa gång eller på samma vis om det kändes bra. Jag lär så länge jag lever.