Jag vet inte hur många gånger jag gått in och tittat på det där trädet..

... säger min syster när vi sitter vid köksbordet.

Det är sådana gånger mitt bloggande förvånar mig. När människor som sällan nämner eller kommenterar på bloggen uppenbarligen läser den. Jag har många vänner som inte gör det medan jag upptäcker andras läsande i förbifarten eller som nu när jag pausar och de frågar om det. Tack för alla fina kommentarer från er under min paus. Jag plockar med mig dem som frukter i min korg nu när jag klättrar ner från trädet.

Jag behövde den här pausen, från bloggen och från orden. Ovanligt för en ordälskare men kärleken växer ibland i saknaden. I tomrummet finns det utrymme för inspiration, reflektion och välgrundade beslut. Avbrottet i skrivandet hade inte med mitt mående att göra utan med just att jag kände mig lite vilse i vägen min blogg vandrat in på. Så då vilade jag i trädet och tittade på stjärnorna och njöt vårsol.

Men nu är det dags att komma ner och skapa texter igen, det var en bok som jag läste under påsken som fick mig att hitta inspiration igen. Den heter "Svenska scener" och är den senaste av  Svenska turistföreningens årsböcker. Hur man skildrar sitt resande i bild, berättelser och vad man reser genom. Vackra bilder, bra texter och för min del att fundera på vad min bloggscen ska innehålla.

Vad jag kommer att beskriva i bloggens reseskildring visar sig, men jag tror att det kommer ur samma känsla som jag har när jag reser med tåg. Kanske släpper jag upp en clown på cirkusscenen eller så dansar jag själv i kulisserna eller hänger i en gardin tillsammans med Krakel Spektakel. Jag kanske väcker reseminnen till liv eller hittar oväntade gläntor där jag kan mumsa på smörgåstårta, pitepalt eller något annat av livets läckerheter. Jag läppjar troligen på champagne, varm choklad, en kopp the eller en latte macchiato medan jag spelar rosa schack eller lyssnar på sommarpratarna.

Oavsett vad det kommer att innehålla så är ni välkomna med på resan, tack för att ni väntat i denna bloggens väntsal. Jag har stjärnströsslat er i tanken ofta. Scenen är livet och resenären är jag men utan medresenärer blir färden inte densamma. Välkomna med på färden.

I svenska scener finner jag orden och bilderna igen. 

Ibland behöver man klättra upp sitt klätterträd..

.. och ta en paus och fundera över nästa steg. Med kärlek kommer jag att sitta där och njuta livet.

Jag tänkte att jag skulle faktiskt ta en bloggpaus nu. Det är ett beslut som växt fram under den senaste tiden. Under de snart fem år som jag har skrivit här så har jag faktiskt inte pausat en enda gång. Det kan ha gått tid mellan inläggen men ett uttalat avbrott har jag inte känt att jag behöver. Men nu tänker jag ta det, kanske varar pausen bara några dagar eller så varar den längre än så.

Jag behöver en tankepaus för att fundera över i vilken riktning jag vill ta den här bloggen, vad mitt skrivande här ska handla om och för att hitta tillbaka till skrivlusten igen. Jag kommer fortsätta läsa era bloggar och om ni kommer in och kommenterar här så kommer jag att svara så kommunikationen finns kvar. För jag tycker om den här världen och de möten som sker här. Alla människors vackra, intressanta, utmanande tankar genom vilka man skymtar er skönhet och inre blomsterprakt, såväl hos ser bloggare som hos er som skriver hos mig. Tack till er alla för allt gott ni gör.

Beslutet om vad jag skriver och hur jag gör det vilar alltid i mig men för att finna inspirationen åter får ni gärna lämna er åsikt om vad ni vill läsa mer eller mindre om. Jag vill lämna er i ett regn av hjärtelycka och stjärnströssel. Vi tar inte farväl utan jag tänker att vi säger på återseende den dag skrivlusten spirar igen.

Med kärlek, mitt i livet.

Er Liv