Det är skönt att då och då lämna storstadsbruset bakom sig och bara vara på en vacker plats som känns som hemma samtidigt som jag lämnat den bakom mig. Tur att jag kan återvända ibland.
Jag har flera platser som känns som hemma för mig, miljöer där jag hör hemma på något vis. Det är resultatet av att pedagogiska mamman flyttat från en del av landet till en annan och sen har jag på egen hand flyttat vidare. Därför känns Gällivare, Gammelstad (Luleå), Häradsbygden (Leksand), Göteborg och Stockholm som mina hemorter i någon form. Det finns en anknytning där som inte enbart handlar om släktskap utan om någon form av trygghet på platsen. Det gör att jag känner mig lycklig över alla mina hemorter men samtidigt kan det finnas en hemlängtan som är svår att stilla då det alltid finns ett hem att längta till.
På senare år har mitt ursprung, vår familjehistoria och vad släkten bär med sig blivit viktigt för mig. Det känns som det är en del av den jag är och det jag bär med mig. Igår fick jag ett helt fantastiskt armband i posten, ett gammalt hantverk i ny tappning genom ett tennarmband som Stina (som bor just i Gällivare) har tillverkat till mig efter beställning. Det blir fint till mina höstklänningar och passar en liten Pippiprincessa som mig som gillar just de här färgerna. Jag har själv inte samiskt påbrå (även om det faktiskt händer att jag får frågan) men för mig blir det en fin påminnelse om det Lappland som jag bär inom mig och som är en del av mig.
Idag kryper jag dock till kojs en by som vilar i tystnad. Det känns skönt att vara här. Lugn, ro, vila och trygghet kännetecknar denna plats. Jag har vandrat på dessa grusvägar under större delen av min uppväxt, jag har gått i byskola här och jag har badat i byarnas alla tjärnar. Kvällen sveper in, jag somnar snart med vetskapen om att imorgon gryr en ny dag på alla mina hemplatser och var jag än är i livet så finns de alltid där.
